Nicoolina skrev 2016-05-17 10:16:54 följande:
Hej tjejer!
Imorgon går jag in i v.12 (11+0) och symtomen ändras lite märker jag, och framförallt börjar hormonerna sätta sig på känslorna nu, haha! ^^
Jag har börjat få molande växtvärk nu magen samt i ryggen, är fortfarande fruktansvärt trött, klarar inte längre av att steka mat (oset får mig att bli rejält illamående) och jag har en konstant craving efter glass och jordnötsringar, haha!
Något som är mindre roligt är att jag från början har en ganska svår smärtproblematik, och nu 1,5 månad utan dem börjar det bli en ren mardröm varje dag med det onda.
Någonstans får jag det ändå att fungera, jag vet ju att det ändå är för en relativt kort period i livet jag behöver vara utan dem, och det är ju för min lilla guldklimps skull, och då är det mer värt det på ett sätt, men det plågar mig hela dagarna nu.
Jag börjar redan nu inse att det enda som kommer gå är att bli sjukskriven, vilket är det absolut sista jag egentligen vill! För att inte göra historien allt för lång så är det så att jag kämpat mig igenom att få lära mig gå, stå och sitta igen (inlagd på neurorehab för snart 3 år sedan), till att få inse att jag behövde byta jobb, genomgick en GBP då jag inte får träna men bara gick upp mer och mer i vikt, har gått ner över 50kg, arbetar nu äntligen heltid... Och att behöva se sig slagen är svårt.
Även fast jag vet att det inte är hela världen, att jag behöver sjukskrivning för min och bebis skull, och att jag kommer att kunna arbeta igen, så känns det ändå lite surt att jag redan nu ska behöva inse att det snart är dags. Kommer klättra på väggarna! Haha!
Sen är jag lite fundersam över hur förlossningen ska gå. Jag kommer inte att kunna få epidural pga smärtproblematiken, och frågan är om jag ens klarar en vanlig förlossning egentligen. Jag vill ju helst slippa kejsarsnitt..
Men, det konstiga är att jag inte är nervös eller orolig, känner mig lugn och litar på att det kommer att gå hur bra som helst! Det är bara arr tankarna såklart finns där..
Jag börjar förstå smärtläkaren som för 4 år sedan sa till mig att jag nog får omvärdera drömmen om att skaffa barn.. Och läkaren som för några veckor sedan var lite orolig och mer eller mindre avrådde mig från att fortsätta graviditeten..
Men jag vill inte ha det ogjort för något i världen! Och ännu mindre avsluta det lilla mirakel som nu ligger därinne och gottar sig för fullt! <3
Graviditeten var så oplanerad den bara kan bli (hade tid för insättning av ny p-stav 3 dagar efter jag gjorde testet), men nu när ödet ville det här så kan jag bara inte avsluta det. Min högsta dröm!
Förlåt, behövde bara få ur mig detta! Och säkert låter jag väl jättedeprimerad - så är inte fallet! Haha! Jag är överlycklig, lugn och harmonisk. Behövde som sagt bara få ur mig tankar, funderingar och känslor som bubblat över nu.
Pyret i magen, BF 2016-12-06 (första barnet)
Det låter som att du kämpat hårt och som du skriver så kommer du nog få kämpa med smärtan dessa månader fram till december.
Vet en tjej som har ngn typ av smärta i kroppen eds el liknande och jag tror hon fick planerat snitt pga att det skulle göra för ont för henne, hennes kropp värker dagligen som det är ändå.
Jag hade två svåra graviditeter med svimningskänslor (det svartnade för ögonen, snurrade i huvudet, blev illamående visste inte om jag skulle svimma el spy) från ca 4-8 månaden båda graviditeterna. På det hade jag kraftig foglossning som slutade med kryckor i slutet av graviditeten. Jag var envis och jobbade till v 34 med första och v 30 med andra men jag tror inte jag skulle palla att kämpa så länge denna gången med två småbarn. Det blir ju bara värre om man tar ut sig.
Varför var jag då så envis och kämpade så länge kan jag nästan undra själv. Jo det var så att pappan var arbetslös och så hade man ju rädslan att f-kassan skulle neka en sjukpenning. Så därför kämpade jag över mina gränser men min kropp skulle nog inte orka det en gång till. Tror det är bäst att vara lite snäll mot sig själv speciellt om man har ett krävande jobb.
Kämpa på men inte FÖR mycket! :)
