Finns det någon situation då du önskat att barnaga var tillåtet? Exempelvis i stundens hetta eller vad som helst? Berätta.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-03-24 14:16
Du kanske har värderingen i allmänhet att barnaga är fel, men att du i vissa situationer då du är riktigt arg önskar att du fick lappa till en unge.
Nja, ett mindre barn (under 10-12år) tycker jag aldrig förtjänar en smäll. Däremot fasar jag inför tonåren, när man läser om hur tonåringar/ungdomar kan bete sig, och som förälder är man rätt maktlös idag. Ex om tonåringen tar sig ut, fast man sagt nej, Man kan ju inte bära in barnet utan att ta till våld. Föräldrar som får glåpord och slag mot sig kan bara ta emot osv. Jag har faktiskt aldrig tänt tanken att slå mina barn, inte för att det är olagligt utan för att det är respektlöst och fel enligt min moral. Jag kan bara tänka mig en situation där jag skulle kunnat ge en örfil då orden inte räcker till, om jag skulle få veta att något av mina barn gjort något så hemskt som våldtagit/kvinnomisshandlat dyl. den dagen skulle jag mista respekten.
För övrigt är jag själv uppvuxen med aga, om man bar sig dumt åt. Och visst var man snäll för att slippa men av rädsla, inte respekt. Det upphörde då man var stor nog att försvara sig. Kan ärligt säga att det fortfarande sitter i en bitterhet att man medvetet skadar det käraste man har, och pga det så vågar jag aldrig lämna mina barn ensamma hos mina föräldrar för jag vet inte om dom fortfarande är så primitiva. Men varken jag eller mina syskon har gått i deras fotspår, vi ä alla kärleksfulla och högutbildade föräldrar som inte accepterar våld.
Nytt lågvattenmärke till och med för denna tråden, exakt vad skulle du anmäla för?
Självklart är det en gigantiskt skillnad mellan hem där kärleksfulla föräldrar gör allt för sina barn vad som än krävs och hem som är fyllda med hat hot våld osäkerhet otrygghet och allt vad våldsamma hem bär med sig.
Nej, varför skulle dom ångra sig, dom uppfostrade en fungerande empatiskt harmonisk individ som ställer upp för dom som behöver det.
Om nått skulle dom vara glada att deras hårda jobb har gett avkastning.
Finns en situation som vi än idag skrattar åt när det kommer på tal, under tiden min mor försökte innerligt att tillrättavisa mig, då med ett bälte eller vad det nu var så gapade jag så jävligt, och skrattade samtidigt för hela situationen bara var komisk, att vi fick påknackning av en granne som undrade om hon behövde hjälp.
Jag är annars 74, äldre än diverse idiotiska morallagar.
Lagar som är till att endast begränsa människor eller bestraffa för offerslösa moralbrott är inte mycket att fundera över, egentligen, den enda regeln man bör leva efter, behandla andra som du själv vill bli behandlad, lev ditt liv utan att skada andra resten löser sig av sig självt.
Underligt, den läxan måste mina ha missat.
Men, knappast jungels lag som kan tillämpas när man fostrar barn, det var bara för långsökt för att ta på allvar.
Nytt lågvattenmärke till och med för denna tråden, exakt vad skulle du anmäla för?
Nejdå, vi har exempel på england där "aga" är tillåtet men givetvis får man inte misshandla eller puckla på sina barn hur som helst.
Bara för att din mor var ostabil och utsatte dig för terror innebär inte att hon är en mall hur andra föräldrar är, upprepa inte hennes misstag är allt du kan göra.
klart terror och otrygghet i hemmet påverkar barn negativt, mycket negativt.
Engagerade föräldrar som överöser sina barn med kärlek men ser till att vissa gränser upprätthålls är inte det.
Suck, klicka på visa endast så slipper vi några upprepningar, den floskeln är bemöt och missförståndet utrett.
Nja, ett mindre barn (under 10-12år) tycker jag aldrig förtjänar en smäll. Däremot fasar jag inför tonåren, när man läser om hur tonåringar/ungdomar kan bete sig, och som förälder är man rätt maktlös idag. Ex om tonåringen tar sig ut, fast man sagt nej, Man kan ju inte bära in barnet utan att ta till våld. Föräldrar som får glåpord och slag mot sig kan bara ta emot osv. Jag har faktiskt aldrig tänt tanken att slå mina barn, inte för att det är olagligt utan för att det är respektlöst och fel enligt min moral. Jag kan bara tänka mig en situation där jag skulle kunnat ge en örfil då orden inte räcker till, om jag skulle få veta att något av mina barn gjort något så hemskt som våldtagit/kvinnomisshandlat dyl. den dagen skulle jag mista respekten.
För övrigt är jag själv uppvuxen med aga, om man bar sig dumt åt. Och visst var man snäll för att slippa men av rädsla, inte respekt. Det upphörde då man var stor nog att försvara sig. Kan ärligt säga att det fortfarande sitter i en bitterhet att man medvetet skadar det käraste man har, och pga det så vågar jag aldrig lämna mina barn ensamma hos mina föräldrar för jag vet inte om dom fortfarande är så primitiva. Men varken jag eller mina syskon har gått i deras fotspår, vi ä alla kärleksfulla och högutbildade föräldrar som inte accepterar våld.
När det kommer till tonåringar så fruktar jag perioden själv.
Har man inte satt rätt grund från början så har man förlorat och kan endast hoppas på det bästa.
Vist kommer vi behöva ta mycket skit från våra hormonstinna tonisar när dom väl kommer igång, jag kan trösta med att det håller bara i några år, dom sansar sig efterhand 
Inget mer att göra än att acceptera visa utsvävningar, passerar dom gränsen däremot med råge, som att slänga glåpord i ansiktet på sina föräldrar så en lavett är verkligen på sin plats.
Den tiden den sorgen däremot, så tror jag mycket på att ju mer stabilt grund man har lagt från början ju mildare kommer perioden bli.
Vad menar du "bar sig dumt åt"?
Suck, klicka på visa endast så slipper vi några upprepningar, den floskeln är bemöt och missförståndet utrett.
Nja, ett mindre barn (under 10-12år) tycker jag aldrig förtjänar en smäll. Däremot fasar jag inför tonåren, när man läser om hur tonåringar/ungdomar kan bete sig, och som förälder är man rätt maktlös idag. Ex om tonåringen tar sig ut, fast man sagt nej, Man kan ju inte bära in barnet utan att ta till våld. Föräldrar som får glåpord och slag mot sig kan bara ta emot osv. Jag har faktiskt aldrig tänt tanken att slå mina barn, inte för att det är olagligt utan för att det är respektlöst och fel enligt min moral. Jag kan bara tänka mig en situation där jag skulle kunnat ge en örfil då orden inte räcker till, om jag skulle få veta att något av mina barn gjort något så hemskt som våldtagit/kvinnomisshandlat dyl. den dagen skulle jag mista respekten.
För övrigt är jag själv uppvuxen med aga, om man bar sig dumt åt. Och visst var man snäll för att slippa men av rädsla, inte respekt. Det upphörde då man var stor nog att försvara sig. Kan ärligt säga att det fortfarande sitter i en bitterhet att man medvetet skadar det käraste man har, och pga det så vågar jag aldrig lämna mina barn ensamma hos mina föräldrar för jag vet inte om dom fortfarande är så primitiva. Men varken jag eller mina syskon har gått i deras fotspår, vi ä alla kärleksfulla och högutbildade föräldrar som inte accepterar våld.
När det kommer till tonåringar så fruktar jag perioden själv.
Har man inte satt rätt grund från början så har man förlorat och kan endast hoppas på det bästa.
Vist kommer vi behöva ta mycket skit från våra hormonstinna tonisar när dom väl kommer igång, jag kan trösta med att det håller bara i några år, dom sansar sig efterhand
Inget mer att göra än att acceptera visa utsvävningar, passerar dom gränsen däremot med råge, som att slänga glåpord i ansiktet på sina föräldrar så en lavett är verkligen på sin plats.
Den tiden den sorgen däremot, så tror jag mycket på att ju mer stabilt grund man har lagt från början ju mildare kommer perioden bli.
Vad menar du "bar sig dumt åt"?
Då är vi inte på fostran utan misshandel.