Hatar min bonus

Jag tror de flesta sjuåringar blir tacksamma över våfflor eller hjälp med något speciellt och en hel massa grejer men jag tror det är dumt att förvänta sej tack för att man tar dom till skolan på morgonen. Eller att man kostar på värme i deras rum eller tvättar deras lakan. Jag tror helt enkelt att man blir väldigt besviken då. Var vi som är vuxna nu tillräckligt tacksamma över våra föräldrars omsorger, sa vi tack om våra mormödrar passade oss en helg? Hade vi koll på att leksaken vi blev glada över kostade 20 kronor men att sovrummet vi upptog kostade familjen mycket mer i hyra? Mina barn brukade inte tacka för att dom fick vara hemma tills skolan började, det skulle varit sorgligt om de känt sej tvungna. Antingen måste barnet gå på fritids vare sej det vill eller inte eller så ordnar de vuxna det på annat sätt, men inte med att skuldbelägga barnet och gnugga in vilket besvär det är och så tacksamt det ska vara över det trista besvär det orsakar . Jag blir upprörd över inställningen att en sjuåring ska säga tack för att de vuxna i hennes liv tar hand om henne.

Ts kille kan börja tidigt och veta att hans dotter har det bra innan skolan, det är bra för honom och borde vara en fördel för ts också att hennes sambo kan börja tidigt och komma hem tidigare än om han skulle lämna.

Det beror helt på vad de har för relationer sinsemellan. Men jag är på Ess linje och tror absolut inte att barnet tar skada av att lära sig vad tacksamhet är. Det är föräldrarnas uppgift att lära henne det såklart. Ungen är ju knappast otrevlig i nuläget för att hon inte säger tack, liksom. Men om pappan går in och förklarar, precis såsom Ess sa det, så är ju det superbra. 

Jag tror de flesta sjuåringar blir tacksamma över våfflor eller hjälp med något speciellt och en hel massa grejer men jag tror det är dumt att förvänta sej tack för att man tar dom till skolan på morgonen. Eller att man kostar på värme i deras rum eller tvättar deras lakan. Jag tror helt enkelt att man blir väldigt besviken då. Var vi som är vuxna nu tillräckligt tacksamma över våra föräldrars omsorger, sa vi tack om våra mormödrar passade oss en helg? Hade vi koll på att leksaken vi blev glada över kostade 20 kronor men att sovrummet vi upptog kostade familjen mycket mer i hyra? Mina barn brukade inte tacka för att dom fick vara hemma tills skolan började, det skulle varit sorgligt om de känt sej tvungna. Antingen måste barnet gå på fritids vare sej det vill eller inte eller så ordnar de vuxna det på annat sätt, men inte med att skuldbelägga barnet och gnugga in vilket besvär det är och så tacksamt det ska vara över det trista besvär det orsakar . Jag blir upprörd över inställningen att en sjuåring ska säga tack för att de vuxna i hennes liv tar hand om henne.

Ts kille kan börja tidigt och veta att hans dotter har det bra innan skolan, det är bra för honom och borde vara en fördel för ts också att hennes sambo kan börja tidigt och komma hem tidigare än om han skulle lämna.

Ess skrev 2016-01-31 19:10:54 följande:

...Sen det du skriver i sista stycket att det är bra för killen att han kan börja tidigt och ev gå hem tidigare. Anser du inte att det heller är värt ett tack så mycket åt den person som gör det möjligt för honom?[/quote]

Jo absolut och det har jag skrivit tidigare (#186). Det är en stor insats ts gör och inget han kan kräva. Men det är mycket om att säga själva ordet tack här, även egna biologiska barn är ibland jobbiga, det måste vabbas och tvättas och fixas glasögon och tandställning men sånt låter man INTE barnen veta är jobbigt och man begär INTE att barnet är tacksamt för att någon vabbar hur dåligt det än passar med jobbet och oavsett vem som gör det! Ska en treåring säga tack för att få tänderna borstade , ska en tolvåring säja tack om man spelar tv spel med henne fast man är trött?

Jag förstår dig precis, du får ta all ilska som bonusbarnet bär inom sig. Jag har själv varit ett bonusbarn och jag var så arg och det ska inte en 7åring behöva vara. Hon utövar makt mot dig genom att provocera men du tar ju emot den genom att gömma dig och visa dig irriterad på flickan. Hon känner ju det och då provocerar hon dig ännu mer. Hon är vilsen, du kommer in som pappas nya tjej plötsligt och det är en stor omställning för ett barn. Hon är jätteledsen innerst inne och jag tycker ärligt talat att pappan satte sitt egna intresse före sin dotter när han bestämde att du skulle flytta in så fort. Det bästa skulle vara om flickan fick vänja sig vid dig successivt utan att känna att du tagit mammans plats. Fel av honom att ni skulle bli sambos bara efter 9 månader och att ni även planerar familj, som flickan kanske hört? Tror du inte hon känner att hon kommer att bli utfryst då? Jag tror på dig när du säger att hon beter sig som en skitunge just nu mot dig och när pappan inte ser, barn kan vara jävliga och det är väldigt svårt om det inte är ens egna. Du vet kanske inte heller hur du ska förhålla dig till henne men du verkar ha gjort det mesta som inte fått någon effekt. Felet är pga att du flyttat in på hennes territorium för snabbt. Inte ditt fel utan pappans. Mitt tips är att uppföra dig som en vuxen nu mot flickan och inte låta henne styra dig. Sluta göm dig och visa dig inte arg. Visa motsatt effekt istället så kommer flickan bli förvirrad att du inte låter dig provoceras och då kommer hon troligtvis ge upp. Äter hon inte maten så ignorera det. Pappan sitter väl vid bordet med? Han får ta uppfostran, inte du. Avled henne på ett snällt om hon börjar ha en attityd mot dig, fråga om ni ska göra ngt tillsammans eller om hon vill se en film, fråga om hon kan lära dig ngt spel på ipaden, försök bli hennes vän utan att fjäska. Vill hon vara ifred så respektera det men stå på dig att sovrummet är ditt. Vill hon vara där så får hon acceptera ditt sällskap, upp till henne.