När maken inte är pappan
För att göra en lång historia kort, min man och jag försökte länge få barn utan resultat. Jag kände på mig att felet låg hos min man, jag kände mig fertil och och gjorde en abort i ungdomen. Maken är den sorglösa typen, blir det barn så blir det, annars går det bra utan. Någon utredning var han inte intresserad av. Medan barn har blivit allt viktigare för mig allt eftersom åren gått. Så jag tog saken i egna händer och lät en annan man "betäcka" mig, med resultat att jag genast blev gravid. Min man vet inget. Vår underbara dotter föddes i augusti och jag såg henne i första hand som "min" dotter, men maken har blivit en mer närvarande och engagerad pappa än jag väntade mig. Hon är hans ögonsten.
Nu är jag föräldraledig, har tid att tänka och samvetet har hunnit ifatt mig. Jag tänker inte berätta sanningen och är inställd på att leva med en lögn restan av livet. Men jag undrar, finns det några andra i samma situation vars barn har fel fäder och där maken/sambon inget vet? Hur fungerar det att leva med den vetskapen? Letar ni i hemlighet efter tecken från den andre, i utseende eller beteende? Är ni rädda för att bli avslöjade? Tänker ni berätta för barnet när hen blir vuxen eller skriva ner något i "öppnas efter min död"?
Nu är jag föräldraledig, har tid att tänka och samvetet har hunnit ifatt mig. Jag tänker inte berätta sanningen och är inställd på att leva med en lögn restan av livet. Men jag undrar, finns det några andra i samma situation vars barn har fel fäder och där maken/sambon inget vet? Hur fungerar det att leva med den vetskapen? Letar ni i hemlighet efter tecken från den andre, i utseende eller beteende? Är ni rädda för att bli avslöjade? Tänker ni berätta för barnet när hen blir vuxen eller skriva ner något i "öppnas efter min död"?
Påhopp tillför inget, jag är väl medveten om vilket gigantiskt svek jag utsatt min älskade man för.
