styvmamma tråden

Varit bonusmamma i ca femton år. Kan väl säga att det gått upp o ner :idag skulle jag aldrig bli tillsammans med en man med hemmaboende barn. Inte pga barnet utan pga att det alltid finns en tredje (eller tom fjärde om mamman har ny partner) person som det skall tas hänsyn till och som gör att det inte går att planera livet :/ Även i de perioder som samarbetet fungerat riktigt bra är just den biten något jag inte alls kan tänka mig igen.

Man skulle vilja säga ifrån till bio mamman att ta lite avstånd ibland men hon räknar in sig i en del av familjen o de får mig att få horn i pannan.. hon är barnens mamma inget mer... påfrestande..

Jag förstår t.ex. inte varför biomamman verkar tycka att det är okej att ringa precis närsomhelst och berätta att lille "Pelle" på 8 år har ätit en banan, eller att "Kalle" 5 år är ute och spelar fotboll. När vi äntligen har nån dag utan barnen så ska hon ringa en gång i timmen och prata. Får liksom aldrig ledigt så vi kan tänka på oss själva! Det som Pelle och Kalle gör kan hon berätta nästa gång sambon hämtar dom.

Helt annan sak om barnen själva vill ringa och prata med sin pappa, men då det alltid bara är hon som ska prata tycker jag det blir lite fel. Som att hon måste ringa och kolla så vi inte glömmer någon av dem.. Och på samma gång ha lite kontroll över oss.

En till sak jag stör mig på är att hon blir irriterad över att jag ibland väljer att jobba då bonusarna är här. Hon tycker att jag borde vara hemma med dom och jobba på våra lediga dagar. Men om jag skulle jobba då så får jag ju aldrig nåt ledigt. Bonusarna är mycket mer krävande än min baby och det är allt annat än ledigt att vara hemma med dom.

Håller med de du skriver..

Känns som om de mer bio mammorna som är rädda att bli bort glömda o försöker stenhårt att hålla kvar sin plats som hon Vet att hon har förlorat...svartsjuka bio mammor..

Här är problemet att mamman inte är särskilt snäll mot barnen. Hon beter sig jättekonstigt, hör ALDRIG av sig till barnen och hon särbehandlar dem. De är i lägre skolåldern så de kan ju förmedla en hel del om vad som händer hos mamman och det är rätt konstiga saker - även om hon på ytan är välordnad och ordentlig.

Jag hoppas och tror att det handlar om sårade känslor och svartsjuka och kommer gå över. Men det är inte roligt för barnen.

Fy vad hemskt för barnen i fråga ????

De får vi hoppas att de gör...

Ja.

Hon har tydligen varit rätt labil alltid, hennes nära släktingar har t ex hintat till min sambo när de två var ett par att "hon måste behandlas med silkesvantar" och "hon har aldrig kunnat stå ut med att inte få sin vilja igenom". Så det är kanske lite helt vanlig egoism i det också. Barnen är jättefina iaf. :)

Är både bio och bonus.

Måste säga att man MÅSTE ha förståelse för att det inte är lätt att ta till sig nån annans barn bara sådär. Finns den förståelsen så kommer man långt.

Visst är det ett val man har gjort såklart.

jag har gjort det valet jag med, men min sambo kräver inte att jag ska älska hans barn som mina egna och tvärtom. Det enda vi bestämt oss för är att barnen får inte särbehandlas. Ingen orättvisa. Sedan är det klart att jag visar mer kärlek till mina egna. Men det gör han till sina också så de får lika mycket där med!

Tycker vi har hittat ett bra sätt.

Ingen ide att bråka med några ex heller. Barnen älskar BÅDA sina föräldrar och det måste respekteras. Vad man än tycker om det knäppa exet. Hahaha

Du har så rätt :)

Jag har varit irriterad på henne när hon hållit på att bete sig knäppt men mestadels så tycker jag mest synd om henne. Hon verkar så otroligt borta.

Dock har jag svårt att hantera när hon t ex pratar med ena barnet på telefon (för att han ringer henne - aldrig tvärtom) och det lilla barnet står och hoppar och vill prata med mamma och mamman ALDRIG frågar efter henne, vill prata eller ens hälsar till henne.

Där blir jag så ledsen för deras skull. Skulle aldrig göra så mot NÅGOT barn.

Måste bara flika in att biomammor tar plats om de kan, om pappan tillåter det...

Viss plats måste de så klart få ta, saker som har betydelse för umgänget måste ju avhandlas, om barnet tex blir bjudet på kalas när det är pappans umgänge (skriver här pappan eftersom det hittills bara är mammor här ) eller ska ta medicin etc.

Men såna saker som att en 8-åring äter en banan... Det är bara löjligt och enkom för att mamman inte har nåt att göra, vill störa eller något annat galet

Min biomamma kunde också ringa för sånt förut, men de gick på samarbetssamtal hos familjeenheten eller vad det kallas. hos soc och de sa till henne att hon måste sluta med sånt. det händer än idag att hon kan ringa om skitsaker, men väldigt sällan. Hon ringer mest när min man är på jobbet så jag slipper de flesta samtalen

Min man berättar sånt som påverkar mig, frågar alltid om ändringar i umgänge och så, så han involverar mig. Men jag önskar att han kunde säga ifrån mer till henne, inte bara gå med på allt som hon vill bara för att få slippa tjafs och för att få lägga på så fort som möjligt. Det blir ju jobbigt för henne med om han sen struntar i det. Kommer inte på nåt bra ex just nu, men om hon tex vill ändra umgänget så säger han alltid, jag ska kolla eller vi får se fast han eg redan vet att han inte vill/kan ändra.
Hon nöjer sig inte med det nämligen utan ska alltid argumentera, tala om att hon ställer upp för honom (hon fick ha en helg extra när hans arbete krävde helgjobb och hon inte ville byta helg, jag kunde inte ha bonus den gången jag heller) och tala om (läs skrika) att han är värdelös som förälder osv.

Men det blir ju knappast bättre av att han inte säger rakt ut att han inte kan/vill. Jag har nu försökt få honom att istället säga direkt att vi byter aldrig helger (utom om det blir nåt akut alltså) så slipper han frågor om det. Vet dock inte om han verkligen har gjort det.