Döda barn

Okej, tänk dig följande teoretiska scenario:

Du och din partner är på stranden med er treåring. Det är en fin dag med strålande sol och det är många andra i vattnet och ljudnivån är ganska hög. Du har för stunden ansvaret och står i vattnet mindre än en armslängd ifrån ditt barn och tittar på barnet hela tiden. Plötsligt ropar din partner ditt namn, du vänder dig åt hans/hennes håll och han/hon säger kort att det är dags att åka hem. Hela episoden tar mindre än tio sekunder. När du vänder dig tillbaka är barnet borta. Självklart ser du dig omkring både ovan och under vattenytan men det är lite svårt att se för det skarpa solljuset och blänket i vattnet, samt för alla andra människor som simmar, plaskar och leker bredvid dig. Du ropar på din partner och gör denne uppmärksam på att barnet är borta. Till sist får du se något under vattnet inte långt ifrån där du stod från början och du får upp barnet som är livlöst. Totalt sett har hela episoden från det att din partner ropade på dig fram till att man kan börja HLR  tagit någon enstaka minut. Det räcker.

Vems fel är det? Din partners som ropade på dig? Ditt för att du vände dig bort några sekunder?

Min poäng är inte att försöka peka ut en skyldig person, utan att ingen människa kan eller har total koll precis hela tiden (nej, inte du heller, även om du verkar vilja tro det), och att sekunder är tillräckligt för att olyckan ska vara framme. Lägg därtill omständigheter såsom dålig sikt (skarp sol, många badande), hög ljudnivå (svårt att veta exakt vem som plaskar och varför) och att din partner ville hem och jag kan inte förstå hur man i det läget kan påstå att om bara föräldern varit en bättre förälder (lika bra som jag själv), då hade det aldrig kunnat hända.

Då lägger jag handen på mitt barn, innan jag vänder mig om..........och min partner vet ju att ropa under de omständigheterna är inte så smart! 

Det är inte fakta, utan din subjektiva uppfattning. En förälder kan ha uppsikt och olyckan ändå vara framme. Visst, det beror lite på exakt vad man lägger i ordet "uppsikt", men eftersom ingen människa har hundra procent uppmärksamhet hela tiden (även om pauserna är mycket korta), så anser jag att t.ex. föräldern i mitt påhittade scenario ovan hade så mycket uppsikt över sitt barn som man kan rimligtvis begära (föräldern stod nära sitt barn och tittade på det i princip hela tiden). Lägg därtill att koncentrationsförmåga skiljer sig åt mellan olika människor, och varierar också hos en individ (beroende på trötthet, mående o.s.v.).  Har man tur, så händer det ingenting just precis de sekunder man tappar koncentrationen. Tur.

Säg att det är en bekant som ropar då. Eller att någon annan på badstranden råkar ha samma förnamn som du. Eller att du går lite i vattnet och snubblar till och att det tar några sekunder innan du åter hittar balansen. Eller att någon skvätter vatten så att du får i ögonen. Eller att du får ett kraftigt nysanfall. Eller att en fiskmås anfaller dig. Eller att solen plötsligt förmörkas av ett UFO.

Måste jag fortsätta? Förstår du inte min poäng (eller om du anser att alla situationer och människor är lika) så finns det inget konstruktivt med att fortsätta diskussionen.

Eller att du helt enkelt väljer att sitta på filten och surfa och ha ett öga på barnet. Det är uppmärksamhet enligt många. Trots att barnet är 4 år. 
Nej, jag förstår inte din poäng. Om en stor kille kommer rusande genom vattnet och fäller dig, trots att du står bredvid ditt barn, det är en händelse utom din kontroll. Men då kanske man som mamma också skall tänka till om det är en lämplig badplats för små barn....

Jag har inte sett att någon i denna tråd påstått att man är uppmärksam om man sitter på stranden med mobilen, eller sett någon försvara den uppfattningen/handlingen.

Det är ju precis det jag menar, att det finns situationer där saker hamnar utanför ens kontroll, oavsett hur mycket uppsikt man har. Att därför kategoriskt hävda saker som att: "Föräldrar som håller stenkoll på sina barn när man befinner sig i eller nära vattnet slipper ta emot beskedet att det har avlidit."  eller: "en drunkning vid en badstrand sker för att den vuxne varit oaktsam." är både felaktigt och onödigt.

Jag menar också att det är utanför ens kontroll att man inte kan ha hundra procents uppmärksamhet hela tiden, för människan fungerar inte så. Tror man att man har det, så lurar man sig själv. Man är inte en sämre människa eller förälder för att man fungerar så. Det är liksom bara att hoppas och be för att man ska ha tur och att ingenting händer under de sekunderna. Och de flesta har faktiskt den turen. Som tur är.

Äsch. Det är bara survival of the fittest.
Learning by doing, liksom.

Om ungen inte hade drunknat just då så hade han väll dött i en bilkrasch för att föräldrarna glömt säkerhetsbältet.

Det var helt enkelt inte menat.

Var i mitt inlägg står det att jag inte bryr mig om min sexåring? Jag skrev att jag inte har full koll eftersom jag har fullt upp med min tvååring. Och att sexåringen kan simma. Jisses. Att säga att du ska slå mig och att jag förtjänar att brinna i helvetet är lite överdrivet. Att ha en dömande människosyn är en riktigt ful egenskap, men får det dig att känna dig som en bättre människa så kör på det :)

Hur menar du att folk ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar om de ständigt ursäktas? Det är klart som fan man är har del i sitt barns död ifall ens slapphet och ouppmärksamhet orsakat ett dödsfall som hade kunnat undvikas om man ansträngt sig lite. Varför curla sönder folk ända in i graven? Ska vi börja låtsas som att rattfulla som kör ihjäl barn inte hade del i dödsfallet då också. Hålla alla i handen? Gullesnutt? Åh tutte stackas daj då att barne doooog ja men sånt ä livet inte ditt fel uj uj! Ta lite jävla ansvar. Är det nått tecken på att man är en dålig förälder är det väl när ens unge avlider under ens "uppsikt" och ansvar. Kan man inte ens, i dagens samhälle, få ett friskt barn att leva till vuxen ålder på grund av att man låter undvikliga olyckor ske är man väl ändå rätt jävla kass.

Saken är den att du måste ta ansvar för de barnen du skaffar. Så enkelt är det! Om inte du kan hålla koll på din sexåring, så kan väl din man göra det? Om du inte kan hålla koll på dina båda barn, så skall du inte ha barn alls. Du är inte lämpad för det stora ansvaret..