Uppfostrar man inte barn längre?

Ja, sådant eller att lördagsgodis, tv-/filmtittande, datortid, roliga aktiviteter mm brinner inne om man inte sköter sig.Kan du försöka se det ur andras perspektiv, som  kanske inte haft det så lätt med att få barnen att sköta sig.

Exempel: Om jag sagt till X antal gånger att sänka ljudet på TV'n och det inte efterföljs så går jag till slut och stänger av tv'n och då är det färdigtittat för resten av kvällen. Den typen av konsekvens anser jag vara försvarlig och ibland nödvändig.

Vi har inte hamnat i sådana situationer, lördagsgodis åt han inte (gillade det inte), datortid har han skött perfekt, mycket sällan diskussioner. TV´n har alltid stått på hemma och han har sällan fastnat framför den
Jag är fullt medveten om att det finns barn som behöver styras upp mer, som behöver mer stöd än vad vårt barn har behövt.
Men jag är väldigt säker på att många gånger så är man mer fixerad vid regler än syftet bakom den eventuella regeln.

Fostran är för mig att sätta gränser för hur man beter sig. Det kan även vara regler som att plocka rätt på saker man tagit fram, ställa undan sin disk o.s.v.
Hänsyn till andra ingår mycket i detta. Små barn kanske inte riktigt har förståelse för hur störande hopp och spring klockan sju en lördag morgon eller gap och skrik i trapphuset kan vara för grannarna, då måste jag sätta en gräns för det.

Antingen kommer detta naturligt, eller så måste man ha regler för detta.
Vi har aldrig haft regler för varken plocka upp saker (det har vi gjort när vi känt för det) eller plocka disk.
Gör jag i ordning efter maten ser jag helst att allt står kvar på bordet och ingen plockar ner i diskmaskinen, min sambo tycker annat.
Spring och hopp har vi aldrig haft regler för, utan ibland har det passat och ibland inte (vi bodde i villa på den tiden)

Jag tycker det är enklast om man har regler från början som föräldrarna är överens om, sedan om de aldrig behöver användas som en gräns är det ju jättebra.

Jag vet många som inte har fasta regler. Problemet blir då ofta att tolerans och tålamod inte går ihop i förhållande till barnens beteende. Jag har låg toleransnivå d.v.s. ganska höga krav på gott uppförande (ska inte likställas med begränsning i lek och utveckling), men jag har samtidigt ganska stort tålamod vilket innebär att mina gränser för vad som är okej ligger betydligt lägre än nivån där jag kan bli riktigt arg.
Hos de som har svårt att sätta gränser är det ofta tvärt om. Hög tolerans men i vissa fall ett tålamod som inte matchar. Det slutar då i gap och skrik, i vissa fall än värre när föräldern tappar tålamodet. Detta kan även uppstå barn emellan, exempelvis syskon. Tålamod och humör är också svårt att förhålla sig till då det kan variera från stund till annan och beroende på individer, medan gränser kan vara mer fasta och konsekventa.
Detta anser jag vara ett klockrent exempel på syfte med gränser och hur det kan göra gott.

Jag bor i ett helt normalt område och träffar normala människor. Det du beskriver låter helt världsfrånvänt för mig. Aldrig hört talas om någon som betett sig så i min närhet.

Bor du på en psykmottagning?

Inget som jag känner igen. De enda som jag känner som måste ha fasta regler är de som har barn med någon form av problematik, de andra jag känner resonerar ungefär som vi gör. Våra barn fungerar bra och beter sig artigt.

Nu har vi bara ett gemensamt barn, men även de som har fler barn har det fungerat bra att ha minimalt med regler.
Jag är själv uppfostrad med hårda regler och det var mer konflikter hemma hos oss än hos de kompisar som hade färre regler

Det är tydligen så att barn upp till 14 års ålder kan ha en begränsad förmåga att kunna fokusera på mer än en sak i taget. Således är det farligt för barn att släppas ut i trafiken då de t.ex. kan ha svårt att gå över gatan och samtidigt som de drar upp blixtlåset på jackan ha koll på om det kommer några bilar. Så när ditt barn sitter framför TV:n och helt fräckt ignorerar dina tillsägelser om att sänka ljudet så kan det finnas en förklaring till detta - barnet är helt absorberat av TV-programmet och fokuserar bara på det! Är det då rättvist att bestraffa barnet? Jag blir också irriterad när mitt barn inte verkar lyssna men jag har i bakhuvudet att det faktiskt kan bero på att hon är ett barn med begränsad förmåga att kunna fokusera på flera saker samtidigt. Jag skulle ställt mig framför TV:n för att få odelad uppmärksamhet och upprepat tillsägelsen, inte straffat genom att inte låta barnet se på TV mer.

Jag upplever att din syn av behov av gränser grundar sig på hur ditt barn beter sig, men så är det ju inte för alla och det är svårt att veta på förhand.

Hur vet barn och föräldrar att det gått för långt om man inte har en gräns för det?

Varför måste ett barn söka gränser bara för att. Jag resonerar som så. Man sätter gränser kring sig själv och lär barnet respektera ens egen och andras gränser.