BF Januari 2016 :)

Nu är jag på förlossningen! Jag hade ett inbokat läkarbesök idag 10.20 på BF-1. Hade då lite högt blodtryck och började blöda när hon kollade livmodertappen, så då fick jag gå över till förlossningen och göra non stress test igen där de kollar fostervattnet och bebisens hjärtfrekvens, rörelser och mina sammandragningar. Hade tydligen mycket sammandragningar utan att känna det så de behöll mig här. Min man fick åka hem och hämta de sista sakerna som inte var i väskan men nu är vi båda här och väntar och väntar.

Har fått värkstimulerande i ca tre timmar nu (kl är 18 här), känner inte så mycket än och de tror att bebisen kommer ut efter midnatt. Jag mår bra och hoppas att allt ska gå fint. Uppdaterar när jag fått ut bebisen

Hej igen alla! Har inte orkat läsa eller skriva här på några dagar men vi fick vår pojke i fredags 8/1, 3080 g och 51 cm! Samma längd som jag hade vid födseln och bara 100 g mer. Ganska liten räka . Jag blev kvar efter min rutinundersökning i torsdags för jag hade för högt blodtryck och sedan satte de igång mig men det hände inte så mycket, så sedan blev det tyvärr kejsarsnitt till slut efter ett drygt dygn på sjukhuset.

Själva operationen och bemötandet här på sjukhuset har varit bra men jag blev väldigt chockad över hur ont jag skulle ha efter snittet och har varit och är stundtals fortfarande väldigt svag och ledsen över att min graviditet slutade så. Hade kateter sedan de satte in epiduralen under värkarbetet (när jag forfarande trodde på vaginal förlossning) och första 18 timmarna efter snittet men sedan tog de ut den för att de tycker att man ska upp och gå på toa. Jovisst men jag har stundtals varit så svag och haft/har så sjukt ont av eftervärkar att jag bara kastar mig om halsen på den som ska hjälpa mig på toaletten och sedan kan jag knappt gå dit. Kissade på mig igår när jag precis var framme vid toaletten för vi hann inte ta ned trosorna, kändes SÅ förnedrande!! Började gråta och hulka och då gjorde det så ont i snittet att det kändes som att jag skulle dö. Gråter nu också när jag skriver detta men passar mig för att bli sådär hysteriskt ledsen för då gör det bara ondare.

Vet inte om det är jag som har väldigt låg smärttröskel men jag kan inte alls förstå hur någon frivilligt vill bli snittad - men man kan kanske ha lika ont av att spricka mycket av en vaginal förlossning så det är kanske pest eller kolera för dem som är förlossningsrädda och vill ha snitt därför. Men om inte så förstår jag inte varför någon frivilligt skulle välja snitt.

Har ju även varit väldigt förkyld och trodde at att jag var frisk men nu med smärtan i snittet så går det inte att hosta upp det lilla slem som är kvar i halsen och det känns därför konstant som att jag inte kan andas. Blir ju inte bättre av att jag ligger/halvsitter så mycket heller. Har sagt till ssk nu men syresättningen var bra och lungorna låter bra så får se om de kan göra något. Har varit uppe och gått med plastbaljan runt avdelningen två gånger och försökt ta stora andetag och sträcka på mig. Då känns det bättre men det funkar ju bara när bebisen är nöjd och det tar sådan tid att bara gå på toa, amma och äta. Hade tänkt hela dagen att jag skulle gå en promenad men lämnade inte rummet första gången förrän vid 21. Ni som har barn sedan tidigare, snälla säg att det blir bättre. Har knappt sovit någonting för han vill bara amma hela nätterna och blir hysterisk annars. Han är självklart jättefin men nu kommer tredagarsgråten som ett brev på posten .

Orkar inte läsa era inlägg just nu utan behöver bara ventilera hur jag det, men stort lycka till för er som har er upplevelse framför er, hoppas ni får det mycket bättre! Och hoppas allt gått bra för er andra som fött och att ni också fått friska bebisar!!

Tack alla som skrivit till mig, så fina ni är! Känns lite bättre nu och ska försöka sova.

Nu har jag kommit upp liiite över vattenytan och orkat gå in här igen och läsa och blev så glad att du ändå verkar tycka att det mesta gått bra efter omständigheterna! Det var en stor pojke så kanske inte så konstigt egentligen att det blev en sådan påfrestning, men det är ju inte alltid lättare att hantera något som händer bara för att det är logiskt att det blev så. Du är så stark som tog dig igenom allt trots att du var så rädd!

Just detta med att efter en helt komplikationsfri graviditet få en svår förlossning och känna sig svag och orörlig, "hospitaliserad", tyckte/tycker jag är fruktansvärt för jag var när det kom till kritan helt oförberedd på det även om jag rent intellektuellt hade sagt till mig själv flera gånger under graviditetens slutskede att alla graviditeter är olika och att man inte kan veta hur ens egen förlossning kommer gå.

Jag har hjälpt till att plocka lite här hemma efter att vi kommit hem men kom på mig själv med att böja mig (som jag inte får efter snittet) bara för att jag vill försöka komma tillbaka till det normala. Bara en sådan sak som att jag alltid brukar gå jättesnabbt jämfört med andra och nu kan vi bara gå 5-15 minuter en gång per dag, dels för att han vill amma hela tiden (mellan 11-15.30 igår ammade han en gång i timmen) och dels för att jag har så ont i magen att jag måste gå superlångsamt och pausa efter en stund. Det känns så jobbigt för jag hade ändå förväntat mig en relativt smidig förlossning och återhämtning eftersom jag hade en så lätt graviditet. Skriver mer i ett eget inlägg men ville skriva till dig först för vi verkar ju haft det så lika innan vi fick barn. Hoppas du känner dig starkare snart!

Hej igen! Ser att vi fått många nya bebisar, stort grattis till alla! Ska försöka läsa ikapp senare idag för det är ju många dagar som jag inte varit härinne. Tack igen till er som skrivit till mig, det betyder mycket!

I fredags fyllde vår son en vecka och fredag och lördag var bra dagar där inget dåligt hände, även i onsdags var bra (söndagen har precis börjat här i USA och ligger fortfarande i sängen, men hoppas att idag också blir bra. Vi kom hem från sjukhuset i tisdags kväll och vår sons första vecka har varit både den finaste och värsta tid i mitt liv. Jag kände ju hela tiden att något var fel eftersom jag hade så ont och inte kom upp ur sängen, och det var det också. Vår första kväll hemma började fruktansvärt för att vi inte tänkte på att beställa mina mediciner till ett dygnet runt öppet apotek när vi skulle lämna sjukhuset (här kan man tydligen inte hämta ut den var man vill om man vill använda sitt recept och därmed inte behöva betala lika mycket, utan måste bestämma ett specifikt apotek) och dels så fick man ingen första dos att ta med sig, vilket jag alltid fått efter svenska sjukhusbesök just för att man inte ska behöva stressa till apotek. Vi lämnade sjukhuset vid 20-tiden, sedan behövde han amma, sedan behövde vi äta, sedan behövde han amma igen och sedan skulle min man åka till Apoteket efter det tänkte vi. Bara det att efter den andra amningen kunde jag omöjligen ta mig upp ur sängen, hade jätteont överallt och överfylld blåsa. Så då fick min man hämta något att kissa i och sedan hjälpa mig att hålla - kändes återigen väldigt förnedrande, vet inte om det var värre än att han såg mig kissa ner mig totalt på sjukhuset för att jag inte hann till toa men det kändes hemskt, även om min man skötte det som om det var naturligt. JAG vet ju dock att det inte alls är det för oss för han är absolut inte en sådan frigjord person som t ex rapar, fiser eller går på toa med olåst dörr så jag började ju storgråta att "du kommer aaaldrig kunna se på mig på samma sätt efter det här" och han försökte trösta att det inte alls gjorde honom något, yeah right. Hemskt.

Sedan kom jag fortfarande inte upp trots att blåsan tömts för vid den tiden hade ju alla mediciner gått ur kroppen, så då fick an lämna mig där i sängen och åka till ett dygnet runt öppet apotek och betala svinmycket mer för mina mediciner och inte kunna få tillbaka på försäkringen för att vi inte använde recept (denna lösning fick vi reda på av sjukhuset när vi ringde dit i panik för att vi inte fick tag på min medicin, sjukt surt). Sedan kom han hem kanske vid 22.30 och jag kunde lämna sängen och duscha av kisset en lååång halvtimme senare när medicinerna äntligen verkat. Så det var ju inte direkt en bra start på vistelsen hemma, fruktansvärt traumatiskt kände jag. Fortsättning följer i nästa inlägg, bäst att posta så jag inte tar upp hela sidan .

Fortsättning på inlägg 10217: Dagen efter, dvs i onsdags var en bra dag men sedan i torsdags em började jag frysa och få ännu ondare runt såret och mina bröst var även jättevarma. Ringde sjukvården och blev rådd att åka till akuten. Kände ju dock inte mig döende så vi bestämde oss för att äta middag och amma innan vi åkte dit och kom dit vid 20-tiden. Det hade stått på deras hemsida att väntetiden på akuten var 46 minuter men det kan ju inte ha stämt för det tog två timmar innan jag fick lämna blod och urin och ytterligare en timme tills det var min tur. Bebisen sov i bilbarnstolen hela tiden medan vi försökte rätta till munskyddet vi satt på för att försöka hindra alla äckliga akuten-smittor från honom men det var ju för mycket större barn så det var svårt att få det att sitta bra. Sådan ångest att ha med sin bebis till akuten av alla ställen men jag hade ingen annan som kunde åka dit med mig och ville inte skiljas från bebisen.

I varje fall så vid 23-tiden är det min tur, följ med här säger de, äntligen tänkte jag, ända tills de säger att nej din man får åka hem med bebisen nu för barn är inte tillåtna i undersöknings- och behandlingsrummen på akuten (om de inte är patienter och då är det ju barnakuten som gäller). Skojar ni, skriker jag och får panik och börjar gråta, varför i helvete har ingen kläckt ur sig det under de tre timmarna vi suttit och väntat??!! Så då fick jag ju säga till dem att de fick ge min undersökningstid till någon annan och så fick jag vänta på nästa lediga undersökning så att jag kunde amma först, för nu hade inte min SEX DAGAR GAMLA BEBIS ätit på fyra timmar och vi har ingen annan mat till honom. Att behöva stå där och kriga för det och förklara för idioter när jag hade ont överallt och inte sovit på en vecka, fy fan. Sedan var det bara att dra ner byxorna och sitta och amma med rumpan bar på toastolen för de amerikanska offentliga toaletterna har inga lock och de spolar automatiskt, inget man vill råka få på sina byxor. Förnedring inför mannen igen (detta är ju hur JAG upplever det - mannen försöker hålla skenet uppe och säger att jag är jätteduktig som håller ihop och kämpar på trots att jag har så ont). Sedan fick jag alltså vara ensam på akuten i tre timmar utan bebisen medan mannen åkte till sitt kontor som ligger nära och försökte underhålla bebisen som tydligen vaknade efter en stund och var ledsen. Mitt i natten fick vi sedan äntligen åka hem. Värsta kvällen i mitt liv.

Så jo, något var ju fel redan från början och jag är så jäkla bitter nu att alla där vi låg efter förlossningen avfärdade det som normalt och att jag måste ta tag i mig själv och fokusera på bebisen, men det kanske var svårt att diagnosticera innan det syntes på huden. Det visade sig att jag blivit infekterad med grupp A streptokocker eller stafylokocker (oklart vilket eftersom man inte kan dra odling) under kejsarsnittet och alltså har haft en infektion i kroppen ända sedan barnet föddes!!! Hade även mjölkstockning så fick hjälp med elektrisk bröstpump (det enda positiva med allt detta var att vi fick ut hela 140 ml som nu är i frysen hemma om er skulle behövas). Fick antibiotika där samma preparat kunde behandla både magen och brösten och ska äta det till torsdag. Ska på undersökning på onsdag och se hur det ser ut. Det är mindre rött idag men gör fortfarande ont även att bara stryka lätt med fingret över huden. Fredag och lördag har sedan som sagt varit bättre dagar med mindre smärta och har kunnat börja njuta lite och förstå att jag faktiskt _fått en son_ och inte bara fått en massa smärta, hjälplöshet och förnedring.

Har berättat allt för mamma på Skype i fredags, tog tre timmar att älta allt och nu känns det lite bättre, men ska fråga den läkare på min klinik som jag ska träffa på onsdag hur vi går till väga för att få förklarat för oss varför igångsättningen inte fungerade och varför ingen misstänkte att något var fel efter kejsarsnittet när jag hade så ont. Vi känner att vi måste få rätsida på detta om vi ska våga försöka få syskon till vårt barn i framtiden för så här vill jag inte riskera att behöva må igen.

Tack till dig som orkat läsa allt detta, känns skönt att skriva här för det är "bara" tre nära vänner i Sverige och min mamma som jag berättat för, och vad fan säger man liksom när vänner och bekanta här i USA och i Sverige frågar sådär som man brukar gära "om allt gått bra"? Man vill ju bara säga att nej fy fan värsta upplevelsen i mitt liv förutom att jag är lycklig och ödmjuk över mitt (så vitt vi vet) friska barn, men det kan man ju inte säga och jag vill inte berätta för alla heller, särskilt inte när många andra i vänkretsen också är på väg mot första barnet. Har bara sagt att det känns jobbigt att det blev kejsarsnitt för vi var inte beredda på det, och att vi är väldigt trötta för att han inte sover på natten. Jodåsåatte...

Oj va jobbigt hoppas det inte är något, bra att ni reagerade direkt!En stor godbit med andra ord = mycket att älska. Själv har jag en liten räka som vägde 3002 g vid första läkarbesök i torsdags när han var sex dagar (födelsevikt 3080 g). Vi hoppas att han "fettar på sig" nu varje vecka för jag tycker det ser så klent ut när man ser ryggraden. Nästa besök på torsdag, spännande att se vad han väger då .

Tusen tack - jag gör mitt bästa för att hålla ihop och att sonen inte ska drabbas av detta utan jag vill ju njuta av honom och att han ska känna sig älskad. Jag ville skriva och berätta för er för att förhoppningsvis få bekräftat av andra gravida/mammor att det jag upplevt INTE är normalt trots att alla sa det. Maken och jag försöker gå igenom nu hur jag uttryckte mig och om jag undanhöll något av det som hände (inte helt hundra på om jag berättade för dem att jag hade så ont att jag inte kom upp tillräckligt snabbt och därför kissade på mig på väg till toan, för det var ju min man och inte ssk som hjälpte mig då och det KAN vara att jag inte sa något för att jag tyckte att det var förnedrande). Förstår precis hur du känner med bajset, för mig var det ju kiss då men det är ju samma sak. Himla roligt förslag du kom med, konstigt att han inte nappade Visst är skratt och humor läkande - det har varit ännu en av våra jobbiga saker för min man är en lustigkurre och jag älskar hans humor, så jag får skälla på honom HELA tiden att han inte får skämta ens minsta lilla för det gör så ont i magen när den drar ihop sig av att skratta eller gråta och han glömmer det gång på gång och så får jag ont. Att inte ens kunna försöka skratta åt eländet är riktigt jobbigt. Längtar så tills jag kan skratta igen .

Tack till dig och till alla er andra också som tänkt på mig och bekräftat att det jag gått igenom inte är normalt! Har haft så svårt att liksom få perspektiv på om det bara varit jag som varit gnällig eller om jag faktiskt blivit felbehandlad. Ja kriga får man tydligen göra - såhär i efterhand känner både jag och min man att vi tyvärr "varit för svenska" och inte ifrågasatt det som beslutats och sagts till oss på sjukhuset. Vi hade vänner på besök för första besöket sedan förlossningen idag och de är amerikaner - de sa ju förstås direkt att vi kan stämma sjukhuset. Det vet jag inte om vi skulle orka eller våga oss på för det kan ju bli långdraget samt att man kanske riskerar att få betala rättegångskostnaerna själv, åtminstone om man förlorar, men vi vill i all fall att sjukhuset ska stå till svars för den vård jag fick och förklara.

Fint det du skrev om min man, ska säga det till honom <3

Åh va fint skrivet, blev rörd till tårar, tack <3 Vi tror att vi fått någon slags inloggning till att läsa journalen så vi ska försöka kolla upp det under dagen. Tänk, det var det första några av våra amerikanska vänner sa (orkade äntligen ta emot första besökarna igår) - just detta att vi kan stämma dem... Tror dock inte att vi skulle våga oss på något sådant men det kändes skönt att berätta lite för dem (berättade allt faktiskt, utom det med att kissa på sig).