Döda barn

Någonting som "full uppsikt" existerar inte, vare sig man har ett eller flera barn. Det är en omöjlighet. Sedan finns det såklart olika grader av uppsikt.

Du skriver ju själv att du vet hur otroligt fort en olycka kan ske, och du borde ju också veta att ett barn som håller på att drunkna oftast inte skriker eller plaskar. Det räcker att en förälder tappar koncentrationen på barnet några enstaka sekunder för att olyckan ska vara framme, vilket är lätt hänt (du kan ju läsa det påhittade scenariot jag skrev tidigare).

Du ska inte lägga någon större vikt vid vad föräldrar till ett borttappat/förolyckat barn säger. I det läget är man oftast i chock och det kan hoppa ur saker ur munnen som man inte menar eller aldrig skulle sagt annars. Har man ingen förståelse för det utan börjar döma dem som personer efter vad de säger i det läget, ja då undrar jag om man är så lämplig att jobba i situationer där man riskerar att få möta människor i kris.

Jag har också god lust ibland att säga ett och annat till de föräldrar som ägnar tiden på stranden (eller andra situationer med förhöjd risk) med sin mobil, solar eller vad de nu göra utan att de själva eller någon annan har uppsikt över barnen.

Det jag reagerar över i denna tråden, är de kategoriska fördömanden över föräldrar som har barn som förolyckats, den "holier-than-thou"-attityd som genomsyrar vissa inlägg och bristen på förståelse för att en situation är komplex som vissa uppvisar.

Har du förresten egna barn? Har du inte det så ska du nog hålla tillbaka lite av dina åsikter tills du har upplevt småbarnstiden. Välkommen in i matchen i att hålla full koll då ;)

Ok, spara tråden och kom tillbaka när du har upplevt småbarnstiden med egna barn.

Jag håller tillräcklig koll på stranden: var är hon, vad gör hon, vilka är hon med. Jag gör en riskvärdering, och checkar med jämna mellanrum att inga parametrar tillkommit som kan göra att hon skadas. Vi är där hon bottnar, inom synhåll och hon får inte simma utåt. Hon kan trilla, ja, men har tillräckligt med vattenvana för att komma upp, det är därför man tränar vattenvana med barnen. Barn som inte är vattenvana trillar och kommer inte upp.

Men ta du och åk till stranden med ditt/dina framtida barn, prata inte med någon, låt inget störa dig, bada alltid med ditt barn, håll det i handen upp till den ålder du anser att det inte behövs, se alltid till att ha fullt fokus. Lycka till.

Och, jag är lyckligt gift sedan 8 år tillbaka, men för att barnen ska ha ett långt härligt sommarlov så har vi inte alla veckor gemensamt. Det är en prioritering vi har gjort, så vissa veckor är man själv med båda barnen.

Håller med. Full koll är en omöjlighet, uppsikt är en självklarhet, och den totalt empatilösa, dömande tonen här inne gör mig illamående.

Att jag skall uppleva småbarnstiden med mina egna barn är ett uselt argument. Att jag upplever och får hantera någon annans barn under småbarnstiden är minst lika godkänt.

Saken är den att du gör givetvis hur du vill. Men kom inte till livvakten med ursäkten att ''jag hade inte uppsyn för jag tittade på min tvååring.'' när din 6 åring drunknat. Spare us your apologies. 

Saken är den att jag har redan varit ute och haft ansvaret själv över 3-5 barn på landet, där vi badade. Asså det är inte svårare än man gör det till. Man tar med 2 åringen ut i vattnet, man håller koll på de andra barnen. Man äter tillsammans, samarbetar, leker. Saken är den att du kan väl titta på dina barn och samtidigt prata med någon? Eller har du ett behov av att glo på personen du pratar med i en halvtimme?Det handlar inte om att vara empatilös utan det handlar om det faktumet att if somthing bad happens- then that's on you. You're the one to blame.

Att jag skall uppleva småbarnstiden med mina egna barn är ett uselt argument. Att jag upplever och får hantera någon annans barn under småbarnstiden är minst lika godkänt.

Saken är den att du gör givetvis hur du vill. Men kom inte till livvakten med ursäkten att ''jag hade inte uppsyn för jag tittade på min tvååring.'' när din 6 åring drunknat. Spare us your apologies.

Det handlar inte om att vara empatilös utan det handlar om det faktumet att if somthing bad happens- then that's on you. You're the one to blame.

Saken är den att du måste ta ansvar för de barnen du skaffar. Så enkelt är det! Om inte du kan hålla koll på din sexåring, så kan väl din man göra det? Om du inte kan hålla koll på dina båda barn, så skall du inte ha barn alls. Du är inte lämpad för det stora ansvaret..

Det finns ett utryck som säger: döm inte någon förrän du gått en mil i hans skor. Att ha åsikter som rör föräldraskap och anse att folk inte är lämpade som föräldrar utifrån den informationen du har fått här får mig att anse att du är välkommen tillbaka för en seriös diskussion när du vet vad du pratar om, dvs har uppfostrat egna barn. Att sedan anse att det är Survival Of the fittest när barn dör, oavsett hur de dör är bara vidrigt.

Äsch. Det är bara survival of the fittest.
Learning by doing, liksom.

Om ungen inte hade drunknat just då så hade han väll dött i en bilkrasch för att föräldrarna glömt säkerhetsbältet.

Det var helt enkelt inte menat.