Tänkte skapa en tråd för oss kämpare som äntligen plussat så vi kan följas åt under graviditeten. Första barnet eller syskon.
Har ett barn med hjälp av IVF och är äntligen gravid efter många försök. BF maj 2015.
Välkomna!
När MÅSTE man ansöka om föräldrapenningen? När jag går in på min sida på FK så står det under "att göra" liksom. Är så dålig på att planera så långt i förväg och jag har ju ingen aning om hur många dagar jag vill ta ut osv. Hur har ni gjort i början? Jag förstår att man kan ändra allt eftersom, men vad är en bra början att ta ut i föräldradagar?
När MÅSTE man ansöka om föräldrapenningen? När jag går in på min sida på FK så står det under "att göra" liksom. Är så dålig på att planera så långt i förväg och jag har ju ingen aning om hur många dagar jag vill ta ut osv. Hur har ni gjort i början? Jag förstår att man kan ändra allt eftersom, men vad är en bra början att ta ut i föräldradagar?
Nån som bor i Stockholm och ska på babymässa imorgon?
Hint, libresse är kanske lite tjockare men luktar inte :)
Nån som bor i Stockholm och ska på babymässa imorgon?
Jag vet inte om det bara är jag som känner såhär som jag gör.
Min man är väldigt social av sig och gillar att träffa människor, prata om allt och ingenting och liksom göra något hela tiden.
Jag känner nu att jag bara vill vara hemma i min trygga miljö liksom (har alltid varit så men det är ännu mer så nu). Jag får typ ångest så fort någon frågar om vi vill komma på middag eller nägonting och särskilt om det är till någon som har en ny partner eller liknande som vi inte känner.
Jag försöker förklara det här för honom men han förstår inte riktigt. Det har istället blivit att vi måste ljuga varenda gång istället för att snällt bara tacka nej. Och det här sätter mig i en sån konstig situation eftersom alla vet hur jag är som person och som min man är som person - totalt olika socialt. Då tar iallafall jag den slutsatsen att dom andra vet att det är JAG som tackat nej och att jag är tråkig osv. Sen slutar det med att jag blir deppig och får dåligt samvete fastän min kropp skriker efter att få vara hemma och vara tråkig. Jag säger till min man att han får åka och göra saker hur mycket han vill, att han ska passa på osv.
Nån som bor i Stockholm och ska på babymässa imorgon?
Nån som bor i Stockholm och ska på babymässa imorgon?
Nu har jag träffat läkaren som upptäckte alla brister hos mig och som jag tänkte skulle sjukskriva mig på halvtid eftersom jag är ganska trött. Men det mötet blev helt annorlunda än jag tänkt mig. Jag är visserligen sjukskriven på halvtid nu som jag ville, men det bemötande jag fick var rakt hemskt!
Jag har skrivit det förut, jag är överviktig. Min mamma har dessutom diabetes 2. Mitt socker åker lite upp och ner och min barnmorska tyckte att vi borde göra en utredning. Läkaren som jag träffar och ska prata järn- och b12-brist med har bara en sak och säga och det är att jag i princip redan kan räkna med att jag har diabetes och att jag borde gå ner i vikt för att se mina barn växa upp (ja, hon sa så och min mamma har som sagt diabetes och det är inte samma sak som att få cancer, även om det såklart inte är bra). Men det värsta var inte det utan där sitter jag, snart höggravid, och säger att jag gått ner i vikt under graviditeten eftersom jag spytt som en gris i sju månader. Då gör läkare high five! Jag är mycket glad över att aldrig ha haft ätstörningar för det kunde ju lätt tolkas som om det är bra att spy sig ner i vikt.
När jag sedan ska gå frågar jag vad jag bör äta och då säger hon frukt, något jag redan gått igenom att jag har svårt att äta pga äcklig smak i munnen av syrliga saker och då säger hon drick jos istället. Ursäkta, men jos innehåller horder med socker! Dessutom lika syrligt förstås. Andra "bra tips" var att äta falu rågrut om jag blir sugen på choklad. Det hjälper inte mot sötsug påpekar jag. Men du bestämmer svarar hon. Ja, och då bestämmer jag att jag inte äter choklad, punkt. Dessutom äter jag inte så mycket sött eftersom jag inte mår så bra av det.
Men man kanske skulle ta och banta ner sig några kilo till, till nästa gång så att jag får ännu mer beröm, eller vad säger ni andra? (OBS, ironi)
Var bara tvungen att skriva av mig.
Nu har jag träffat läkaren som upptäckte alla brister hos mig och som jag tänkte skulle sjukskriva mig på halvtid eftersom jag är ganska trött. Men det mötet blev helt annorlunda än jag tänkt mig. Jag är visserligen sjukskriven på halvtid nu som jag ville, men det bemötande jag fick var rakt hemskt!
Jag har skrivit det förut, jag är överviktig. Min mamma har dessutom diabetes 2. Mitt socker åker lite upp och ner och min barnmorska tyckte att vi borde göra en utredning. Läkaren som jag träffar och ska prata järn- och b12-brist med har bara en sak och säga och det är att jag i princip redan kan räkna med att jag har diabetes och att jag borde gå ner i vikt för att se mina barn växa upp (ja, hon sa så och min mamma har som sagt diabetes och det är inte samma sak som att få cancer, även om det såklart inte är bra). Men det värsta var inte det utan där sitter jag, snart höggravid, och säger att jag gått ner i vikt under graviditeten eftersom jag spytt som en gris i sju månader. Då gör läkare high five! Jag är mycket glad över att aldrig ha haft ätstörningar för det kunde ju lätt tolkas som om det är bra att spy sig ner i vikt.
När jag sedan ska gå frågar jag vad jag bör äta och då säger hon frukt, något jag redan gått igenom att jag har svårt att äta pga äcklig smak i munnen av syrliga saker och då säger hon drick jos istället. Ursäkta, men jos innehåller horder med socker! Dessutom lika syrligt förstås. Andra "bra tips" var att äta falu rågrut om jag blir sugen på choklad. Det hjälper inte mot sötsug påpekar jag. Men du bestämmer svarar hon. Ja, och då bestämmer jag att jag inte äter choklad, punkt. Dessutom äter jag inte så mycket sött eftersom jag inte mår så bra av det.
Men man kanske skulle ta och banta ner sig några kilo till, till nästa gång så att jag får ännu mer beröm, eller vad säger ni andra? (OBS, ironi)
Var bara tvungen att skriva av mig.
