Alltså nu är det mindre än två veckor tills jag kan tänka mig att få ut bebisen! Jag vill ju helst inte att han föds nu under 2015 och heller inte på nyårsdagen, men 2/1 och framåt går ju finfint och det är alltså inte ens två veckor dit nu hörni 
. Känns helt knäppt!
Jag känner detsamma, både att bebis gärna får hålla sig inne till nytt år och att det är vansinnigt kort tid kvar tills dess! Med bf 17/1 har jag ju ganska god marginal men med alla förvärkar jag har så blir jag lite sådär nojig över att hon ska komma tidigt. Och jag hinner inte med alltså, jag fattar inte att det är så kort tid kvar! Jag hoppas jag har en månad på mig att förbereda mig!!
Jag vet, tänker likadant... Helt knäppt. Vill ju gärna den håller sig inne några veckor till så länge jag mår så pass här bra.
Nu bor ju just ni i USA så er situation är ju speciell, men hur gör ni andra med att meddela folk om bebisen? Kommer ni meddela någon annan än den som ska passa ev befintliga barn när ni åker in?
Jag vill helst av allt inte meddela någon innan bebis ligger i famnen på oss men hsr vi killarna här måste ju hans föräldrar meddelas iaf. Om vi inte gör som de förslog och låter dem ta dem hela tiden en period. Men jag tar hellre den hjälpen efter bebis kommit än före som sagt
så roligt att du tyckte om det och fick mer smak!
Wiiii ska bli så underbart när de bara känns fritt fram hihi!!! Fyfasen aldrig längtat så mkt efter ett nytt år haha! Shiiit pomfritt vad trött jag är på det här nu
Haha WHAT?! Ok, DET bekräftade mina fördomar om USA litegrann kan jag säga! Snacka om bilcentrerat! Då förstår jag att det är lite stressigt, en bil är ju inget man går till ica och fixar på en kvart liksom...
Jag har egentligen inget jag måste förbereda, mer än mig själv. Så det är där det ligger känner jag. Att fatta så gott det nu går att vi ska få en unge till, ställa in mig på livet som tvåbarnsmorsa - hur gick det till?! Med sonen hade vi kämpat i 2,5 år och med de tre graviditeterna innan hans hann jag fundera mycket på föräldraskapet, om det verkligen var värt kampen och hur våra liv skulle förändras. Nu blev det bara 1,5 år och ett missfall och under all den tiden har jag ju haft sonen att fokusera på så jag har liksom inte kunnat fundera nåt på "livet efter" känner jag. Inte tillräckligt i alla fall. Jag var oerhört mycket mer förberedd på att få barn förra gången. Och då hade jag för all del mycket mer tid för mig själv under andra halvan av graviditeten också, att förbereda mig. Ok jag har ju lite pyssel jag gärna vill hinna med också, men framförallt är jag rädd för den berömda "tvåbarnschocken" och att bebis ska komma innan jag ens hunnit fatta att jag är gravid, typ. Haha!
Min mamma lät lite besviken över att vi nog inte kommer sms a eller ringa när vi åker in. Men det är också för jag inte vill hon ska oroa ihjäl sig.
Oj, ja det var dyrt!! Men förhoppningsvis får ni igen det sen då. Håller tummarna för att den verkar bra så ni kan checka av det!
Ja det har blivit en rejäl kamp, fördelen är att jag verkligen är säker på att jag vill ha barn, och fler än ett, det var jag inte innan vi började försöka. Ja vi har en barnanpassad tillvaro det har du rätt i, men bebisanpassad vete tusan... Det slog mig härom veckan att vi måste barnsäkra den här lägenheten om några månader, sonen var såpass stor när vi flyttade hit så vi behövde inte göra mer än vända på handtaget till toadörren så han inte gick in där och slängde saker i toan... och det kan vi ju inte göra nu eftersom han måste kunna gå in där när han behöver, haha! Alla prylar som ungen kommer dra i så fort hon börjar ta sig fram för egen maskin... omg...
Tänk att jag hade förväntat mig att bilarna skulle vara billigare i USA än här, när alla måste ha bil! Märkligt!
Haha ja det ger sig nog. Men jag blev lite svettig när jag kom på hur ansträngande det var att passa ungen hela tiden, minns ju knappt hur det var att inte kunna diskutera med barnet! Sonen är vansinnigt verbal och sen han var två har man kunnat ha långa samtal med honom, hehe, så jag kommer nog tycka det är märkligt att inte kunna fråga bebis vad som är fel.
Häftigt med tre språk, och franska som är så ljuvligt! Jag vet att flerspråkiga barn ofta är senare i starten men jag tror gener spelar in lite också. En av mina "marsmammakompisar" som alltså har ett jämnårigt barn med mig bor i Italien, hon är svenska och maken italienare - deras snart-fyraåring var supertidig med talet (som sin mor) och pratade bättre på sitt förstaspråk än Axel när vi träffades irl första gången när ungarna var 1,5. Och förstod svenska precis lika bra som hon förstod italienska, valde bara att inte prata det. Så det behöver inte betyda nåt med flerspråkigheten, vi hade några tyska vänner när vi bodde i Gbg som hade sin son på en engelskspråkig förskola, han var väl inte supertidig men helt normal i språkutvecklingen och inte alls sen, trots att han balanserade tyska, svenska och engelska. Jag önskar vi hade flerspråkighet som möjlighet här för det är en sån tillgång, men Axel snappar iaf upp det han kan på förskolan där det finns så många nationaliteter så det nästan inte går att räkna. Numera är det mycket finska som gäller men det kan ju tyvärr inte vi föräldrar, haha, inte arabiska eller persiska heller. Men vi kan iaf följa upp när han kommer med nåt på engelska. Jag har satt honom på kö till engelska skolan men vi får se vad han säger om det när han ska börja fyran, haha!
Med bebis har jag funderat på att börja med babytecken tidigt för att underlätta kommunikationen. Vansinnigt coolt när en unge innan året kan meddela sig om när hen är hungrig eller behöver bajsa och kissa, hehe. Ok jag har många föreställningar om vad jag ska hinna med sen när bebis är ute inser jag... Men jag tror de använder stödtecken en del på sonens förskola så jag tror han också skulle gilla att teckna.
. Min man har utländska kollegor vars barn går där och de föräldrarna är väldigt imponerade och nöjda, så vi hoppas att det blir bra.