BF Januari 2016 :)

Jag tycker det är onödigt också. Klarar så många av det helt utan bedövning ska banne med jag också göra det. Men båda mina föregående fl har varit långdragna, 36 resp 18 timmar efter de startat har jag fått min belöning. Så jag har varit helt utmattad mot slutet och då kunde jag tänka mig vad som helst. Första gången skrek jag typ "skär ut ungen, jag orkar inte mer". Konstigt nog orkar man ändå och jag har haft världens bästa stöd av min man så vi har klarat det med bara lustgas (och kvaddlar första gången då, men det gör jag aldrig om, föder hellre 15 barn utan bedövning än använder dem igen).

haha.. jag tycker iof de som bara låtsas tränar och försöker få kontakt med de som glor på sig själva i speglarna är en aning värre :)

Du är ingen egoistisk fegis. Du är en överlevare, som är medveten om dina egna begränsningar. Jag lovar, jag kan sitta här och prata om att jag helst inte vill ha EDA, men när jag väl kommer in till förlossning så kommer jag säkert skrika min sambo döv för att få det! Träffade en kompis som fött två barn som jämförde sin förlossning  som om hon satt på en brinnande ring... Spontant efter den liknelsen så vill jag nog ha alla bedövning man kan få, de får gärna inför ethel igen :)

Vad jobbigt med så långdragna förlossningar, mina har ändå gått snabbt. Därav kanske att jag klarat mig på bara lustgasen. Men vi är ju alla olika och man är olika smärtkänslig. Kanske hade jag velat ha all smärtlindring som går om det inte vore för att det skrämmer mig mer. Och hade mina tidigare förlossningar varit mer långdragna kanske jag inte klarat mig på bara lustgasen heller.

Tycker inte du ska tänka att om andra klarar det så gör jag, utan utgå bara ifrån din egen kropp och lita på din egen känsla

Jag tycker fortfarande att du ska söka dig vidare så att du får prata med någon som jobbar med förlossningsrädda. Spelar ingen roll om "problemet" sitter i dina höfter eller ditt huvud, om det försvårar din förlossning.

Jag tänker att förlossningen kommer vara som första gången jag hoppade fallskärm, Jag hade ingen aning hur jag skulle reagera på det för jag hade inga referenser att sätt det i perspektiv till.

Jag har iof mer liknande erfarenheter som Seven. Jag har legat ett antal gånger på sjukhus. Men det var inte direkt som jag hade något val att åka ambulanshelikopter till sjukhus, det bara hände och under tiden och efteråt har jag fått bearbeta det som gick bra och det som gick dåligt. Jag tänker att förlossningen är lite samma sak, vi kommer alla föda barn, oberoende om vi vill det eller inte. Den stor skillnaden är att vi vet ungefär när det kommer ske och att det kommer ske, så att vi kan förbereda oss på det mentalt.

Jag tycker fortfarande att du ska söka dig vidare så att du får prata med någon som jobbar med förlossningsrädda. Spelar ingen roll om "problemet" sitter i dina höfter eller ditt huvud, om det försvårar din förlossning.

Jag tänker att förlossningen kommer vara som första gången jag hoppade fallskärm, Jag hade ingen aning hur jag skulle reagera på det för jag hade inga referenser att sätt det i perspektiv till.

Jag har iof mer liknande erfarenheter som Seven. Jag har legat ett antal gånger på sjukhus. Men det var inte direkt som jag hade något val att åka ambulanshelikopter till sjukhus, det bara hände och under tiden och efteråt har jag fått bearbeta det som gick bra och det som gick dåligt. Jag tänker att förlossningen är lite samma sak, vi kommer alla föda barn, oberoende om vi vill det eller inte. Den stor skillnaden är att vi vet ungefär när det kommer ske och att det kommer ske, så att vi kan förbereda oss på det mentalt.

Nej du vet inte exakt när det ska ske, men du vet att det kommer göra det, till skillnad från om du skulle snubbla och bryta armen. 

En sak jag har lärt mig efter att haft flera depressioner är att det psykiska är lika verkligt och viktigt att ta på allvar som det fysiska. Det du känner är inte löjligt eller nåt du får skylla på dig själv, du tycker att du borde kunna hantera det, men du skulle kanske inte vara lika benägen att tycka att du ska hantera ett benbrott utan att söka läkarvård? Jag har svårt att tro att de kommer jaga dig, om du söker hjälp, medvetenhet och kunskap är ju något som minskar risken för depression. 

ja det har jag, ungefär 300 gr :) 

Vill man det tillräckligt mkt så vågar man ;)

Det är ju fånigt hur trött man kan vara. Har just sovit ca 2 timmar på soffan IGEN!!

Är det för att man är hemma orken plötsligt försvann och som ngn skrev innan, man vågar känna efter när man är hemma. Min energi är verkligen helt bortblåst. Ont i huvudet, värk i kroppen. Känner mig som världens sämsta människa att bara ligga här som en padda typ, helt förlamad.

Apropå det där med bedövning och illamående/kräkningar så är det nog väldigt individuellt. Men det är vanligt att man kräks när bebis passerar spinaeknölarna på vägen ut. Jag blev vansinnig på maken som skulle hämta nya kräkpåsar hela tiden fast jag bara kräktes nån matsked varje gång, haha, tyckte det var onödigt slöseri. ;)Jag har TENS nu men har aldrig provat under förlossning. Tycker inte den hjälper mot foglossningen ens så vete tusan, men jag kommer nog försöka med den i latensfasen ändå eftersom jag ändå har den. 

Vad gäller träning så var jag väldigt skeptisk men kom att älska SATS när vi bodde i Gbg, gick alltid och tränade med min bästa kompis. Mest gruppträning men även en del på gymmet. Har inte fått till det sen vi flyttade, dels svårt att hinna med småbarn och heltidsjobb, och dels har jag inte haft nåt sällskap och det behöver jag, iaf i början. Men vi har ett naturreservat precis utanför dörren med cykel- och gångbanor och utegym runt hela skogen så jag hoppas komma igång och kunna ta mig an det när bebis är ute och kroppen är mer hel, jag saknar verkligen träning. 

amalie79, jag förstår hur du menar angående tiden efter januari. Det GÅR ju inte att föreställa sig, och även om vi som gjort det förr kan säga att det är värt det och blablabla så är det ju faktiskt inget man kan veta. Och det är nog klokt att försöka få nån att ventilera det med. Och det där med att faktiskt inte veta när det kommer att ske, det är förjävla svårhanterligt... Och du, jag är psykolog, vi är vana. ;) Och de flesta av oss kan också ha de där tankarna. Det gäller bara att träffa en vettig variant, hehe. Jag har många gamla klasskamrater som jobbar som mödra-/barnhälsovårdspsykologer i Gbg-området och dem kan jag gå i god för kan jag lätt säga.

mirakelspektakel; Omg fallskärm!! Har drömt om det men nu efter att jag fått barn vete tusan om jag skulle våga, haha! Så mycket att förlora om det går fel liksom. ;)