BF juli 2017

Hej alla! Ansluter mig till den här tråden jag också då jag plussade i lördags :) ringde mvc imorse och fick tid till första samtal med barnmorska 13/12 och första ultraljud 20/12, gissa om man längtar haha! ;) jag är ungefär i v.6 just nu så i början av juli kan jag och min man förvänta oss tillskott så länge allt går som det ska. Lyckan är verkligen total och mycket tankar som snurrar nu, efter så många försök och otaliga skengraviditeter ;) både i lördags och igår fick jag gå på toaletten varje kvart kändes det som, idag är det något bättre och är bara otroligt trött och liiiiite öm i brösten. Men det är allt just ju :)

Du kan ju alltid justera lite med namnet som Novali eller Minova eller nått! funderar alltid på namn men brukar bli något i sista stund som vi dock brukar vara väldigt nöjda med!

Vi har namn klart sen länge!
Tror det blir en kille och då har vi haft Edvin, men lutar mer och mer åt Olle...
Tjej blir det Linnea.
Har två pojkar sen innan som heter Love och Alfred.

Oj, glömde visst lägga upp länken haha.

Här är den

Jag tänkte kika med er hur ni sedan ska berätta för era nära och kära att ni ska ha barn, ska ni göra något speciellt :)?

Jag har bf 7/7 och är så himla glad! Det är mitt första. Men jag fick missfall i v 10 i september så nog är det läskigt också. Det var en otroligt sorglig upplevelse. Men jag väljer att fokusera på det positiva. Jag är glad att kroppen hämtade sig så snabbt och jag väntar barn, inte missfall. Nu är jag i v 6 och massvis med symtom. Zombie-trött, smärtsamma bröst och öm livmoder. Känslig och gråtig, men mest till glada grejer. Överhuvudtaget har jag mycket starkare symtom nu än innan jag fick missfall, vilket kanske ändå får ses som ett gott tecken? 

Själva graviditeten kände jag tydligt bara en vecka efter äl och en vecka innan beräknad mens. Det fanns inga tvivel. Och första positiva testet blev redan sex dagar innan beräknad mens. Det händer onekligen grejer i kroppen! 

Hur känner ni med alla förändringar? Även om det är jobbigt att vara trött så omfamnar jag verkligen symtomen och låter kroppen bestämma tempo. Vill den vila så gör jag det, vill den äta ett kg melon så gör jag det (finns ju värre saker tänker jag..). Jag gör allt för att undvika stress och går mest runt och småmyser med denna fantastiska lilla hemlis.

Grattis till er alla!

Beklagar missfallet. Har själv fått missfall i somras och liksom du är jag även rädd för att få det nu också.

Men jag måste fråga, gick du på något tidigt vul då och fick du isåfall se ett tickande hjärta? Har nämligen läst att när man väl fått se ett hjärta så minskar risken att få missfall drastiskt.

Själv ska vi på ett tidigt vul i vecka 8.

Tack och detsamma till dig.

Jag gick på ett tidigt vul i v 9 och såg faktiskt inget hjärta. Fostret var dessutom mindre än vad det borde vara. Så vi intalade oss om att vi hade räknat fel och att det blev till senare än vi trodde. Men ja, det var för att stå ut i två veckor till då barnmorskan ville att vi skulle komma tillbaka för att göra vul igen. Någonstans visste man väl... men jag hade så starka symtom fortfarande och att kroppen liksom skulle "lura" mig så kändes så märkligt!

Skulle tillbaka två veckor senare, men hann aldrig det. Drygt en vecka efter vul började jag blöda och missfallet var ett faktum. Fick dessutom en jobbig infektion i livmodern efter det. Men allt läkte ju och kroppen verkar ha hämtat sig fint :) Hur var det för dig? Gjorde du tidigt vul då? Ska nog gå på ett i v 10 denna gång. Väntar lite längre.

Är det någon mer som inte känner någonting? Förra gången mådde jag illa från det att jag plussade ungefär och nu känner jag... ingenting. Möjligen lite ömma bröst men förra gången fick jag sova med sport-bh vid den här tiden. Jag börjar bli orolig att hjärtat inte tickar på där inne men jag har ju inte haft någon blödning heller och jag plussade på tre stickor... Vi har första besöket hos barnmorska nästa onsdag och ultraljud först precis innan jul, vet inte om jag står ut utan symtom tills dess...

Jag tror att det där är så himla individuellt. Har hört av flera vänner som inte haft så mycket symtom alls. En bekant hade inga ända till vecka 24 ? det syntes inte ens innan dess. Hon fick alltså veta att hon var gravid i v 24! Hade mens hela tiden. Tänker på det där ibland när man nojar om mozarellaost eller vad det nu kan vara. Så som hon åt och levde under den tiden! Allt gick jättebra :) Så just bristen på symtom tror jag inte behöver betyda någonting. Men förstår såklart att tankarna rusar, de gör ju lätt det!