• Anonym (Kalla fötter)

    När maken inte är pappan

    För att göra en lång historia kort, min man och jag försökte länge få barn utan resultat. Jag kände på mig att felet låg hos min man, jag kände mig fertil och och gjorde en abort i ungdomen. Maken är den sorglösa typen, blir det barn så blir det, annars går det bra utan. Någon utredning var han inte intresserad av. Medan barn har blivit allt viktigare för mig allt eftersom åren gått. Så jag tog saken i egna händer och lät en annan man "betäcka" mig, med resultat att jag genast blev gravid. Min man vet inget. Vår underbara dotter föddes i augusti och jag såg henne i första hand som "min" dotter, men maken har blivit en mer närvarande och engagerad pappa än jag väntade mig. Hon är hans ögonsten.

    Nu är jag föräldraledig, har tid att tänka och samvetet har hunnit ifatt mig. Jag tänker inte berätta sanningen och är inställd på att leva med en lögn restan av livet. Men jag undrar, finns det några andra i samma situation vars barn har fel fäder och där maken/sambon inget vet? Hur fungerar det att leva med den vetskapen? Letar ni i hemlighet efter tecken från den andre, i utseende eller beteende? Är ni rädda för att bli avslöjade? Tänker ni berätta för barnet när hen blir vuxen eller skriva ner något i "öppnas efter min död"?
    Påhopp tillför inget, jag är väl medveten om vilket gigantiskt svek jag utsatt min älskade man för.
  • Svar på tråden När maken inte är pappan
  • Anonym (hemlig)

    hej. finns en blogg som handlar om detta. kvinnan blev gravid med en annan man än sin pojkvän och lät honom tro att han var biologisk pappa i typ.. 2 år tror jag. www.matildamilano.com

  • Anonym (34)
    Anonym (Moi) skrev 2016-12-13 21:05:10 följande:

    Och du har tydligen inte kapaciteten att kunna förklara. Blir jag förvånad??


    Varför ens försöka förklara för någon som så uppenbart behöver läsa på och lära sig om livet?
  • Anonym (Moi)
    Anonym (34) skrev 2016-12-13 21:09:27 följande:
    Ahh du har antaligen gjort samma sak! Tror du behöver öppna ögonen lite! Risken är väldigt stor för att ts varken får se "man" eller barn igen efter detta svek. En fråga till. Har "pappan" i det fallet vetat om att han ej är biologisk?

    Och nej det måste inte det, men det finns många sorgsna själar som får ta hjälp inom psykiatrin länge i livet efter ett sådant besked.

    Vill oxå tillägga att en otrohet aldrig kan vara okej.
    Du är tydligen en person med förutfattade meningar. Ganska ful egenskap, tyvärr.

    Nej, jag hade inte gjort samma sak som ts. Varken i första eller andra skedet.

    Det var fler än ett fall. Och ja papporna fick reda på att dom inte var biologiska fäder när barnen var runt 20-25 år när det uppdagades. Fäderna  var säkerligen inte opåverkade av informationen, men dom fortsatte att vara gifta och älska sina fruar och fortsatte att i lika stor utsträckning som tidigare att vara pappor och se barnen som sina.

    Det finns många sorgsna själar som också får ta hjälp av psykiatrin med anledning av att dom aldrig får bli föräldrar. Med ts metod kanske en och annan sån själ klarat sej undan det traumat, om än dom blivit lurade. Fundera på den du.
  • Anonym (Moi)
    Anonym (34) skrev 2016-12-13 21:10:56 följande:
    Varför ens försöka förklara för någon som så uppenbart behöver läsa på och lära sig om livet?
    Varför svarar du åt någon annan. Tror du inte personen jag skrev till är kapabel att göra det själv utan måste ha dej som hejarklack?
  • Anonym (Du är så körd)
    Anonym (Moi) skrev 2016-12-13 21:05:10 följande:

    Och du har tydligen inte kapaciteten att kunna förklara. Blir jag förvånad??


    Men läs mitt tidigare svar och samla dina hjärnceller i enorm kraftansträngning så löser du ditt problem.
  • Anonym (HJK)
    Anonym (Säg inget) skrev 2016-12-13 20:27:00 följande:

    Säg inget och ta hemligheten med dig i graven. Visst om ungen behöver en njure eller något måste du erkänna, men det händer sannolikt inte. Varken unge eller "pappa" gynnas annars av att du berättar. Att ha dåligt samvete är lätt att bära i jämförelse med vad som skulle kunna hända om det kom fram. 


    Det är inte alls säkert att sanningen kommer fram, även om barnet skulle behöva en organdonation.
    Jag känner en person som tidigare har jobbat med sådana frågor. Hen har berättat att det har hänt att de testat en "pappa", som när provsvaren kom tillbaka visat sig inte alls vara pappan - trots att han trott det själv. I sådana fall har sjukvårdspersonalen liksom inte släppt bomben, utan helt enkelt bara sagt att pappan inte passar som donator.  

    Men det kan ju se olika ut på olika ställen. Detta var dessutom ett tag sedan, typ 20 år sedan. 
  • Anonym (Ö)
    Cecese skrev 2016-12-13 18:58:52 följande:

    Jag var 10 när jag fick veta. Jag hade velat få växa upp med den vetskapen, dvs att mina föräldrar hade pratat om det från jag var bebis så det hade blivit en naturlig del och inte kommit som en chock. Nej, jag hade absolut inte varit lycklig om jag aldrig fått veta det. Det är ett enormt svek från din sida mot ditt barn. Du ljuger för ditt barn varje dag och det är den värsta du kan ljuga om. Risken är stor att barnet får veta det en dag och då är risken stor att barnet hatar dej och aldrig mera kommer att lita på dej. Har du ljugit om en sån här sak så hur skulle barnet kunna lita på att du inte ljuger om andra saker. Ju äldre barnet är när han/hon får veta desto mer ont kommer det att göra och desto mer kommer barnet att hata dej. 


    Du kan ju dock inte veta om du hade varit lyckligare om du inte fått veta. Förmodligen hade du varit lyckligare om du fått tro hela livet att han som uppfostrade dig var din biologiska pappa.
  • Anonym (Moi)
    Anonym (Du är så körd) skrev 2016-12-13 21:27:21 följande:
    Men läs mitt tidigare svar och samla dina hjärnceller i enorm kraftansträngning så löser du ditt problem.
    Tack, men jag ser det inte som mitt problem att du inte har förmågan att kunna förklara vad du menar. Men du, jag avslutar konversationen med dej här. När du inte ens vill försöka tillför det.... Ingenting.
  • Cecese
    Anonym (Ö) skrev 2016-12-13 21:43:05 följande:
    Du kan ju dock inte veta om du hade varit lyckligare om du inte fått veta. Förmodligen hade du varit lyckligare om du fått tro hela livet att han som uppfostrade dig var din biologiska pappa.
    Nej, jag hade inte varit lyckligare om jag inte fått veta något eftersom förr eller senare kommer sånt fram. Jag är inte ett dugg lik min pappa som alltid funnits där, jag är inte ett dugg lik mina syskon som har han som pappa.
    Min dotter som inte har någon kontakt med sin biologiska pappa men vet sanningen och har vetat det hela livet mår bra och ser det inte som något konstigt att hon har en pappa som finns där och en "riktig" pappa som är "sjuk" och därför inte finns där. 
  • Anonym (Ö)
    Cecese skrev 2016-12-13 21:51:47 följande:

    Nej, jag hade inte varit lyckligare om jag inte fått veta något eftersom förr eller senare kommer sånt fram. Jag är inte ett dugg lik min pappa som alltid funnits där, jag är inte ett dugg lik mina syskon som har han som pappa.

    Min dotter som inte har någon kontakt med sin biologiska pappa men vet sanningen och har vetat det hela livet mår bra och ser det inte som något konstigt att hon har en pappa som finns där och en "riktig" pappa som är "sjuk" och därför inte finns där. 


    Nja det kan man ju aldrig veta. Om du aldrig fått veta (vilket var frågan) så hade du ju helt enkelt inte vetat om det. Nu hade du ju fått reda på det förr eller senare pga olika utseenden så då kan du inte svara på frågan.
Svar på tråden När maken inte är pappan