Vattnet gick för en timme sen, liten har bajsat i vattnet så nu är vi på förlossningen o blir kvar. Inga värkar än så länge. Är skitnervös!! De andra två har startat med värkar, och jag hade ju velat göra det mesta av värkarbetet hemma... Aja, Nu kör vi! ;)
Jag sitter här med min fyra dagar gamla dotter i famnen och känner mig helt matt... jag har knappt sovit alls sen hon kom och har sån ångest inför varje amning. Hon är aldrig nöjd och mina bröstvårtor blöder och gör så ont, brösten är varma och spända. Vi har tilläggsmatat med ersättning sen dag 2 och jag har köpt en bröstpump men jag sitter ändå bara och gråter och har börjat tänka hemska tankar.. Jag vill inte amma. Jag har en bakgrund av mycket ångest och fick en panikångestattack innan idag... hur gör man för att avbryta amning och gå över helt till ersättning? Ska jag kontakta BVC eller amningsmottagningen på BB? Känns som jag snart inte klarar mer... Vill inte att detta ska förstöra anknytningen till min ljuvliga dotter.
Jag tycker alls inte det är konstigt, men jag gillar också att planera saker iof. Ni har ju dessutom en speciell situation iom er utlandsvistelse.
Jag tycker inte det är konstigt att fundera på syskon redan. Jag tänkte på det redan innan Axel var född... Vi ville tvärtom inte ha alltför tätt - minst två år och gärna tre tänkte vi, men inte för långt emellan heller. Men vi hade ju motsatt situation; Axel tog ju 2,5 år att få till så frågan var hur länge man vågade vänta ifall det nu skulle ta lika lång tid att lyckas med nästa. Och sen var det det där med pengar, att ha en ok sgi (för maken) och helst jobb båda två...Tack och lov tog det inte lika lång tid att få till Sally, bara 1,5 år, men glappet blev ändå lite längre än jag hade velat från början - fast nu känns det bra, eftersom Axel är så stor och klok och det går att resonera med honom.
Även om man aldrig kan veta när det blir barn, så får man ju lov att ha en plan och tankar kring hur olika scenarier skulle bli. Några kompisar till syrran körde på "vi får se när det blir" och fick 16 år mellan sina ungar, det vill man ju gärna slippa om det inte är planen (vilket det inte var för dem).
Måste bara berätta för er alla att jag fick världens MÄKTIGASTE känsla idag. Jag har ju efter förlossningen haft lite svårt att förstå att Lilla W faktiskt är här och att hon är vår.
Ikväll när jag satt och gav W flaskan tittade jag på henne och hon tittar upp på mig med sina stora fina ögon och plötsligt blir jag alldeles varm i hela kroppen och hjärtat slog liksom ett extra slag och det går upp för mig att denna lilla vackra fina bebis är MIN och JAG ska få följa henne genom livet. Hon är inget lån, hon är inte på låtsas. Denna graviditet som jag så länge har längtat och väntat på gav oss detta fina lilla under. Jag känner mig så otroligt tacksam för att vi fått en frisk och fin flicka. Att man kunde få 3 friska barn känns så otroligt fantastiskt.
Förstår att du vill kunna ge dina barn samma förutsättningar med medborgarskap, men samtidigt om en blev utan och du förklarade varför när hen blev äldre så tror jag ändå att den skulle förstå :) och när det gick som det gjorde denna gången så kan man iaf här i Sverige göra upp en plan för att det ska kännas tryggt och säkert för dig om det skulle ske komplikationer.
När mitt första barn föddes så kände jag verkligen att jag inte ville ha fler barn, men sen vid 2-årsåldern så ångrade jag mig och den upplevelsen var sagolik i jämförelse med den första :)
Jag har varit inne på två eller tre barn redan från början. Sedan jag blev gravid med nr 2 har det varit väldigt delade känslor, jag är mer säker på att jag gärna vill ha tre barn, men osäker på om det är värt att gå igenom en graviditet till. Det var 9 månader som jag knappt orkade vara mamma till det äldre barnet, gick i en dimma hela tiden, så sjukt tråkigt! Förlossningarna var inga problem. Nu tänker jag att vi kanske får skjuta lite på nr 3 så de första är mer självgående. Jag är 32 så att få sista om 3-4 år borde funka.
Så ja, jag sitter med en 5-dagars bebis och planerar för nästa. :)
Arvid äter nattamat, var jätteledsen för en stund sen så nu får han ligga där lite, försöker stt inte somna med honom i sängen som vanligt.
Var ute en stund idag, kroppen piggare men fy så fort jag blir trött. Måste komma igång- hsr insett att när jag inte jobbar måste jag hinna träna. Min träning annars kommer gratis på jobbet. Nu känns det som kroppen börjar förtvina typ. Musklerna rinner av mig, jag har tappat 16 kilo sen dagen innan Arvid kom, en del ör ju han, vätska, mm, men man har Ju varit dålig sedan förlossningen och mest skrotat omkring hemma. Nu gör axlarna ont, någon nerv är i kläm i ena armen, ryggen ömmar av felbelastade muskler när man haft svårt att sitta.
Jag är inte van vid en svag kropp som inte orkar så mycket jag vill. Nu måste jag komma tillbaks bit för bit. Början är en promenad varje dag, sen i vår hoppas hag kunna börja träna lite, zumba igen hoppas jag .
Japp 16 år, men de kunde ju ha sökt hjälp när det inte tog sig kan jag tycka. Ja det är ingen fara att fråga, jag är öppen med missfallen. Vi hade tre innan Axel och fick göra utredning. De hittade ingen orsak - det gör de bara i 10% av fallen för utredningarna är rätt kassa här i Sverige. Men jag begärde ut provsvaren efter att ha läst mycket här på fl och runt på nätet, och såg att mina sköldkörtelvärden låg över det normala, så jag tjatade till mig medicin. Nästa graviditet blev Axel... Sen flyttade vi och bytte län och min nya läkare sa att jag minsann inte hade hypotyreos så jag behövde inga mediciner. Jag protesterade väl lite men gick med på det - och fick missfall... De hade högre gränser i det här länet än i gbg för när man skulle medicinera. Efter mycket tjat på kvinnokliniken så fick jag tillbaka medicinen, blev gravid nästan på en gång och det blev Sally. Gissa om jag är förbannad på vårdcentralsläkaren som tog bort medicinen... Det ska inte mycket till för att sköldkörteln ska ställa till det för fertiliteten men det är få som känner till det. Men det har gjort mig jäkligt ödmjuk när det gäller att försöka planera livet. Den största anledningen till att jag aldrig ska vara gravid igen är inte krämporna, utan skräcken för missfall. Även om jag vid det här laget är rätt säker på att det skulle gå bra bara jag får medicinera.
Jag tror inte du behöver oroa dig för sjunkande fertilitet så tidigt när det gick så smidigt nu, men jag förstår hur du tänker. Man vet ju aldrig! Och det där med jobbet måste vara skitjobbigt. En av anledningarna till att vi dröjde med syskonförsök var att jag ville jobba in mig lite, nu har iag oftast inte patienter i tre år så det är ju inte jämförbart, men det är tufft att avsluta dem alldeles för tidigt. Jag förstår att du vill jobba in dig först om ni ska hem emellan! Det är så jädra trist när såna yttre grejer ska få "styra" så mycket - visst kan man skita i det men förnuftet kommer ändå in och höjer rösten...
Jo jag klagar inte så, vad gäller vikten, trodde inte det skulle gå så fort. Vägde en liten aning mer än jag var van vid när jag blev gravid så är fortfrsnde inte vansinnigt smal, men tråkigt när musklerna försvinner. Ska kolla detta med gummiband.
Ang kläder så har jag en del tröjor med knappar fram eller som är lätta att dra upp.
Har också haft en del gottegrisande sista veckorna men tänkte också det skulle vara slut med det nu, men man har liksom tagit det kroppen velat ha. För mig har det blivit mest flytande- saft, blåbärssoppa, lite Cola.
