Jag hade gärna haft ett helt fotbollslag män på rummet bara min får stanna kvar. Det är en av de grejer jag är rädd för, att bli lämnad ensam efter en förlossning med en liten jag och allting är nytt. Jag tror det skulle kunna stressa hem mig innan jag är redo eller göra så att jag återhämtar mig sämre.
Det är liksom han som gjort detta innan och vet hur det ska gå till.
Nä alltså jag tar också för givet att det är personalen som frågar isf men jag skulle inte kunna säga nej om jag fick frågan, menar jag. Men när Hame skriver det så vill jag minnas att det var så det var där vi födde; 22-06 var det inte aktuellt ändå att ha partnern där och resten av tiden fick man gilla läget i så fall, så det var liksom inget att diskutera om, vilket jag kan tycka är rätt bra.
Min man åkte iofs hem till katten med jämna mellanrum ändå så jag var rätt mycket ensam, även om han var där sen på nätterna.
Jag kanske tänker helt tokigt nu, men jag skulle tro att förstagångsföderskorna bör ha större chans att få ha sina parters kvar... Jag hoppas iaf med tanke på att det ska vara lågt tryck på förlossningarna nu att era partners får stanna.
På alla förlossningar i Sthlm så får partnern stanna, vad jag vet, så jag är inte så orolig för just det, även fast man kan bli skickad till de mindre städerna runt om sthlm om det är riktigt platsbrist...
Nu måste jag försöka sova lite, 23.30 här och blev så orolig av att tänka på detta. Skriver igen på kvällen er tid. Min man klappar fint och säger att det ordnar sig, han är bra han <3
Har ni tänkt på vilken fantastisk kompetens det finns i denna tråd? Vi har flera lärare, en psykolog, en som är trafiklärare, en psykolog, en undersköterska, en barnmorska, en som snart är färdig jurist osv. Det är helt fantastiskt, jag misstänker även att det är därför många av diskussionerna här är så pass givande. Tack för att ni delar med er med eran kunskap och för att inga frågor är för dumma!
Igångsättning är inget vi tar lätt på i vården, man blir lite frustrerad över kvinnor som vill bli igångsatta av bekvämlighetsskäl, och inte vill lyssna ang. risker osv.
Jag är inte rädd för igångsättning, blev själv igångsatt förra gången pga. långvarig vattenavgång, men jag skulle aldrig vilja vara med om själva upplevelsen frivilligt igen. Kände mig totalt överkörd och psyket hängde inte med alls. Tog en v innan kroppen fattat att jag fött barn, hemsk känsla. 25 min tog det från första värk till att hon var ute, inte alls kul, kändes som jag missade hela förlossningen.
Ja, de har polisanmält, och det har pratats om det i radio, stått i tidningarna och de har tagit upp det på tv också. Det står i brevet att det är en så liten summa och att vi som bor här inte påverkas av att förlora en så liten summa. Typ. Lämnar man inte pengarna ska de kasta sönder ett nytt fönster/dag tills man lämnat dem. Jag hoppas på att det är ngn idiot som bara försöker skrämmas...Jag blir påverkad, det är liksom ett hot mot den upplevda tryggheten i hemmet.
Hej allihopa!
Jisses vilken fart det är i tråden, har inte läst igenom alla sidor men undrar så hur det går för alla?
Skulle vara himla kul med en lista sen på vilka som fått och när bebisarna kom- några som gått över tiden än?
Vi mår bra i vår bebisbubbla- blev utskrivna från Neos hemsjukvård igår och det känns så skönt! Från den dagen de tog bort sonden från hennes lilla näsa så har det känts på ett annat sätt- det är ju vår bebis som vi ska njuta av, inte vårt sjuka barn som vi måste hålla stenkoll på hela tiden så hon andas och inte drar ut sonden (det hände ett par gånger på slutet men kändes som ett bra tecken att hon blev sur och ville få bort den)
Men när kommer insikten om att jag är mamma och det är min dotter som ligger bredvid? Känns helt overkligt, kanske tar lite längre tid då det blev så tuff start men jag har inte alls smält att vi är föräldrar än- hur känner ni andra?
Drömde om bebisen inatt och det var förstås en jättesöt bebis och då kände jag mig förvirrad på morgonen när det inte fanns någon bebis än, haha!
Blgebo: läste dina inlägg igen nu och det lät ju inte alls bra, lät ju hemskt att du blev så påverkad av det och mådde dåligt efteråt! Usch nu vill jag inte alls bli igångsatt. Hur kan det vara att de tar så lätt på det här på mitt sjukhus tror du?
Jag kände att det släppte mycket när vi fick ett eget rum på Neo och fick ha henne inne hos oss- innan så låg hon med massa slangar på en sal och vi kunde knappt hålla i henne- det var tufft! Så nu när vi är hemma och kan ta upp och gosa med henne närsom känns det så himla overkligt men himmelskt fint! Känner att jag blivit så ödmjuk och tacksam- man behöver en påminnelse om vad som är viktigt i livet i bland. :)
Åh vad spännande! Hann du klart med alla inlämningar? Är det mycket kontroller i USA på slutet?