Anonym (@) skrev 2015-09-02 21:17:29 följande:
Vad syftar du på?
"Har du inte förstått vad muslimsk massinvandring innebär i form av ständigt större krav på anpassning till en totalitär, våldsam och förtryckande ideologi från 600-talet?"
Man måste nog dock bo i en invandrartät stad för att se att detta sker. Folk som flytt från sina hemländer för att undkomma krig får fly igen från de städer där de bor för att det finns de som sympatiserar med den filosofin som råder i hemlandet. Kvinnor som vill leva mer svenskt försöker man skrämma in i fållan igen. Flickor gifts bort vid unga år på löpande band, men eftersom en muslimsk vigsel inte ses som godkänd enligt svensk lag så gifter de sig borgerligt när flickan blir 18.
En klasskamrat till mig blev 'hemskickad' (känns inte som så farligt att bo där då..) för att hon setts med en svensk kille, hade de vetat att de var kära hade det kanske blivit värre. Nu fick hon komma tillbaka till Sverige igen när hon gift sig med en man från hemlandet som föräldrarna valt ut. En sträng man med de 'rätta' värderingarna så att dottern inte skulle hamna på avvägar igen.
Kriget fortsätter här om än inte så att det skjuts, men det finns de som inte vågar gå hem från jobbet för att de ser att det står folk från hemlandets motståndarsida utanför.
Observera nu att detta inte gäller alla muslimer, men skrämmande många och det är inte ok att det sker ens en enda gång anser jag.
Och ja, jag vet, för jag har jobbat med folk som flyr från svenska orter eller som lever i skräck för vad patriarkatet inom deras kultur ska ta sig till.
Gärna invandring, men inte på det sätt som sker nu. Människor ska inte klämmas in på flyktingboenden utan någon som helst kontroll på deras mentala hälsostatus. Någon med trauman i bakgrunden kan få PTSD och vad som helst kan utlösa en reaktion, en doft, ett ljud osv och det kan bli total katastrof.
Inte heller finns det tillräckligt med stöd för den som försöker anpassa sig till det svenska samhället som ju är så mycket mer än att bara kunna göra sig förstådd språkligt sätt.
En kvinna som jag pluggade med, som själv blivit bortgift som fjortonåring, frågade varför svenskarna struntar i bortgifte. Jag blev då chockad, jag kunde inte tänka mig att det skedde över huvud taget Inte i den omfattningen men hon berättade att alla hennes systrar var gifta och hon var äldst med sina 22 år. Den yngsta gifte sig bara några veckor innan och hon var 15. Hennes make var en släkting, 18 år äldre än systern men väl ansedd i deras krets.
Det blev startskottet för att hjälpa så många som möjligt men det är skittrögt rent ut sagt. Hur lätt är det för en tonåring att söka hjälp och den enda som finns är att hon säger upp all kontakt med alla hon känner? Lever ensam i fosterfamilj eller i egen lgh? I bästa fall öppet om familjen väljer att 'bara' ignorera henne och förskjuter henne? I värsta fall på hemlig ort med ny identitet, ständigt rädd att någon ska känna igen henne, inte sällan sparas det pengar för ansiktsoperationer.
Många orkar inte utan väljer att foga sig efter familjens önskan och gifter sig med en man de inte vill ha.