• Anonym (Kalla fötter)

    När maken inte är pappan

    För att göra en lång historia kort, min man och jag försökte länge få barn utan resultat. Jag kände på mig att felet låg hos min man, jag kände mig fertil och och gjorde en abort i ungdomen. Maken är den sorglösa typen, blir det barn så blir det, annars går det bra utan. Någon utredning var han inte intresserad av. Medan barn har blivit allt viktigare för mig allt eftersom åren gått. Så jag tog saken i egna händer och lät en annan man "betäcka" mig, med resultat att jag genast blev gravid. Min man vet inget. Vår underbara dotter föddes i augusti och jag såg henne i första hand som "min" dotter, men maken har blivit en mer närvarande och engagerad pappa än jag väntade mig. Hon är hans ögonsten.

    Nu är jag föräldraledig, har tid att tänka och samvetet har hunnit ifatt mig. Jag tänker inte berätta sanningen och är inställd på att leva med en lögn restan av livet. Men jag undrar, finns det några andra i samma situation vars barn har fel fäder och där maken/sambon inget vet? Hur fungerar det att leva med den vetskapen? Letar ni i hemlighet efter tecken från den andre, i utseende eller beteende? Är ni rädda för att bli avslöjade? Tänker ni berätta för barnet när hen blir vuxen eller skriva ner något i "öppnas efter min död"?
    Påhopp tillför inget, jag är väl medveten om vilket gigantiskt svek jag utsatt min älskade man för.
  • Svar på tråden När maken inte är pappan
  • Cecese
    Anonym (Du är så körd) skrev 2016-12-13 18:38:15 följande:
    Jag förstår dig fullständigt. Vilket fruktansvärt svek mot alla inblandade och särskilt mot dig. Det är en mänsklig rättighet att få veta vilka som är ens biologiska föräldrar.
    Absolut har barnet rätt att få veta det. Min ena dotter har en pappa som är missbrukare och numera hemlös. Min exmake som är pappa till mina andra barn har blivit hennes pappa och han gör ingen skillnad mellan barnen. Men dottern vet om att hon har en annan pappa och hon har även fått träffa honom under övervakning några gånger. 
  • Anonym (Kalla fötter)
    Cecese skrev 2016-12-13 18:16:44 följande:
    Det är inte bara din man du svikit. Du sviker även barnet och den biologiska pappan. Jag växte upp så och var 10 år när jag fick veta att min pappa inte är min biologiska pappa. Jag kommer aldrig att förlåta min mamma för det sveket och att hon höll det hemligt tills jag var så gammal. Jag kommer aldrig att förlåta henne för att jag aldrig fick chansen att veta vem min biologiska pappa är eller chansen att lära känna honom. 
    Nej jag svek inte den riktiga pappan. Han var med på att bli spermadonator (genom naturmetoden), jag sa precis som det var. Han är en bekant från min hemstad, vi var vänner och klasskamrater men vi har aldrig haft ett förhållande. Orsaken till att jag valde att fråga honom är att han dels är lik min man till utseendet, dels litar jag på honom till 100% att han kan hålla tyst. Jag litar mer på honom än på mig själv i det fallet...

    Men jag sviker mitt barn, på sätt och vis. Barnet får en bra pappa även om det inte är den biologiska. Men jag funderar ju på om jag ska berätta för henne och isf när. Hur gammal var du när du fick veta och vid vilken ålder hade du velat få veta? Ärligt, hade du varit lyckligare om du aldrig fått veta?
  • Kerubmamman
    elyse skrev 2016-12-13 18:33:12 följande:
    Antar att ni haft "tur" med blodgrupp på dottern. Det kan ju lätt avslöjas där annars.

    Vad gör du om ni pratar om syskon? Ska du leta upp samma man igen då?
    Testar man barnets blodgrupp vid förlossningen? Jag har inget minne av det, men det är ju 10+ år sedan också.  
    Keruben lyser av intelligensens prakt - Giovanni Pico della Mirandola
  • Anonym (Kalla fötter)
    elyse skrev 2016-12-13 18:33:12 följande:
    Antar att ni haft "tur" med blodgrupp på dottern. Det kan ju lätt avslöjas där annars.

    Vad gör du om ni pratar om syskon? Ska du leta upp samma man igen då?
    Svår fråga... Jag kan alltid hävda att jag inte vill ha fler barn och hoppas att min man inte framhärdar. Eller att vi fortsätter "försöka" men det blir inte fler. Men då gäller det att han inte ändrar sig och börjar fundera i termer av utredning.

    Den riktiga pappan vet ju, men jag räknar inte med att han ställer upp en gång till.
  • Cecese
    Anonym (Kalla fötter) skrev 2016-12-13 18:54:40 följande:
    Nej jag svek inte den riktiga pappan. Han var med på att bli spermadonator (genom naturmetoden), jag sa precis som det var. Han är en bekant från min hemstad, vi var vänner och klasskamrater men vi har aldrig haft ett förhållande. Orsaken till att jag valde att fråga honom är att han dels är lik min man till utseendet, dels litar jag på honom till 100% att han kan hålla tyst. Jag litar mer på honom än på mig själv i det fallet...

    Men jag sviker mitt barn, på sätt och vis. Barnet får en bra pappa även om det inte är den biologiska. Men jag funderar ju på om jag ska berätta för henne och isf när. Hur gammal var du när du fick veta och vid vilken ålder hade du velat få veta? Ärligt, hade du varit lyckligare om du aldrig fått veta?
    Jag var 10 när jag fick veta. Jag hade velat få växa upp med den vetskapen, dvs att mina föräldrar hade pratat om det från jag var bebis så det hade blivit en naturlig del och inte kommit som en chock. Nej, jag hade absolut inte varit lycklig om jag aldrig fått veta det. Det är ett enormt svek från din sida mot ditt barn. Du ljuger för ditt barn varje dag och det är den värsta du kan ljuga om. Risken är stor att barnet får veta det en dag och då är risken stor att barnet hatar dej och aldrig mera kommer att lita på dej. Har du ljugit om en sån här sak så hur skulle barnet kunna lita på att du inte ljuger om andra saker. Ju äldre barnet är när han/hon får veta desto mer ont kommer det att göra och desto mer kommer barnet att hata dej. 
  • Anonym (DNA ?)
    Grattis för att det är alltid stor glädje att skaffa barn.
    Du känner säkert bättre din man än jag men varför hade du inte pratat med din man gällande din plan: lät en annan man betäcka dig? Din man (som är inte fertil) skull kanske acceptera att en annan man betäcka dig? Då är vi inte här och skriver. Det finns ju par som gör så i relationer.
    Men nu det är som det är och jag tycker att det är inte försent att du berätta till din man för han kanske förstår och acceptera nuläget situationen? Annars så får ni ta skilsmässan. Vinst för dig är att du berättat sanningen och du behåller ditt barn.
    Det finns ingen garanti att du dör först innan barnet och din man med tanke på att du vill skriva ner något i öppnas efter din död. Tänkte att situationen är som det är nu till en plötsligt händelse som kräver DNA prov för barnet och din man?
    Jag tror att en relation kan också överleva efter svek även i din situation och tycker att det är aldrig försent för att du själv tar initiativet. Målet är att du ska försätta att vara lycklig med barnet och din man som du älskar.
  • Anonym (34)
    Anonym (Kalla fötter) skrev 2016-12-13 18:54:40 följande:

    Nej jag svek inte den riktiga pappan. Han var med på att bli spermadonator (genom naturmetoden), jag sa precis som det var. Han är en bekant från min hemstad, vi var vänner och klasskamrater men vi har aldrig haft ett förhållande. Orsaken till att jag valde att fråga honom är att han dels är lik min man till utseendet, dels litar jag på honom till 100% att han kan hålla tyst. Jag litar mer på honom än på mig själv i det fallet...

    Men jag sviker mitt barn, på sätt och vis. Barnet får en bra pappa även om det inte är den biologiska. Men jag funderar ju på om jag ska berätta för henne och isf när. Hur gammal var du när du fick veta och vid vilken ålder hade du velat få veta? Ärligt, hade du varit lyckligare om du aldrig fått veta?


    Men hur kan man vara så ond och falsk? En sak är säker karma kommer träffa dig och du kommer förlora mycket. Antar att du inte älskar din man så mycket, för då skulle du aldrig utsätta honom för detta. Men du kan aldrig lita på att din otrohet till spermadontor kommer hålla käften.
  • Anonym (yzx)

    Om inget annat så kan det vara jätteviktigt att känna till den biologiska pappans (och släktens) medicinska historia. Om det är vanligt med t. ex. cancer eller andra sjukdomar med starka genetiska drag. Vad händer om barnet en dag skulle behöva organdonation?

  • Anonym (Moi)

    Som motvikt till alla andra, jag tycker det du gjort inte är så hemskt. Alternativet hade ju annars enbart kunna vara att barnet inte fanns. Jag vet inte varför man till varje pris måste trycka upp sanningen i allas ansikten. Du är barnets mamma, din man är barnets pappa. Inte genetiskt förvisso men pappa är han. Ingen mår bättre av att sanningen, mer än möjligen du som slipper bära hemligheten. Se det som du gjort som något fint. Du gav din man möjlighet att bli far och ditt barn möjlighet att bli till. Ta med dej hemligheten i graven och var nöjd med det fina du åstadkommit.

  • Anonym (Kalla fötter)
    Anonym (yzx) skrev 2016-12-13 19:05:09 följande:
    Om inget annat så kan det vara jätteviktigt att känna till den biologiska pappans (och släktens) medicinska historia. Om det är vanligt med t. ex. cancer eller andra sjukdomar med starka genetiska drag. Vad händer om barnet en dag skulle behöva organdonation?
    Jag är medveten om att det kan uppstå en medicinsk situation, även om risken är liten. Då kommer jag att lägga alla kort på bordet oavsett vad det kostar mig, hennes liv är viktigare än allt annat.
Svar på tråden När maken inte är pappan