BF Januari 2016 :)

Här kommer ett riktigt gnällinlägg.

Jag är nu i vecka 33, jobbar bara halvtid sen ett tag då mitt blodtryck gick upp och bebisen inte mådde bra av att ha en mamma som stressade på jobbet.

Halvtiden har funkat superbra för mig men inte för jobbet som är under en omorganisation som bara kan beskrivas som fullständigt kaos. Mina 4 timmar som jag inte är där har inte blivit ersatta med någon utan mina kollegor har fått tagit det viktigaste jag inte hunnit med i mån av tid. Idag är det 5 veckor kvar tills jag går hem på semester i två veckor innan bebis kommer och min chef har fortfarande inte beslutat om vem som ska ersätta mig.

Bara detta kan få mig att bli väldigt stressad och frustrerad men jag har försökt tänka att det inte är jag som ska lösa det. Vi har gått på föräldrautbildning två gånger tisdagar fram till klockan halv 10- dessa dagar har jag skjutit min arbetstid och börjat halv 10 och jobbat 4 timmar- inget konstigt men chefen har väl mumlat lite.

I förra veckan bokade min BM om vår tid så jag fick gå en halvtimme ifrån jobbet- detta har jag kollat med facket och det har man ju rätt till att göra på arbetstid men min chef hade ingen förståelse alls och ville att jag skulle boka om tiden då jag bara skulle vara där 3 1/2 timme den dagen.

Idag hände ytterligare en liknande grej och stressen på jobbet, den oförstående chefen tillsammans med dom här JÄKLA foglossningarna gjorde att jag fick ett äkta hormonpsykbryt och storgrät i en timme när jag kom hem. Mannen kom hem och tröstade superbra så nu känns det bättre men just nu vill jag inte gå tillbaka till jobbet och det känns så sorgligt då jag trivs så himla bra annars och jag vill inte gå hemma på heltid så här länge innan bebisen kommer.

Jag har försökt att prata med chefen vid ett flertal tillfällen - men han har ingen förståelse alls och behandlar min sjukskrivning som nån slags obekväm ledighet. Sen blir jag orolig för hur min lilla bebis mår av detta då det har dragit och slitigt i magen de dagarna jag stressat mest.

Har ni några kloka ord?

WiMe06; Tack för pepp, jag har ju haft det tvärtemot- min chef har varit superbra innan min sjukskrivning men är verkligen hemsk nu. I vanliga fall är jag väldigt snabb och effektiv så han har aldrig haft något med mitt jobb att göra innan så jag tror stressen runt att han nu ska sätta sig in i det, lösa ersättningen samt resten av kaoset har nog blivit för mycket men just nu vill jag inte gå tillbaka utan stanna hemma och slippa stressen. Samtidigt som jag inte alls gillar att bara släppa allt.

Här kommer ett riktigt gnällinlägg.

Jag är nu i vecka 33, jobbar bara halvtid sen ett tag då mitt blodtryck gick upp och bebisen inte mådde bra av att ha en mamma som stressade på jobbet.

Halvtiden har funkat superbra för mig men inte för jobbet som är under en omorganisation som bara kan beskrivas som fullständigt kaos. Mina 4 timmar som jag inte är där har inte blivit ersatta med någon utan mina kollegor har fått tagit det viktigaste jag inte hunnit med i mån av tid. Idag är det 5 veckor kvar tills jag går hem på semester i två veckor innan bebis kommer och min chef har fortfarande inte beslutat om vem som ska ersätta mig.

Bara detta kan få mig att bli väldigt stressad och frustrerad men jag har försökt tänka att det inte är jag som ska lösa det. Vi har gått på föräldrautbildning två gånger tisdagar fram till klockan halv 10- dessa dagar har jag skjutit min arbetstid och börjat halv 10 och jobbat 4 timmar- inget konstigt men chefen har väl mumlat lite.

I förra veckan bokade min BM om vår tid så jag fick gå en halvtimme ifrån jobbet- detta har jag kollat med facket och det har man ju rätt till att göra på arbetstid men min chef hade ingen förståelse alls och ville att jag skulle boka om tiden då jag bara skulle vara där 3 1/2 timme den dagen.

Idag hände ytterligare en liknande grej och stressen på jobbet, den oförstående chefen tillsammans med dom här JÄKLA foglossningarna gjorde att jag fick ett äkta hormonpsykbryt och storgrät i en timme när jag kom hem. Mannen kom hem och tröstade superbra så nu känns det bättre men just nu vill jag inte gå tillbaka till jobbet och det känns så sorgligt då jag trivs så himla bra annars och jag vill inte gå hemma på heltid så här länge innan bebisen kommer.

Jag har försökt att prata med chefen vid ett flertal tillfällen - men han har ingen förståelse alls och behandlar min sjukskrivning som nån slags obekväm ledighet. Sen blir jag orolig för hur min lilla bebis mår av detta då det har dragit och slitigt i magen de dagarna jag stressat mest.

Har ni några kloka ord?

Har just skurat rent hela skafferiet i köket, hittade mjölbaggar i havregrynen i fm och fick typ panik! Så nu har jag typ rensat hela skafferiet på varor och kastat allt i en sopsäck! Så det ekar tomt i skåpet nu. Haha. Men usch så äckligt, har aldrig någonsin varit med om det tidigare. Men nu är jag typ helt slut!

Jag har som en punkt 1-2 cm in från ljumsken, från den ilar det varje steg jag tar eller lyfter benet. Är det nåt sånt du menar?

Är det någon annan som vet vad det kan va annars? Ska till bm på ons så får fråga då kanske, blir bara värre sen det kom i torsdags :(