Inlägg från: amalie79 |Visa alla inlägg
  • amalie79

    BF Januari 2016 :)

    qatteriin skrev 2015-11-23 11:00:31 följande:

    Jag håller med de andra om att du ska överväga att söka dig vidare om du inte känner att bm förstår, aurorasamtal känns som ett bra alternativ. Du ska inte behöva ta dig igenom det där själv.


    WiMe06 skrev 2015-11-23 11:18:22 följande:

    Kära vän, håller med övriga att jag tycker du ska försöka få till ett aurora-samtal eller liknande för din egen skull. Du ska inte behöva gå runt och bära på dem känslorna, det är därför det finns stöd att få inför en sådan situation. Så ring idag, jag tror det skulle vara bra för dig att få prata om dina tankar. Lycka till! Kramar!


    Tack, ni är så rara allesammans! Skönt också samtidigt med kvinnor som gjort det och man ser att de överlevt. Brukar prata med en mamma här som jag träffar via jobbet. Hon fick sitt tionde barn i våras. Brukar tänka på henne ibland, att så hemskt kan det ju inte vara för hon ser ju alltid så glad ut.

    Ska fundera idag och se om jag ska ringa imorgon.
  • amalie79
    qatteriin skrev 2015-11-23 11:09:23 följande:

    Haha tack, men vad gullig du är! Jag är väl inte nåt särskilt men jag har rätt stor självdistans och trivs förvånansvärt bra med mig själv, med alla mina fel och brister. Jag har jobbat mycket med mig själv de senaste tio åren så nåt bra kommer väl ur det. Men jag har oerhört svårt att få vänner - för att jag har svårt att ta kontakt, föreslå att ses osv, för jag vill inte vara till besvär och har trots allt svårt att tro att folk på riktigt vill umgås med mig. Lite paradoxalt, I know! Jobbar på den biten. Men jag vet hur mycket våra "fasader" kan skada i den världen vi lever nu, det som syns är alla positiva statusuppdateringar på facebook och inte så mycket av den "verkliga" världen, och det bidrar till mycket av den skam kring psykisk ohälsa som jag möter i mitt jobb. Så om jag kan bidra med lite "äkthet" och visa att man kan vara en ok person (och förälder) utan att (försöka) vara perfekt så kanske det har betydelse för någon jag möter. Och då är det värt det.


    Du är en mycket klok kvinna.
  • amalie79
    qatteriin skrev 2015-11-23 11:43:36 följande:

    Jag är också rätt morbid och lever med tankar på döden rätt frekvent, folk brukar reagera lite konstigt ibland, hehe. Alltså jag tänker att livet och döden hänger ihop och vet att vi aldrig vet när den kommer. Men just inför förlossning så kan det bli så hämmande om rädslan blir för stor och då kan det vara skönt att prata igenom det, även om det kan vara svårt att ta med en utomstående.


    Ja, det var lite dit jag ville komma i morse. För sambons skull med, för det var inte lätt för honom heller när jag bröt ihop hemma efter förlossningsfilmen ( har inte ont av att se andra gå igenom det, skulle klara att vara med på någon annans förlossning) och grät och hulkade att jag inte kan göra det där. Det var därför han ville gå med idag och försöka hjälpa mig att prata om det.
  • amalie79
    Seven Costanza skrev 2015-11-23 17:39:26 följande:

    Tack, precis så känns det. Jag förstod inte i förväg hur utsatt jag skulle känna mig. Min man är största optimisten på jorden också så han känner sig väldigt tafatt i att jag upplever detta som så jobbigt för han är typ aldrig ledsen. Det som försvårat extra mycket för mig är att jag ju inte har några kollegor men heller inte är ledig eftersom jag pluggar heltid på distans, så det är något slags konstigt mellanläge där jag faktiskt inte haft så myclet ledig tid för att hitta vänner som jag trodde. Men jag hoppas hoppas hoppas hitta folk när jag väl fått sonen för då ska jag "bara" vara föräldraledig. Men det ÄR svårt att hitta vänner, hade nog haft liknande som du om jag flyttat inom Sverige också. Går du på någon gravidgrupp/föräldragrupp? Där tänker jag mig att du kan hitta nya vänner. Eller starta en tråd här på fl och efterlys andra som ska vara föräldralediga i samma område som du, så hade jag gjort om jag varit i Sverige .


    Jag kan säga att jag hade gråtit ögonen ur mig efter mamma om jag hade flyttat till andra sidan jorden, gravid eller inte. Och att dessutom få barn långt hemifrån, jag tycker du är jättetuff som gör det och du kommer garanterat träffa nya vänner där i bebisgrupp om inte annat.
  • amalie79

    Detta med föräldraledighet trodde vi vi hade bestämt någorlunda men nu ska vi nog tänka om lite. Mannen fick ju reda på att han inte kommer kunna jobba något extra alls under hösten om han går hem på föräldraledighet, även om hans chef vill så tillåter nog inte personalavdelningen det.

    Han säger att han vill vara hemma på heltid men egentligen tror jag inte att han skulle må bra av att gå hemma i åtta månader- och jag förstår honom för jah tycker också det är svårt.

    Så nu går diskussionen som så att minska heltidsledigheterna och sedan jobba halva veckan var eller något sådant. Jag gillar tanken som det känns just nu, men min sambo är så rädd för vad "alla andra" ska tycka. Jag säger skit i det, bara det funkar för vår familj. Jag pratade med en kvinna häromdagen, som jag sitter i en samarbetsgrupp med, hon var också lite äldre när hon fick sina barn och med första barnet hade hon börjat jobba 50% när första var 4 månader. Mannen hade varit hemma på heltid från början och de hade använt sig av den tydligen vad jag förstod lagstadgade rätten att ta amningspaus på jobbet. Hon tjänade mycket mer än sin man, så detta hade varit jättebra för dem på alla sätt. DET kanske jag inte är sugen på, att jobba så tidigt, men man får fundera lite.

  • amalie79

    Och vi har även kollat det som någon sa ang förskola, och här skolar de in löpande under terminerna, inte bara vid start. Kom på att sambon har en gammal vän som är förskollärare på en av dessa skolorna!

  • amalie79
    minahjärtan0609 skrev 2015-11-24 08:29:49 följande:

    Vi har provat båda varianterna. Med första barnet var jag hemma i ett år sedan delade vi upp arbetsveckan och tog halva var. Med andra barnet tog vi 7 månader var och sedan dagis. Den första varianten var bäst för oss. Min man mådde inte bra av att vara hemma så länge, han hade inget socialt umgänge alls om dagarna. Blev lite av en kris för oss och jag mådde bara dåligt av att jobba när jag visste att han hellre skulle jobbat. Han är en kanonpappa och mycket närvarande med barnen men detta upplägg passade inte.

    Denna gången ska jag vara hemma på heltid i ett år och sedan ska vi dela upp veckan och ta 3/2 dagar var under hela våren. Vem som jobbar tre respektive två har vi inte bestämt men jag tror han får vara hemma tre om vi ska få ihop dagarna.


    Ja... Här tror jag inte någon av oss skulle må bra av att vara hemma ett helt år. Det har aldrig varit uppe till diskussion ens. Det är ju ordnat med min vikarie tom 1/9 också, men det är ju minsta problemet, det är ju bara att jag kommer tillbaka tidigare isf.

    Gäller att vi kanske kunde dela som så att kanske 6 månader för mig, båda semester i juli, året ut för honom, sedan jobba deltid, antingen han eller båda. För på heltid ska han vara hemma en period, det är inte förhandlingsbart, och han vill med.

    Och låta honom sköta inskolning mitt i vårterminen 2017 typ. (Tips från min chef som fick ta över för att hans fru inte klarade av det)

    Jag är ju inget fan av deltid för egen del. Blir bara stressad. Och eftersom sambon har barnen sedan innan tjänar ju han ju tid med dem med, är hemma när de kommer från skolan.

    Det är en annan fråga, men nu är vi väl bara två som har bonusar i tråden- hur mycket hänsyn tar man till dem som föräldraledig? Nu är tanken att nioåringen inte ska vars på fritids mer, han känner sig färdig med det själv också. Elvaåringen är ju redan hemma morgon eftermiddag sedan ett år tillbaks.

    Jag har sagt samma till sambon som syrran gjorde till sin man: är jag hemma och ska göra mat så fixar jag såklart till dem med. Men jag tänker inte bygga min vår kring deras skoltider, utan har jag planer eller lust med att sticka iväg med bebis så får de klara sig själva. Morgonen finns jag i sovrummet/ vardagsrummet men de ska vara självgående och inte springa och störa efter ev sömnlösa nätter. Det klarar de från sin mamma, hon har heller inte gått upp med dem sedan hennes lille kom. Det tyckte sambon var helt ok- men jag tror hans mamma förväntar sig att jag ska finnas mer för dem där hemma än så.

    Ang pensionerade svärföräldrar så är det en jättebra idé! Nu är det bara min far som är pensionär och han äger inte ens en mobiltelefon och är inte kapabel att springa efter någon liten så han är inte aktuell.

    Vad gäller engagemang så har vi lite internt bestämt att detta barn blir "min mammas". Sambons föräldrar är superengagerade i killarna vilket jag tjänar på- men jag är inte överens med min svärmor om hur man bäst uppfostrar barn, även om hon är genomsnäll så lan hon typ låta dem äta tårta tills de kräks. Och så tjuvröker hon inomhus.

    Men det säger vi ju inte till dem förstås, men vi kommer använda min mamma i första hand som barnvakt, osv. Men hon har ju 10 år till pension så det får bli helger och kanske hämta ibland:)
  • amalie79
    WiMe06 skrev 2015-11-24 09:46:31 följande:
    Det var likadant på det dagiset som mina barn gick på, dem sov ute. Nu hade vi aldrig det problemet med vagn för den store hade slutat sova i vagn när den lille började dagis men jag kan aldrig tänka mig att det är eran skyldighet att stå för en vagn för att barnet ska kunna sova på dagis. Har svårt att tänka mig att kommunen kan "kräva" det. För då skulle ju dem andra barnen som har "lånevagn" inte fått ha det heller.
    Jag tror inte heller det, men jag har hört (bla min syster är förskolepedagog) att de förskolor som har barnen sovande ute har mindre sjukdom osv än de som ligger tätt ihop i vilorum med filtar och kuddar som har fullt med baciller osv :)

    Om det känns som att barnet kommer att sova middag ett tag till,  så hade jag köpt en blocketvagn i hyfsat skick för någon femhundring och ställt på förskolan för barnet att sova i, för jag tror faktiskt på detta att utomhussömn är bra för dem :)
  • amalie79
    WiMe06 skrev 2015-11-24 09:41:48 följande:
    Visst är det bra att han tar alla chanser han får till att knyta kontakter och visa sina kunskaper på arb.marknanden. Så jag förstår din tanke med att han bör jobba så mkt han får chansen till samtidigt som det blir tuffare ekonomiskt också. Man vill ju som du säger kunna lägga fokus på familjen och vilket som känns bäst. Och sen vill man ju såklart kunna njuta av sin ledighet utan att behöva känna pressen att gå tillbaka så fort som möjligt.

    Vi har inte diskuterat ledigheten alls faktiskt. Det är nästan självskrivet att jag kommer vara hemma den mesta tiden, iallafall helt till bebis är året. Dels för att mannen har ett jobb han trivs med nu, och jag har ett jag inte trivs med, slippa kvällar och helger och jag får samtidigt tid att kunna ta mig vidare kanske. Tror inte mannen skulle trivas att gå hemma en längre tid heller och jag är gärna hemma länge också då det blir sista barnet för oss.
    Ja men då väljer ni ju det som passar er båda bäst = alla vinner på det , barnen, du och mannen!
    Vi har ju båda ett jobb vi trivs på, ingen av oss har någonsin tänkt oss någon lång föräldraledighet plus att vi tjänar ganska lika, jag 1500 mer, men han har från sitt arbete extra 10% i ett antal dagar om han är föräldraledig.
    Det enda är att han bryr sig för mycket om vad andra skulle tänka och tycka om hur vi delar upp det. Trodde han var modernare än så och det sa jag till honom, men tydligen inte. Funderar på om hans mamma sagt något till honom som han inte riktigt vill berätta för mig :)
  • amalie79
    mirakelspektakel skrev 2015-11-24 10:17:32 följande:
    Vi har också diskuterat lite kring detta, nu är ju barnen här mindre så även fast äldsta är 9 år så är det inte på kartan att han ska få sluta fritids innan hösten. Han är inte en mogen 9 åring (vilket inte är något konstigt han har haft en väldigt tufft uppväxt) och inte speciellt självgående heller. Jag tänker att jag absolut kan hämta dem vissa dagar så att de får kortare dagar på fritid, beroende på hur det kommer gå att kombinera med en liten bebis och två barn vars största intresse verkar vara att reta eller slå varandra till döds. Jag tycker att din tankegång låter vettig, är man hemma så finns man tillgänglig men inte som deras pass upp, men att man inte planerar sina dagar efter deras hämtningar och lämningar.

    Båda mina föräldrar är pensionerade, men min pappa bor 25 mil bort så han är inte ett alternativ. Min mamma kommer absolut ställa upp som barnvakt, även fast hon är en väldigt aktiv person med väldigt mkt på agendan. 

    Det låter som en klok idé att i första hand använda sig av din mamma. Jag tycker även att din sambo kanske ska ta ett snack med sin mamma vad som gäller med bebis. Att ni TILLSAMMANS bestämt att dessa regler ska gälla, typ inget socker innan bebis är 2 år eller vad ni nu bestämt er för. Kanske kan hon respektera era regler om de är tydliga från början? Det låter nämligen som om ni båda skulle må väldigt bra av att bli avlastade av en pensionerad farmor. 
    Ja hämtningar och lämningar hade inte varit aktuellt oavsett då jag inte är hämtperson längre. Hämtade förr men i samband med att vårdnaden fastställdes i familjerätten så plockade vi av bra anledningar bort detta, både för mig och för mammans nya sambo, så det är bara min sambo som hämtar yngste.
    Vi andra går på skolavslutningar, och går varannan gång på typ Lucia, mma.

     Hade gärna sett att han hade fritids nästa termin med men nu vill han inte och har lovat att sköta sig. Han är inte där än att han kan låsa dörrar och ha ansvar för nycklar men det är den äldste å andra sidan väldigt duktig med.

    Farmor är inte pensionär än men kommer att bli ganska snart. Hon kan vara svår ibland men är i grunden en reko människa. Jag tror inte alltid sambon berättar allt hon säger för han vet att det skulle reta mig. Hon kan inte riktigt sålla och se att allt killarna säger till henne inte alltid stämmer- de svänger gärna lite med sanningen för att få uppmärksamhet och det kan bli så fel gentemot deras mamma när särskilt den store gärna hittar på saker för att farmor ska tycka synd om honom-  det går ingen nöd på dem hos mamman alls.

    Min svärfar är en fantastisk person, en sådan där lokal profil båda privat och yrkesmässigt, vars åsikt alla respekterar (jag kände honom lite innan jag träffade sambon då vi träffats i samverkansgrupper via våra jobb, han jobbar på stadsdelen och jag i ett kommunalt bolag och iom att det är en miljonprogramsstadsdel  med mycket social utsatthet så är samverkan superviktig) men han ska jobba till 67.

    Jag tror att de tänker som så att de lägger krut på killarna - jag vet att iaf hon är orolig för att de kommer bli åsidosatta när bebisen kommer, medan jag är mer att JA, det kommer bli mindre tid för dem, men det är absolut ingenting som skadar dem, att lära sig ta hänsyn till och vara förebilder för en mindre individ som ser upp till dem. De fula orden minskade liiite när jag upplyste dem om att bebisen i magen faktiskt hör och känner igen röster och "H**a" är inte det första jag vill att den ska jollra ur sig.
    Och det gör inte mig någonting om de lägger mer tid på dem,  det betyder ju mer tid för vår gemensamma för sambon, eller mer tid med bara en kille hemma vilket ger lite lugn och ro i bråkandet. Jag har dock sagt till sambon att jag tänker inte tolerera att de gör jättestor skillnad på barnen vad gäller exempelvis presenter osv. Men det tror jag inte.

    Sen, och det köper jag, så har jag lite grann drivit bort svärföräldrarna själv. De är väldigt omtänksamma, till den grad att de nästan kväver ibland, och där var jag lite väl tydlig i början att jag inte ville bli daltad med- jag fick inte bära min resväska, osv. Så nu vågar de inte fråga hur jag mår ens- vilket är lite fånigt för det gjorde de ju innan. Jag ville bara inte ha en massa extra uppmärksamhet, jag är inte havande med Jesusbarnet liksom.
Svar på tråden BF Januari 2016 :)