Uppfostrar man inte barn längre?

Ja, vi pratar. Om allt möjligt. Intressant definition du har av att misslyckas när våra ungar är välartade, hövliga, hjälpsamma och har bra betyg. En är på väg till ett toppuniversitet utomlands om ett år. 

Och ingen av dem beter sig som egocentrerade småkungar som tror att världen kretsar kring dem. De får inte heller ett nervsammanbrott för att de måste ut med soporna, städa sina rum, klippa gräset och, ve och fasa, utan att få betalt för det. Inte heller blir de helt hysteriska för att de inte får använda mobiler vid matbordet, keps och mössor av vid detsamma, håller upp dörren för folk, inte tränger sig före, osv. De slängde sig inte heller stortjutande på golvet i butiken när de var små och vi inte köpte glass. En av dem gjorde det en gång. Aldrig mer. Det var nämligen inget spännande när pappa gick iväg. Pyjamas på sig till dagis hände också en enda gång. När ungen fick gå huttrande till carporten och sätta sig in en iskall bil i bara pyjamas och prickiga gummistövlar i -7 grader insåg han att så skoj var det inte. Och mamma vände inte om heller, han fick ha hundens pläd över sig. 

Så din definition av att misslyckas ger jag inte mycket för. Du verkar nämligen inte så upplyst om ordets innebörd.

Vi har varit mycket mjukare och har en välartad tonåring som läser natur och det går bra för honom. Sambon två äldre fungerar utmärkt i samhället, båda skördar framgångar inom sina områden.
Det där med pyjamas, nu har det inte hänt oss, men några av mina vänner har råkat ut för det, och som du skriver, det hände en gång.
Vi har aldrig tjatat om kläder, ville inte vårt barn ha mössa på sig, fine, mössan togs med och efter en stund så frågades det efter mössan, samma sak vantar.
Vi har aldrig sagt kl 20:00 ska du sova, vissa gånger har grabben somnat senare ibland tidigare, så länge det aldrig var några problem med trötthet eller svårighet att gå upp på morgonen så vet vi att han fick sin sömn.

Jag har inte heller haft ett stortjutande unge på golvet i butiken, trots att jag var inkonsekvent. Jag önskar att jag kunde säga att det beror på att jag var en bra förälder....

Det där har jag också lyckats med, utan att hota mina barn med fosterhem. Att behöva göra det är misslyckat, ja.

Det är lustigt att jag känner ingen som använder hot som uppfostringsmetod, men runt omkring mig finns massor av trevliga skötsamma ungdomar som fixar studier och de som flyttat hemifrån har klarat det utmärkt.

Och det är bara här på familjeliv jag läser om dessa mängder av otrevliga ungdomar, i verkliga livet så är 90% av de ungdomar jag möter trevliga och artiga och inte värre än vi var i den åldern

Läs igen, läs rätt och lägg inte ord i munnen på mig. Ska du svara på mina inlägg se till att svara på det som står där. Jag har inte skrivit någonstans att vi har uppnått det där genom att hota med fosterhem så sluta ljug meddetsamma. Det vill säga nu meddetsamma. Att du behöver ljuga ihop vad andra skrivit bara för att själv framstå i bättre dager tyder enbart på att du känner dig träffad som misslyckad förälder.

Kanske har ni varit det och kanske det har funkat. Jag ser inte att det skulle vara brutalt hårt att tala om för en 4.5-åring att det blir ingen glass, vill du vältra dig på golvet och stortjuta får du göra det själv, jag går nu och sedan går föräldern (pappan) iväg. Vi var överens om att inte dalta med tjuriga ungar som ska bara hållla på med viljedemonstration. Det är inte heller brutalt att jag har lagt fram kläder till ungen men det ska tjafsas och talas om vad han vill ha på sig. Har förklarat en gång att det är kallt ute. Om ungen envisas med pyjamas och gummistövlar, fint, då får han lära sig efter att ha frusit ett tag att mamma hade rätt, nästa gång kanske man kan lyssna så slipper man ha hundens filt på sig. Speciellt när de andra ungarna frågar "varför luktar din filt så konstigt"? 

Ungen (tja, tonåring nu) flabbar åt fotot på sig själv i prickiga gummistövlar och en hundfilt draperad kring sig utanför dagis. Blir säkerligen studentplakatfoto av det.

Bara för att man är otrevlig innebär inte att de inte saknar ansvarskänsla. och där ser jag den största bristen i 1990- 2000 generationerna.

De ungdomar jag stöter på är ofta trevliga men förväntar sig att bli servade och förväntar sig inte att de behöver anstränga sig. De är väldigt bra på att komma med undanflykter och bortförklaringar.

När jag ser tillbaka på min egen generation så minns jag att de flesta vänner jag hade en helt annat sätt att interagera med sina familjer/vuxna.

Men vi lever väl i olika världar och ser saker ur olika perspektiv.

Jag trodde faktiskt sedan tidigare svar i olika trådar, att du var vettigare än den där du svarar till men bevisligen inte. Du läser också likadant som den, synd, hade en helt annan syn på dina inlägg tidigare. Var har jag skrivit att jag använt hot som uppfostringsmetod?

Om jag minns rätt, vilket jag gör, har jag skrivit att vi har gjort det klart för våra ungar att om de någonsin funderar på att anmäla oss är det bäst att de är övertygade om att de vill det. För om de har det så pass dåligt hemma att de känner att det ska anmälas då får de flytta till fosterhem. Det är ju bättre för dem. Så att de slipper bo i ett hem där det är så illa att de är nödgade till att anmäla. Hur ni kan få det till hot övergår mitt förstånd.

Men, men... Vi kryper inte och har aldrig gjort så för våra ungar. Att mamma eller pappa blir ledsen för att du slår på mamma eller pappa? Så fan heller. Om du slår så blir du ledsen för att det får konsekvenser helt enkelt.  Jaså det tyckte du inte om? Fint, då kanske du tänker på det nästa gång innan du börjar slå, skrika, kasta saker, osv. Konsekvent men rättvist. Har funkat utmärkt. Och våra ungar är framåt och frispråkiga dessutom. Och som det ser ut, kommer de också att fortsätta studera och ha bra yrken precis som sina föräldrar. Bra, va?

Jag behöver inte lägga ord i munnen på dig, det gör du så bra själv:

"Våra tonåringar vet vad som gäller för det har vi förklarat. Om de har det så dåligt här hemma att de känner att de måste anmäla oss, den dagen det händer kommer de att hamna i fosterhem."