Finns det någon situation då du önskat att barnaga var tillåtet? Exempelvis i stundens hetta eller vad som helst? Berätta.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-03-24 14:16
Du kanske har värderingen i allmänhet att barnaga är fel, men att du i vissa situationer då du är riktigt arg önskar att du fick lappa till en unge.
Det där är fullskalig skitsnack.
Hurdan nån kommer begå brottsliga handlingar har inte mycket att göra med uppfostran, vare sig man daltar sönder ungen eller håller denna strikt har man fortfarande risken att nått går fel.
Barn däremot som kommer från våldsamma hem där deras behov förbisågs och dom misshandlades på regelbundet basis kan jag tänka mig riskerar långt mer att hamna snett i livet sen.
Det i sig betyder inte mycket i sammanhanget men jag har också haft samtal om saken med folk i min ålder och jag måste med lite svar humor konstatera att barn idag är mer bräckliga än vi var.
Det snackas om kränkningar misshandel och annat skit som serveras här, under tiden praktexempel visar att dom flesta är idag högfunktionerande hårt arbetande empatiska individer som njuter av livet och vad det har att erbjuda, med små undantag.
Undantag kommer man aldrig ifrån.
Det man lär barn om man slår dem är att den som är stark har rätt att göra vad den vill. Ibland undrar jag om det är det som ligger bakom att diktaturer oftare uppstår i länder där man slår barn.
jag har aldrig någonsin blivit agad som barn men tycker ändå att det ska bli lagligt. Det är stor skillnad på att aga konstant och aga någon gång när barnet gjort fel. Aga används som en metod att lära barn av sina misstag, som funkar bra för då tänker barnet till innan det gör något fel och lär sig av sina misstag. Till slut lär sig barnet vad som är rätt och fel. Man agar inte barn för skojs skull utan för att lära barnet rätt och fel. Punkt.
Det där är fullskalig skitsnack.
Hurdan nån kommer begå brottsliga handlingar har inte mycket att göra med uppfostran, vare sig man daltar sönder ungen eller håller denna strikt har man fortfarande risken att nått går fel.
Barn däremot som kommer från våldsamma hem där deras behov förbisågs och dom misshandlades på regelbundet basis kan jag tänka mig riskerar långt mer att hamna snett i livet sen.
Det i sig betyder inte mycket i sammanhanget men jag har också haft samtal om saken med folk i min ålder och jag måste med lite svar humor konstatera att barn idag är mer bräckliga än vi var.
Det snackas om kränkningar misshandel och annat skit som serveras här, under tiden praktexempel visar att dom flesta är idag högfunktionerande hårt arbetande empatiska individer som njuter av livet och vad det har att erbjuda, med små undantag.
Undantag kommer man aldrig ifrån.
Läs Alice Miller.
herregud du kan inte jämföra diktatur med barnaga det är två helt olika saker. Hur kom du in på diktatur helt plötsligt? du använder det ordet för att låta extrem och du har en väldigt skev verklighetsuppfattning om du tror att diktatur och barnaga har kopplingar till varandra. Diktaturer är ofta psykopater och det kan vem som helst bli oavsett uppväxt. Jag tror tillochmed att man föds med den sjukdomen så det är inget man blir. Och att diktaturer är som dom är tror jag snarare har med att göra att dom har sett krig och blivit psykiskt sjuka av det ifall det inte är så att dom har föds så.
Nja, ett mindre barn (under 10-12år) tycker jag aldrig förtjänar en smäll. Däremot fasar jag inför tonåren, när man läser om hur tonåringar/ungdomar kan bete sig, och som förälder är man rätt maktlös idag. Ex om tonåringen tar sig ut, fast man sagt nej, Man kan ju inte bära in barnet utan att ta till våld. Föräldrar som får glåpord och slag mot sig kan bara ta emot osv. Jag har faktiskt aldrig tänt tanken att slå mina barn, inte för att det är olagligt utan för att det är respektlöst och fel enligt min moral. Jag kan bara tänka mig en situation där jag skulle kunnat ge en örfil då orden inte räcker till, om jag skulle få veta att något av mina barn gjort något så hemskt som våldtagit/kvinnomisshandlat dyl. den dagen skulle jag mista respekten.
För övrigt är jag själv uppvuxen med aga, om man bar sig dumt åt. Och visst var man snäll för att slippa men av rädsla, inte respekt. Det upphörde då man var stor nog att försvara sig. Kan ärligt säga att det fortfarande sitter i en bitterhet att man medvetet skadar det käraste man har, och pga det så vågar jag aldrig lämna mina barn ensamma hos mina föräldrar för jag vet inte om dom fortfarande är så primitiva. Men varken jag eller mina syskon har gått i deras fotspår, vi ä alla kärleksfulla och högutbildade föräldrar som inte accepterar våld.