styvmamma tråden

Lever med en man och hans son

Ja, det finns MASSOR av oss. Tyvärr är det svårt att diskutera vardagsproblem eftersom biomammor och andra vanligen kartar in och börjar gapa om att man visste vad man gav sig in på osv.
Som bonusmamma FÅR du inte (för vissa) ha problem med bonusbarnen! Om man sen ställer samma fråga, men skriver att det är sitt eget barn, ja då får man en massa uppmuntranden och stöttande ord

Dubbelmoral till tusen.
Dessutom, skriver man att man tar ansvar och gör allt som föräldrarna gör heter det att man försöker ta mammans roll Du kan inte göra rätt helt enkelt, men jag är gärna med och ger råd om jag kan och tar emot råd om jag behöver. 

Hej!

Jag är väl ungefär vad man kan kalla en "bonusmamma". Jag bor dock inte tillsammans med "bonusbarnet", men vi träffas i princip varje dag.

Jag har bestämt mig för att avvakta med ihopflytten, av den enkla anledningen att jag redan nu känner att jag aldrig skulle klara av att bo med "bonusbarnet" dygnet runt, under samma tak. Hens beteende är under all kritik. Dock beskyller jag inte hen för det, utan det är hens fars sätt att fostra på som är ljusår bortom allt vett på planeten.

Jag har varit ärligt och sagt att som läget är idag, så skulle jag aldrig kunna bo tillsammans med er. Det måste till radikala förändringar och de måste börja hos karln i huset.

I början när jag talade så, så fick jag mothugg och vi blev till och med ovänner. Men nu kan han själv se vart det felar och brister och han jobbar varje dag med att "göra om och göra rätt".

Han är en superduperkille på alla sätt och hans barn är alldeles underbar när hen lägger den sidan till (sedan så är ju barn alltid barn, och barn i största allmänhet kan vara lite dryga att ha och göra med ibland).

Jag är tacksam att jag är så pass stor i sinnet att jag inte bara kastar mig in i något. Skulle vi bo tillsammans idag, så skulle det skära sig och ingen skulle må bra. I've seen it before it even has happened.

Vi, jag och "bonus", får bygga på vår relation på varsitt håll- och ibland tillsammans. Tids nog så är vi båda redo att bo under samma tak. Men innan dess är det inte ens lönt att försöka.

Just nu tycker jag jättemycket om hen, - men jag kräks på hens beteende. När jag inte gör det längre, då är nog potatisen lagom kokt.

Huvudet på spiken!!

Om jag gnäller över bonusarnas beteende eller ens gör en nästan ljudlös suck när de inte klarar av att uppföra sig så blir sambon helt förbannad och undrar vad jag har emot hans barn. Har inget emot barnen men klarar inte av deras ljudnivå. (Kollade med decibelmätare en gång, de hade högre ljud än min väckarklocka!)

Om jag svär över vårt gemensamma barns beteende är det okej och han kan ta ett ordentligt snack med honom. Tydligen skillnad på barnen här! Känsligt ämne för alla.

biomamman har en gång frågat hur veckan gått, jag sa som det var och jag fick en utskällning och borde minsann inte klaga för jag har ju valt det själv!

Tack och lov är 'min' biomamma mycket glad att jag finns även om vi inte är bästa vänner och även om jag tycker hon har väldigt knepiga idéer och krav emellanåt. Men jag har valt att ignorera om inte min man ber om råd/min åsikt.

Dock, skulle min man blir arg på mig om jag klagade på hans barn, när det är berättigat, då skulle jag bli galen på min man! Han ogillar dock barnets ljudnivå mer än jag så just där är det sällan problem. Vi kan bli oense om annat dock

Det är så himla jobbigt emellanåt, att inte veta vilken roll man ska ta för att det ska bli bäst för alla. Eller iaf för så många som möjligt. Vi har ju inte varannan v för att bons bor för långt bort för det, så helgerna vi har bonus blir inte naturliga eller vad jag ska säga... Det blir stelt och konstigt. Trots fem års boende ihop. Men jag måste säga att det mest beror på min man. Han ogillar mamman så mycket att han inte vill prata med henne mer än om det nödvändiga om barnet och hon vill gärna ringa om allt möjligt emellanåt.

Sen så har min man så jävla dåligt tålamod så det fungerar bäst om jag tar föräldraansvaret, men det känner jag inte alltid för faktiskt. Och då får jag dåligt samvete. Tar jag ansvaret fast jag eg inte vill, ja då blir jag irriterad på maken. Hur jag än vänder mig har jag arslet bak.

Här är en till bonusmamma :)

Två fina bonusbarn och två egna.

Och dessvärre en helt galen biomamma att hantera. :D

Känsligt ämne.. Hur än man gör verkar man göra fel känns det som....

Jag hamnade med bonusar redan som särbo eftersom han barn bott 100 och 80% hos honom... Vi träffades ofta min barnfria vecka då jag mer eller mindre bodde hos honom.. Efter två år blev vi sambo.... Trodde att jag visste vad jag gav mig in på eftersom jag ändå varit här så pass mycket med hans barn.. Men oj hade jag fel.... Inget större fel på barnen eg men hans curling och oförmåga att säga nej gör mig vansinnig och barnen är otroligt bortskämda pga detta.... Och hans äldsta vuxna barn som bor här är så jäkla lat och nonchalant...

Tack och lov kan jag säga till sambon utan att han blir sur men jag vill inte gnälla hela tiden så mycket sväljer jag bara... Men jag har börjat säga till om det här med att dom måste städa söndag innan dom åker till Mamma (hans ena och mitt ena delar rum) och när han missat att säga till får han städa rummet... För jag har gjort det sååå många gånger för att mitt barn ska slippa komma hem till kaos....

Vet även att äldsta beklagar sig mkt till farmor men jag vet även att hon också tycker dom är bortskämda så hon står även viss del på mig sida vad gäller en del saker....

Jag ställer väldigt lite krav men hör man på henne kan man tro att jag bestämmer allt vilket inte är sant.

Hej..

Har en jätte bra relation men mina bonus barn men jag tycker relationen med deras mamma är påfrestande och jobbig emellanåt..

Vad hur taklar du biomamman o vad gör hon som du tycker är jobbigt?

Hej hej

Här har du en till bonusmamma som idag ALDRIG skulle valt en man med barn om jag vetat vad det inneburit! Vi har ett gemensamt barn och han har ett barn sedan tidigare... biomamman är psyko mestadels och bonusbarnet är för det mesta inget problem alls och vi fungerar fint i familjen. Men allt detta tjafs med en annan förälder, vi får aldrig vara helt i fred och jag har övervägt vid flertal tillfällen att gå bara för att jag tycker att det är så jobbigt. Men jag är kär i min man och vi har det bra men 100% av alla våra bråk handlar om det här! :(

Känner igen mig oerhört..

Samma sits men inga egna..

Va gör hon för jobbiga grejer?

Här tar hon alldeles för stor plats känner jag..