BF Januari 2016 :)

Det låter precis som vi här hemma. Jag är också en väldig känslomänniska och min man vet att efter 2 graviditeter så är inte mina hormoner att leka med, jag blir väldigt lätt arg och ledsen normalt så som gravid behövs inte mkt för att jag ska ta åt mig eller känna mig sårad eller arg.

Min man bråkar helst inte heller och har väldigt svårt att visa känslor. Så ibland när jag är ledsen eller arg så tycker inte jag att jag får ngn respons och då blir jag ledsen för det. Så jag känner verkligen igen mig i det du beskriver.

Det är klart, han ser säkert på graviditeten på ett annat sätt då det blir hans tredje och för dig är det ju första och allting är nytt och man vill ju inget hellre än att bara ha det där speciella som blir när man väntar sitt första barn. Men rosa-skimrande vet jag inte om det var ens med första hos oss jag var nog rätt hemsk att leva med under dem månaderna för jag tyckte själv att jag var riktigt hemsk men jag kunde liksom inte styra det. Riktigt så fruktansvärt hormonpåverkad har jag inte varit dem andra ggrna.

Vad skönt att han följer med dig nästa gång och vad mysigt med lite te, han kanske trots tystnaden lyssnade in dina känslor och tog åt sig av det igår.

Ja, det känns ju så. Sen vill jag helst inte dra med mig babynest och amningskudde till sjukhuset, känns lite äckligt tycker jag när man själv kanske ska ha nestet och kudden hemma i sin egna säng och soffa sen. Då vill man ju liksom tvätta det innan och då är ju ändå meningen med dofterna borta.

Haha, jag förstår det, det hade inte jag heller haft om inte vore för tidiga förlossningar innan, men bara för att jag är förberedd den här ggn så lär väl väskan damma igen innan det är dags
Ja, det hade ju varit otroligt skönt att få komma hem snabbt faktiskt. Och blir det normalstor bebis där allt är bra så borde det ju inte vara några problem då man har erfarenhet av prematurer innan.

Känner igen mig i allt du säger! Min sambo är en fantastisk pappa på alla sätt, men han har aldrig visat intresse i graviditeten. Har också känt mig så ensam och tittat på alla den där papporna som klappar sina kvinnors mage och ser så stolta ut.

Har talat om detta tusen gånger för honom, och efteråt känns de alltid krystat att han plötsligt lägger en hand på min mage bara sådär. Jag tror att dom har svårt att förstå hur det faktiskt känns för oss och att de liksom redan "finns ett liv för oss" medens de inte börjar förrns bebis är ute för dom. Vi börjar liksom vår tid med vårt nya barn 9 månader innan dem. Om dem inte verkligen har lätt för att knyta an till barnet redan i magen, men vanligast är nog att dom har lite svårt för det. Vilket är otroligt jobbigt för oss ...

Tänkte bara säga att amningskudde fick vi låna på BB!!  Jag har nog en mindre väska denna gången för det får inte alls plats så mk i den, så jag tänker lägga bäbisens ytterkläder i en påse i babyskyddet istället så sparar jag lite plats i väskan. Bärsjal ska med, måste bara öva att knyta med nån docka först

Fick ett jätteuppvaknande av era inlägg om pappornas engemang runt omkring graviditeten. Känner att jag varit alldeles för dålig på att säga hur mycket jag uppskattar att min man är så engagerad och omtänksam i allt som rör graviditeten- har tagit det för givet då det är vårt barn men inser nu att inte alla har det som jag. Nyttig insikt såhär på en tisdag!

Han har varit med på alla träffar med föräldrargrupperna, profylaxkurs, barnmorskebesök och köpt mössor, gosedjur och filtar när han varit iväg på jobbresor för han trodde bebisen skulle gilla ett pingvingosedjur som kostade lika mycket som en halv levande pingvin ;) men framförallt så har han varit sån jäkla bra stöd för mig när det känts jobbigt och tungt, alltifrån massa kramar, massage och få mig att börja skratta när det varit eländigt på jobb och med krämpor. Han brukar ligga i mitt knä och berätta för bebisen vad som hänt under dagen och är faktiskt så fantastisk som det låter- även om jag kan bli tokig på honom med jämna mellanrum.

Tycker ni som inte har en sådan blivande pappa är superstarka- tänk att fixa allt hormonhumör och krämpor själva- jag hade inte hanterat det så bra :)

Förhoppningsvis så vaknar de upp när bebisen väl är hos er men tycker ändå att ni borde få mer stöd nu när man behöver det som mest, hoppas att de kan ge er lite mer om ni säger hur ni känner <3

Angående (o)engagerade pappor så kan jag berätta att min sambo satt och sov med huvudet på bordet under föräldrakursen med vår första dotter! Tror ni att jag kände mig sedd och förstådd i min roll som blivande mor då eller?! Han fick ta emot ett antal armbågar i sidan och ilskna blickar från mig. Haha, nu kan jag skratta åt det. Men det verkar som att många män har svårt att sätta sig in i hur stort det faktiskt är att föda ett barn...

Med min minsta pojk, föddes han kl 02.20 och jag åkte hem direkt samma morgon när läkaren hade tittat på honom. Så om allt ser bra ut får man åka hem efter läkarkontrollen har jag fattat som på de flesta sjukhusen.
Men det tänker jag inte göra denna gången, tänker passa på att stanna så länge jag får för att vila ut och ta det lugnt med bebis. Blev inget vilande alls förra gången, kommer fortfarande ihåg hur illa jag mådde för att jag var så trött och inte kunde sova.

Min sambo känns väldigt ointresserad denna gången också, har har fullt upp med praktiska saker runtomkring istället. Känns som att jag får påminna honom flera ggr om att jag faktiskt är gravid. Vet inte hur många ggr jag har gjort det... Ibland förstår jag han till en viss del samtidigt som jag kan bli ledsen och arg andra stunder. Det är jobbigt när man känner så mycket inom sig som blir så svårt att dela med honom.

[quote=76041503][quote-nick]MeEmmA skrev 2015-11-24 15:55:43 följande:[/quote-nick]Med min minsta pojk, föddes han kl 02.20 och jag åkte hem direkt samma morgon när läkaren hade tittat på honom. Så om allt ser bra ut får man åka hem efter läkarkontrollen har jag fattat som på de flesta sjukhusen.

Men det tänker jag inte göra denna gången, tänker passa på att stanna så länge jag får för att vila ut och ta det lugnt med bebis. Blev inget vilande alls förra gången, kommer fortfarande ihåg hur illa jag mådde för att jag var så trött och inte kunde sova.[/

Ja jag är lite kluven här får man oftast stanna 2 dygn som förstföderska men så har jag också hört hur lite hjälp man får, och tänker att för mig beror det lite på om sambon får stanna eller ej. Annars har man det kanske bättre hemma med honom där man kan få hjälp.

En vän sa till mig att stanna tre dygn för att tredje dygnet är värst, men så verkar det inte vara här för på föräldrakursen sa de att här får man en tid för pku- provet, så det verkar inte som om man stannar tills det är gjort.