Jag är beräknad om två dagar, bf 6 jan. Har massor av känningar särskilt på natten. I natt kom värkarna med ca 20 min mellanrum för att sedan försvinna. Nu har jag en konstant molvärk i ryggen. Mannen var lite snopen när han fick åka och jobba i morse vi trodde verkligen att det skulle ske i natt. Hoppas att det sätter igång snart på riktigt.
Fick världens sockersug nu på kvällen, ställde mig och gjorde chokladbollssmet, rullade typ hälften av smeten då svärmor kommer över på fika imorgon. Och nu sitter jag med skålen i knät och äter rakt ut!
På tal om svärmor. Min sambo är adopterad och hans föräldrar är tio år äldre än mina och känner att de börjar bli trötta och äldre. Och eftersom vi nu snart ska ha vårt första barn har hon sedan mitten av graviditeten sagt att vi måste skynda oss med nummer två. Hon vill ju hinna uppleva deras uppväxt, som hon uttrycker det. Tycker inte alls om hur hon kan tala om för mig, som inte alls trivs med att vara gravid att jag måste skynda mig att bli gravid igen..
Vi hade svårt att bli gravida med detta barn så jag vill bara njuta och ta allt som det kommer!
Det är dom som ska ha hand om vår hund mesans vi är inne.. Vill dock inte ha dom här när hunden träffar bebis första gången för dom jagar gärna upp honom..
Försökte säga detta när vi var över på middag i helgen.. Svärmor blev så arg att hon lämnade bordet och gick till sitt rum..
Nu mår jag dåligt över detta och vet inte hur jag ska hantera allt..
Som att stressen inför förlossning inte är nog..
Tusen tack för alla lyckönskningar men här är det status quo och jag känner mig allmänt misslyckad.. Värkstimulerande dropp i 8 timmar och riktigt jäkliga värkar och jag är inte öppen ens en cm Nu har dom stängt av droppet över natten så jag ska få sova men jag vill bara grina. Älskade lilla skruttbebis, jag vill ju träffa dig nu!
Ja dom bytte t.o.m. infart och satte en ny för att utesluta att det var det som var problemet. Sambon tycker att jag är duktig som kämpar på men för mig känns det tröstlöst i nuläget
Självklart gör vi som vi vill och förstår exakt hur hon resonerar. Hon ser mina föräldrar, som var unga när jag kom, mamma skulle fylla 22 och pappa var 21.. Sambon och jag är ju "bara" 25 så mamma och pappa är ju 47 resp 46..
Sambons föräldrar är 57 år båda två.. Så jätte gamla är dom inte heller..
Min farmor, farfar och mormor finns inte kvar hos oss, min farmor dog i cancer när jag var 6 i en ålder av 52 år, farfar dog av sorg i en ålder av 50 när jag var 7 och mormor dog när jag var nästan 19.. Hon var då 67..
Så jag vet hur skört livet är och det vet svärmor.. Men hon mår fysiskt och psykiskt bra, enligt senaste läkarbesöket hade hon en hälsa som en som är sju år yngre än henne.. Så tror mest det finns en stress inom henne, tycker inte hon borde lägga den på mig.. Sen förstår jag att hon vill va delaktig i sitt/sina barnbarn. Min sambo är också ända barnet så hon kan ju ej få barnbarn av någon annan..
Så är man på BB med en liten namnlös pojke. född kl 03.17. 3050g och 48 cm lång. Långdragen fl men allt gick bra och vi är så glada.
Maken fick inte stanna. Fullt på förlossningen och fullt på BB.. Vi har ca 1 timme hem och ca 4 timmar till utskrift. Så jag ringde min syster som bor 10 min bort och ordnade husrum
Jag kan så klart inte sova.
Lite molvärk i livmodern och en underbar bebis som gnäller lite. Ska nog ändå försöka..
Men alltså vad beror det på att partnern inte alltid får stanna? Beror det på platsbrist - i så fall varför har de byggt sjukhusen så? Jag tycker det låter SÅ himla konstigt och hade nog personligen tyckt att det vore superjobbigt om han skulle åka ifrån mig. På mitt sjukhus får pappan stanna lika länge som mamman men ibland får man dela rum med en annan familj, med draperi emellan förstås. De håller på att bygga ut sjukhuset nu så att alla kan få eget rum.
Glömde att svara på din mans kommentar ang boken :)
Gud vad jag skratta åt det, men jag tänker att det speglar nog mer att du mått väldigt bra under din graviditet än att han inte har förmåga till sympati.
Ja antagligen platsbrist, och sjukhusen är inte så nya antar jag, hehe. Alla bb jag har hört om som renoverats eller byggts nya har plats för partnern, men förr (för inte så himla längesen heller) låg man ju ofta många på varje rum och bebisarna rullades in för mat... Att bygga om fyra-/åttasalar till familjerum är nog inte hur lätt som helst, lättare då att dela av (som jag vet de hade gjort på Mölndal där vi bodde) och sen ha två föderskor i varje om det behövdes. Nu fick ju min man stanna tack och lov och de försöker ju sträva efter det när behovet finns. Själv hade jag nog inte känt mig bekväm med en främmande man i rummet efter förlossningen även om det betytt att maken fått stanna, om man varit två familjer som delat.
Japp i det läget hade jag det, men jag är inte särskilt bekväm med främmande människor och i det läget inte alls med främmande män (kanske även därför vi mest var inne på rummet och inte i de gemensamma utrymmena). Jag tyckte tillochmed det var jobbigt att gå ut på toa/dusch som låg utanför dörren... Men där är man ju olika. Och utifrån vad jag minns så handlade det bara om nätterna då, alltså "besökstid" för partnern var det ändå dagtid även om man delade rum. Däremot hade jag aldrig kunnat säga nej om jag var först i ett rum och nån faktiskt frågade om hennes man fick stanna, för då hade jag ju förstått hur viktigt det var för den personen. Men jag hade inte känt mig bekväm med det och hade antagligen inte känt mig lika trygg på bb eller stannat två dygn som vi gjorde.