Hatar min bonus

Simple as that.

Barnet ser ts som utomstående och ts ser barnet som utomstående det har jag förstått ja.

Mm de ser dock varandra som utomstående fortfarande

Ingen har sagt någonting om det. Vi pratade om att ts ser barnet som utomstående och barnet ser ts som utomstående men då får väl inte barnet för er då?

Vadå nej? För det första tagga ner, för det andra jag får ha min åsikt precis som du har din.

Har bara läst TS. Är själv bonus förälder till 2 barn sedan sex år tillbaka. Det här är mina råd.

1. Inse att relationer mellan dig och flickan kommer ta tid. Du har inte varit där sedan hon var liten och ni är inte vana vid varandra. Du är inte heller van att ha barn. Det var för mig oerhört nytt och svårt att hänga med i att plötsligt ha barn föder man dem har man ju viss förberedelse. Tänk att det samma gällerför henne. Plötsligt bor där en ny vuxen som hon ska ha en helt ny sorts relation till.

2. Ju mer du distanserat dig ju mer kommer du tycka illa om henne. Ju närmre jag kom barnen desto mer älskade jag dem. Idag ser jag dem som mina egna.

3. Läs på om åldern och barn. Mycket du beskriver har med utveckling att göra. Inse också att du också är efter i din utveckling av din föräldraeroll. Du borde ha 7 års erfarenhet men du har 9 mån. Du kommer göra misstag.

4. Lita på pappan och låt honom leda även om ni ska ta gemensamma beslut. Han är försteförälder.

5. Prata med andra föräldrar. Gärna mammor alltså inte bonusföräldrar. Du kommer märka att mycket handlar inte om att du är bonus utan bara normalt inom alla familjer med barn.

6. Att ha barn innebär ständig inlärning. Om barnet tror att lägheyen bara är pappas så sätt er ner alla tre och berätta att ni äger/hyr den tillsammans. Funkar det inte att hon sitter i sängen så får antingen sluta spels när ipad en laddas eller får ni köpa en egen laddare till henne. Det är enkla vuxen beslut.

7. Förvänta dig inte tacksamhet. Det kommer komma ibland ibland inte. Så är det med alla vuxna som barn. Lär barnet att visa tacksamhet. Jag var oerhört less i början när barnen sa öhhhh äckligt till maten jag lagade. Vi lärde dem att säga jag tyckte det här inte var så gott och det var lättare för mig att ta.

8. Era regler är era precis som det kan skilja mot skolans regler kan de skilja från mammans. Inse att du aldrig kommer veta hur det ärhos mamman. Inse att flickan hemma hon henne kommer säga att det får jag hos pappa. Klassisk fint som även sker i familjer där föräldrarna bor ihop.

Men framförallt ge det lite tid.

]ungbrunett skrev 2016-01-31 13:15:04 följande:[]Håller med dig delvis i det du säger. Dock tycker jag att det bör ligga på sambons ansvar att vara den som har huvudansvaret för att barnet blir stimulerat med lek osv. Ts kan ju leka men barnet om hon vill, men som det ser ut nu verkar det knappast vara det bästa för någon av dem.[/quote]

Absolut pappans huvudansvar. Men jag tänker att ts och flickan inte känt varandra så länge och att det kan vara ett sätt att knyta an till varandra. För att få det bättre ihop alla tre, inte för att det är ts ansvar. Mer ren självbevarelsedrift. Ta verkar ha fått /tagit en del tunga bitar som att skjutsa till skolan och laga middag men att läsa en bra bok ihop kan ge mer vi -känsla med mindre möda. Så kanske skulle pappa laga "den äckliga maten " medan ts och tjejen spelar svälta räv under tiden, nån gång ibland.

Du hakar upp dig väldigt mycket på ordet. Jag har förklarat flera gånger hur jag ser på det. Det handlar inte om att någon får eller inte får betrakta någon annan som "utomstående". Det beror ju på vad man menar med ordet. Det viktigaste är att alla får samma respekt och möjlighet att leva i hemmet som de alla delar. Att ts mans unge säger att hemmet inte är ts är fullkomligt oacceptabelt. Ts skulle väl aldrig få för sig att säga samma sak till barnet även fast ts troligen betalar både ett och annat för att barnet bor där (hyra, mat, el, vatten osv.). Detta har i min värld ingenting att göra med hur man definierar sina familjerelationer. Det är två helt olika saker. Huruvida barnet definerar ts som en familjemedlem eller som pappans sambo är ovidkommande.

Det är väl ingen som kan hindra barnet från att se henne som utomstående?

Det som är att hon själva verket räknas med i familjen i och med att hon är sambo med honom.

Hon och mannen bestämmer där hemma.

Håller med dig. I nuläget verkar det inte som att de kan umgås på ett naturligt sätt, men om de kan lösa situationen som den ser ut nu med känslor av irritation och hävdelsebehov, så är det absolut bra tycker jag. 

Vidare har ts svart på vitt fått erfara det i särklass tyngsta med att leva i bonusfamiljen: otacksamheten. Troligen har hon lärt sig ett och annat och kan sätta ner foten och sluta ta de ansvar som är hennes sambos. Sedan tror jag att de absolut kan utveckla en harmonisk tillvaro där de kan spela spel och sådant. Men de måste nog definiera om sina roller först, det är min erfarenhet iallafall :)