Döda barn

Är väl inte så konstigt att barn drunknar. Idag badade jag med mina två barn och jag var med dem i vattnet. Hade full koll och satte gränser och förmanade. Allt gick bra. Samtidigt badade åtta andra barn. Ingen förälder fanns i vattnet till dessa barn. Ingen satt eller stod på stranden intill. Några grupper av vuxna satt en bra bit bort men ingen hade koll.

Personligen vill jag inte ge mina barn "friheten" att drunkna. Du är för värdefulla på alla rätt. Frihet och ansvar får de i andra situationer som inte innehåller så stora risker.

Upprepar det jag skrev på första sidan!

Håller med Embla ang avsaknad av empati och nyanser.
Tycker det är helt fruktansvärt att skrika ut fördömanden som ambulansliv mfl gör här.
Jag var med mina barn och badade. Delade med pappan så vi hade uppsikt över ett barn var. Stod bredvid min 4-åring i vattnet för att ha så mkt uppsikt jag kunde. Plötsligt var det ett barn en bit ifrån oss i samma ålder som tappade balansen, hamnade under ytan och kom inte upp. Instinktivt hjälpte jag givetvis det barnet och släppte därigenom kollen på mitt eget barn. Nu hade jag tur och inget hände men det hade det kunnat. Att då i den situationen få se den här tråden...
Säg mig ni som har alla svaren, vad skulle jag gjort istället? Tittat på när ett annat barn drunknat? Tagit mig metern bort åt motsatt håll för att grabba tag i mitt barn och sedan dragit henne protesterande med mig tillbaka till det andra barnet och därigenom förlorat värdefull tid?
För mig var valet självklart.

Hej igen! Jag förstår din frustration och att du känner att ingen är på din sida. Saken är den att jag försöker se saker ur ditt perspektiv. Men jag måste medge själv att jag skulle agera annorlunda.

När jag var 17 sommarjobbade jag på ett kommunalt bad och jag säger dig att folk är så fruktansvärt dåliga på att hålla koll på sina ungar. De är som att folk hela tiden räknar med att andra skall se och ta ansvar för deras barn om de ser dem drunkna.

Du påstår också att bara för att jag kritiserar ditt sätt att hålla koll på dina barn anonymt, så betyder det att jag skulle filma en drunkningsolycka. Liksom va? Nämen hallå? Det är ju snarare jag som lär dra upp ungen, kolla andning och puls, samt lägga ungen i framstupa sidoläge. Vilket jag tyvärr har fått göra.

Jag säger inte att jag eller någon annan är perfekt. Men då jag har fått uppleva olyckor som involverar barn så vet jag hur fort en olycka kan ske och därför skulle jag agera annorlunda. Jag skulle ha koll hela tiden på mina barn, även om jag vet att barnet kan simma bra och att jag litar på mitt barn, så sker olyckor.

Exempelvis när jag var 12 och trots allt, gick i simning och tävlade, sedan 9 års åldern så skedde det ändå att jag höll på att drunkna då en kille på ett badhus ville ''skoja'' med mig. Killen drog mig under vattnet, och visst kunde jag simma flera 1000 meter? Men just då spelade det ingen roll. Han drog mig under vattnet, höll fast mig. Anledningen till att jag klarade mig? Min mamma såg allt och bad killen sluta när hon såg att jag inte fick komma upp.

Asså jag vet inte riktigt hur jag skall få vuxna människor att fatta?! Håll stenkoll på era barn. För olyckorna sker när ni minst anar, oftast när ni inte tittar elle rhar full uppsikt. 

Jag skulle aldrig slå dig och jag tycker inte att du förtjänar att dö eller brinna i helvetet. Men jag har mött människor som dig, som skyller på att de inte kan hålla koll hela tiden, att deras män inte kan hålla koll, att de bara tittade bort 2 min. Liksom hur många ursäkter har ni? Vad är det för olycka som skall ske för att ni skall ändra er?

Ta till dig kritiken! Lyssna!

För när ditt barn sedan har drunknat eller du har tappat bort det. Då blir jag arg, för jag hör samma ursäkt om och om igen. Jag är trött på att leta efter era ungar, jag är trött på att folk vägrar ta sitt ansvar och istället, likt dig, kommer med massa ursäkter. För vad fan skall jag göra med era ursäkter när jag skall informera er om att erat barn inte har någon puls samt vatten i lungorna? Spara dem till något annat. Ta erat ansvar, oavsett. 

Jag ber dig att återigen läsa vad jag skriver. Jag är tillräckligt trygg i mitt föräldraskap och letar inte efter att folk ska ta någon sida. Det jag reagerar på är dels att folk har en total brist på empati när någon förlorat sitt barn och kallar det Survival Of the fittest, det är helt sjukt. Olyckor händer. Och att jämföra stranden med en varm bil är så sjukt att jag inte ens tänker nämna varför det är sjukt, men i det ena är ett dödsfall en möjlighet, särskilt om barn är vattenovana, inte kan simma, simmar utåt, inte bottnar etc, och det andra är dödsfallet ett faktum.

Det jag sedan reagerar på är att folk säger att jag inte klarar av att vara förälder, att jag inte borde ha barn pga att jag inte står och vrålstirrar på mitt extremt vattenvana och simkunniga barn när vi är på stranden, utan bara vrålar ut sitt agg. Man är inte det minsta intresserad av hur jag resonerat för att hantera mitt föräldraskap på det sättet. Är sjukt trött på folk som skuldbelägger, hatar etc. Jag förstår inte hur man kan anse mig vara en dålig mamma, förtjänar stryk och att brinna i helvetet för att jag prioriterar 100% koll på min vilda tvååring, och någorlunda koll på min fullt simkunniga, otroligt vattenvana 6-åring när vi är på stranden med regler, med insyn.

Det går ALDRIG att ha full koll i numerärt underläge. Med ditt resonemang borde ensamstående med två barn aldrig vara på stranden, likaså föräldrar med fler än två barn.

Om man läser på FL så ser jag massor av folk som får mig att tycka att soc borde vara mer aktiva i sitt omhändertagande, men definitivt inte i mitt fall. Det finns dom som lever med misshandlare, unga som knappt kan räknas som vuxna, sådana som inte har råd med de barn de har och ändå ber om råd att skaffa fler. Alkoholister, och människor med diagnoser som knappt klarar av att ta hand om sig själva.

Men i denna tråden ger man sig på dom som har en livskris och förlorat ett barn, och tycker att dom får skylla sig själva, helt i brist på empati. Man ger sig på mig, och anser att jag inte borde ha barn eftersom jag, HERREGUD!!!, tar med mig båda barnen till stranden, SJÄLV! Man vet absolut ingenting om hur mitt familjeliv ser ut, ingenting om hur mitt föräldraskap är, men barn förtjänar jag inte att ha, baserat på att jag tar med båda barnen till stranden, och därmed inte håller full koll på min sexåring. Hur jag ser henne, hur vattenvan hon är, hur hon simmar, vilka regler vi har sinsemellan är egalt. Det enda är det fruktansvärda i att jag inte stirrar på henne hela tiden! Jag behöver inga på "min" sida, men jag önskar lite mer empati för folk som förlorat sina barn i olyckor, och även förståelse hur andra föräldrar agerar i sitt föräldraskap. Jag har ingenstans skrivit nedsättande, kränkande om någon annan i forumet, men har som sagt själv blivit omyndigförklarad i mitt föräldraskap. Jag tycker att det är sjukt av folk att döma och hata anonymt på forum. Punkt.

Jag hoppas att era barn aldrig blir inblandade i en olycka, och att ni om det ändå händer har empatiska människor runtomkring er.

Har du förresten egna barn? Har du inte det så ska du nog hålla tillbaka lite av dina åsikter tills du har upplevt småbarnstiden. Välkommen in i matchen i att hålla full koll då ;)

Var var föräldrarna till pojken som drog ner dig? Fick de veta hur pojken betett sig?

Jag ber dig åter igen att läsa det jag skriver. Du måste ha full uppsikt, annars sker olyckor. Var såpass nära din 6 åring att du ser henne hela tiden. Jag upprepar, även om hon kan simma 300 meter så spelar det ingen roll om hon väl hamnar under vattnet eller fastnar under bryggan och inte kan andas. Allt kan hända. 

Jag känner också att du måste skilja på mig och på det andra skrivit till dig. Jag jämför inte detta med ungar som blir lämnade i bilar, att du skall brinna i helvetet. Jag kan inte stå för det andra säger, inkludera därför inte det i ditt svar till mig. För jag håller inte med om allt det.

Jag tycker det är jättebra att du är trygg i dig själv, att du litar på ditt barn, att du trotsar alla normer och kör ditt egna race som singelmamma. All cred till dig!  

Men när det väl gäller så finns det igen empati. Man har ett ansvar som förälder. 

Citerar ditt andra inlägg:Jag har inga egna barn. Men jag har jobbat som barnvakt under hela min gymnasietid samt sedan jag var 16. Jag har sommarjobbat på fritids och på dagis. Jag har arbetat med alla åldrar av barn. Jag har passat min mors kollegas barn under småbarns tiden. Jag vet att det kan vara jobbigt, men då gällde det att pricka av några saker. Mat? Dricka? Leksak? Katt? Vibration? Rapa? Mjölk? Trött? Blöja?

Jag tänker inte ta tillbaks några utav mina åsikter. Det finns minsann föräldrar med stökiga barn som gör exemplariska ageranden.

Dem är få, men de finns de föräldrarna som tappar bort sina barn och säger. ''Ja, nej detta är helt mitt fel! Jag tappade uppsynen över henne. Snälla hjälp mig nu bara att hitta henne.'' Mamman satt på andra sidan avdelningen i bubbelpoolen. Min mor bad om att få prata med ungen i en vänlig men bestämd ton. Därefter så bad hon ungen visa oss till mamman  samt badvakten som hon pratade med. För ungen belyste hon att det är strängt förbjudet att trycka ned barn under vattnet. Att om hon inte hade sett och ingripit hade jag drunknat. Hon satte in ungen i perspektivet och frågade, ''Tänk om någon tryckte dig under vattnet så du fick panik och inte kunde andas?''

Alla tog det rätt bra, ungen blev ställd men gjorde aldrig om det.

Ok, spara tråden och kom tillbaka när du har upplevt småbarnstiden med egna barn.

Jag håller tillräcklig koll på stranden: var är hon, vad gör hon, vilka är hon med. Jag gör en riskvärdering, och checkar med jämna mellanrum att inga parametrar tillkommit som kan göra att hon skadas. Vi är där hon bottnar, inom synhåll och hon får inte simma utåt. Hon kan trilla, ja, men har tillräckligt med vattenvana för att komma upp, det är därför man tränar vattenvana med barnen. Barn som inte är vattenvana trillar och kommer inte upp.

Men ta du och åk till stranden med ditt/dina framtida barn, prata inte med någon, låt inget störa dig, bada alltid med ditt barn, håll det i handen upp till den ålder du anser att det inte behövs, se alltid till att ha fullt fokus. Lycka till.

Och, jag är lyckligt gift sedan 8 år tillbaka, men för att barnen ska ha ett långt härligt sommarlov så har vi inte alla veckor gemensamt. Det är en prioritering vi har gjort, så vissa veckor är man själv med båda barnen.

Någonting som "full uppsikt" existerar inte, vare sig man har ett eller flera barn. Det är en omöjlighet. Sedan finns det såklart olika grader av uppsikt.

Du skriver ju själv att du vet hur otroligt fort en olycka kan ske, och du borde ju också veta att ett barn som håller på att drunkna oftast inte skriker eller plaskar. Det räcker att en förälder tappar koncentrationen på barnet några enstaka sekunder för att olyckan ska vara framme, vilket är lätt hänt (du kan ju läsa det påhittade scenariot jag skrev tidigare).

Du ska inte lägga någon större vikt vid vad föräldrar till ett borttappat/förolyckat barn säger. I det läget är man oftast i chock och det kan hoppa ur saker ur munnen som man inte menar eller aldrig skulle sagt annars. Har man ingen förståelse för det utan börjar döma dem som personer efter vad de säger i det läget, ja då undrar jag om man är så lämplig att jobba i situationer där man riskerar att få möta människor i kris.

Jag har också god lust ibland att säga ett och annat till de föräldrar som ägnar tiden på stranden (eller andra situationer med förhöjd risk) med sin mobil, solar eller vad de nu göra utan att de själva eller någon annan har uppsikt över barnen.

Det jag reagerar över i denna tråden, är de kategoriska fördömanden över föräldrar som har barn som förolyckats, den "holier-than-thou"-attityd som genomsyrar vissa inlägg och bristen på förståelse för att en situation är komplex som vissa uppvisar.