En käftsmäll till undergångsprofeterna

Inte desto mindre är just risken att drabbas av dödligt vapenvåld så oerhört mycket mindre än att man omkommer i trafiken - såvida man inte själv är gångkriminell.

Alltså, jag förstår inte varför det ska vara nödvändigt att förstora upp riskerna och irrationellt betona att vem som helst kan drabbas och att faran är överhängande - ja, såvida detta inte är en del av en medveten skrämselpropagande.

Jag ser heller ingen motsättning mellan att resonera rationell kring riskerna - men ändå anse att sprängningarna och skjutningarna är ett mycket allvarligt samhällsproblem som vi måste komma tillrätta med innan det blir en del av den vardagliga nyhetsrapporteringen och något den som inte drabbas förstött tar del av innan hen går vidare.

Och det handlar också om så mycket mer än bara gängskjutningar. Den här artikeln av Tove Lifvendahl fick mig att må illa av avsmak inför undfallenheten mot kriminella subkulturer.

https://www.svd.se/panikslagen-ringer-filip-13-fran-skolan-de-ar-har

Nu är det inte förenat med en stor risk för livet att råka gå bredvid en grovt kriminell person vid något tillfälle.  Det visar såväl statistik som empiri.  

Det är de som på ett eller annat sätt ingår i de kriminella gängen och nätverken eller gör affärer med dem eller är den del av deras umgänge eller familj eler har annat samröre med dem som har en inte försumbar risk att utsättas för det dödliga våldet.

Alla andra har en mycket liten risk att utsättas för deras dödliga våld. Detta säger såväl sakkunniga som de som arbetar i fältet.

Det dödliga våldet bland de kriminella har fördubblats sedan 2012 enligt nyhetsrapportering på radion idag.

Folk i allmänhet är möjligtvis mer oroliga eller eller möjligtvis inte mer oroliga.  Oron för folk i allmänhet varierar säkert med var man bor, hur man lever och hur mycket man tror på de som förstorar upp risken att alla nu helt plötsligt riskerar att skjutas till döds.

Du verkar inte speciellt upprörd över att det dödliga våldet dubblerats.

Däremot är du djupt upprörd över att folk känner oro inför det eskallerande våldet.

Det finns absolut  inget egenvärde i att människor ska bli räddare nej, det håller jag med om men de som bor i ett område där det skjutits eller har någon närstående som gör det känner ju helt naturligt rädsla och obehag oavsett om andra sprider skrämselpropaganda eller inte. Att skjutningarna tidigare inte behandlats som det allvarliga samhällsproblem vi verkar helt eniga om att de är är beror säkert mycket på att de tidigare till absolut största del varit begränsade till vissa geografiska områden. Områden där det blivit mer eller mindre normaliserat även för resten av Sverige att våldet och gängkriminaliteten härskar och där det visserligen bor många "vanliga" ej gängkriminella människor men däremot inte  särskilt många personer med reellt inflytande i samhället.

Och ja: De kriminella subkulturerna handlar om mycket mer än själva skjutningarna. Det är ju väldigt sällan så att en dödsskjutning är den första allvarliga våldshandling en ung människa begår.

Du har ju inte belägg för varken det ena eller andra påståendet - det är mer av det underförstådda du tror om andra.

Min möjliga _känslor_  av upprördhet eller oro eller förändrar inte fakta i saken.

Det gäller att hålla två eller fler tankar i huvudet samtidigt. Hur förhåller det sig i verkligheten med dessa skjutningar och vilka som riskerar att råka illa ut? Vilka åsikter har man om dessa skjutningar och vilka känslor väcker det i olika människor?

För mig är detta te olika saker, mina åsikter och känslor är mina - de påverkar i mycket liten omfattning hur många som dödas i gängens och nätverkens interna dödliga våld.

Istället för att erkänna fakta om dessa skjutningar så vill du alltså nu debattera _mina_ känslor och åsikter - som att de har med antalet skjutna att göra eller vilken risk allmänheten löper för att utsättas för deras dödliga våld.

Det verkar vara omöjligt att diskutera eller föra fram saklig fakta utan att det ska bemötas med underförstådd hittepå om mina känslor eller åsikter. 

Men verkligheten beskrivs inte av mina eller dina dina känslor eller åsikter annat än att det är dina känslor och åsikter som beskrivs i så fall. Det finns inget alt. reality som baseras på att det känns på olika sätt eller tycks på olika sätt. 

Hur svårt kan det vara att skilja på saklig fakta, känslor och åsikter?

Du bryr dig inte ett smack om fakta kring hur många som dödas. Gång på gång skriver du att så länge det bara är kriminella och deras kusiner som mördas så gör det ingenting.

Nu är det ju inte ditt inre liv som bestämmer vad jag känner och har för åsikter.  Fakta är fakta oavsett.

Jag måste ju gå på vad du skriver. Ditt inre liv skiter jag faktiskt i.

Men oron handlar inte enbart om att själv skjutas till döds. Det är väl ganska naturligt att skottlossningar i ens bostadsområde skapar  ett starkt obehag i sig även om man inte känner någon omedelbar rädsla för att själv bli skjuten?

Alltså: Vi har fortfarande 15-årsgräns för vissa filmer på bio och det var inte så fasligt länge sedan vi hade statlig censur även av barnförbjudna filmer.  Och då snackar vi alltså  filmer, ofta med  helt uppdiktade och påhittade scenarier. Ändå finns det en ganska allmän och utberedd uppfattning om att människor kan  påverkas av att se grovt våld på film.

Med detta i åtanke är det väl inte det minsta märkligt av att människor påverkas , och då menar jag påverkas i  betydligt starkare grad än av filmer  av att se grovt och dödligt våld i verkligheten?

Herregud, många människor tycker att det är djupt obehagligt bara att se öppen droghandel i sitt bostadsområde och tar omvägar förbi de platser där den öppna droghandeln sker. Och att bevittna en skjutning är många gånger värre.

Utöver det finns det både när det gäller droghandel, skjutningar och diverse däremellan ofta hos "vanliga" icke gängkriminella människor en utberedd oro för att råka ha sett eller hört  för mycket, och att andra ska veta att du råkat se eller höra för mycket. Den oron behöver inte alltid handla om att du ska få ett nackskott , att bli hotad eller få sina närstående hotade på grund av det man råkar ha  sett eller hört är tillräckligt obehagligt det.

Och dessutom är det som jag tidigare varit inne på och försökt förklara för många så att även om man själv inte tillhör ett kriminellt gäng så kanske någon man känner och bryr sig om gör det, eller så har man någon man känner och bryr sig om som umgås med medlemmar i ett kriminellt gäng utan att delta i den kriminella  verksamheten eller någon man känner och bryr sig om som bara råkar ha en likadan jacka  och ett liknande namn som någon i ett kriminellt gäng.

Som sagt, det handlar ofta  om så mycket mer än en uttrycklig oro för att själv avsiktligt skjutas till döds.