Uppfostrar man inte barn längre?

Det tror jag absolut att du har en poäng i. Man blir lätt hemmablind och tror att alla andra barn funkar likadant som ens egna.

Och föräldrarna är slappa för att de är rädda för att anmälas. Och det är där det går fel. Samt att det har gått fel tidigare och då är det nästan försent att börja uppfostra.

Våra tonåringar vet vad som gäller för det har vi förklarat. Om de har det så dåligt här hemma att de känner att de måste anmäla oss, den dagen det händer kommer de att hamna i fosterhem. Så vi har bett dem att fundera väldigt noga innan de får några dumheter för sig. Våra ungar har alltid fått veta, sedan de var små att handling får konsekvens. Om de är beredda på att ta konsekvenserna får de ju utföra handlingen. På det här viset har vi alltid fått dem att tänka efter före. Men så är det också så att vi har aldrig backat och alltid varit konsekventa. Så de vet att vi leker inte och hotar inte. Bara talar om att "du får göra som du anser är rätt men jag/vi gör det som vi anser vara rätt".

Men allvarligt! Pratar ni om anmälningar och fosterhem i ett familj? Låter ju helt galet. Att man ens tänker den tanken som förälder måste ju vara definitionen av att misslyckas.

Tom Araya - en kort artikel som ger en inflygning i ämnet: mobil.svd.se/opinion/barnens-rattigheter-maste-tillgodoses-i-dag-andndash-inte-i-morgon_svd-2872862

Sedan går det ju att hitta vetenskapliga artiklar som berör ämnet (tex söka på SU) om man är intresserad.

ag tillhör de som valt mina strider, nu har inte mitt barn haft pyamas till dagis, men jag har vänner vars barn har haft det (kan väl upplysa om att dessa barn är nu nästan vuxna, fullt fungerande och sköter skola och annat bra)
Maten är också en sak som jag aldrig stridit om, detta stridande har inte fungerat för varken mig eller sambon (vi båda valde att inte äta alls) när vi växte upp, alltså så ansåg både han och jag att det var en dålig strategi.
Som facit har vi en tonåring som har en bredare reportoar än hans föräldrar har.
Läggdags har vi inte heller behövt styra, vår tonåring sköter själv sitt läggande och det är ytterst sällan vi behöver påminna honom om klockan. Så uppenbarligen har vi lyckats där också
Att få en pigg unge att lägga sig vid en viss tid är kört att misslyckats (kan väl tillägga att vi aldrig haft några jobbiga nattningar heller, utan de har varit lugna och harmoniska)
Dvs vi har gjort avkall på mycket som vi själva har blivit uppfostrade och vi har lyckats rätt bra måste jag säga.

Vad skönt att man inte ens behövt tänka i de banorna. Sambons två äldsta har skött sig bra under sin uppväxt och är numera två självgående väl fungerande vuxna och tonåringen är skötsam och fungerar bra (att det sedan finns en del att finslipa är ju självklart)
Artiga, trevliga, klarar sig själva och sköter sina arbete (och skola) utmärkt, vad mer kan man önska?

Intressant inlägg!

Nu orkade jag inte läsa alla svar :)

Jag kan hålla med trådstartaren att känslan är att barn idag får mindre auktioritär uppfostran och uppfostran sker mer på barnens villkor. Barnen får mer del i beslutandet i familjen och har mer att säga till om.

Jag och min sambo har en pågående konflikt där han hävdar att han inte vill utföra straff och hot, han vill att hans dotter ska på egen hand "komma underfund" med vad det är hon "bör/ska" göra, - medan jag har en tanke om att man genom att faktiskt "tvinga" barnen (även om det sällan behöver gå så långt) att göra vardagliga saker som att städa efter sig så lär de sig vad de "ska/bör" göra. Det är inte "valbart" ifall de ska hjälpa till hemma eller inte. Vi har även en konflikt där jag hävadar att föräldrarna är mer eller mindre diktatorer i ett hem, de har alltid sista ordet och beslutsrätten. Barnen har möjlighet att säga sina åsikter och komma med argumentation för sin sak. Jag tror att många föräldrar & barn ser på sin familj som en demokrati där barnen har lika mycket rösträtt som föräldrarna.

Jag tror många föräldrar har svårt att följa upp och vara konsekventa i sin uppfostran - jag säger inte att jag alltid är exemplarisk men jag brukar för det mesta fölfölja mina "konsekvenser/bestraffningar". Men jag har ett ganska kort humör och är jag krasst realist så är det ett "hot" om något för mina barn :p

Som föräldrar vill man ha en bra relation med sina barn och de flesta ogillar nog konflikter.

Sen har jag en teori om att vi faktiskt missat något viktigt när vi tog bort den allmäna värnplikten - i militären fick ungdomarna en "uppfostran" må vara åt det extrema hållet, och fick kanske en liten annan syn på livet. :p

Ja, det tror jag med! Och att man fick lära sig att ibland är det läge att bara helt enkelt hugga i och hålla käft och "offra sig för laget", även om det är jobbigt/tråkigt/blött/kallt etc. 

Hur hade du löst situationen? Munkavle? 

Man tar ungen och går ut!