jrockyracoon skrev 2017-09-14 20:28:51 följande:
Jag tror dig inte, om du menar småbarn som t.ex. 2 åringar. Kom med någon referens till relevant forskning.
Läs inlägg #93.
Det finns ingen som helst logik i att barn blir tryggare av att sova själv när de är små. Barn är inte som vuxna, de behöver vuxna för att känna trygghet och för att förstå omvärlden.
När barnet är moget för det är det troligtvis inte skadligt för barnet att sova ensam. Små barn mår definitivt dåligt av att sova ensamma, enligt den forskning jag har tittat på.
Däremot tänker jag att det är en väldigt bekväm teori du framför för föräldrarna. Som vuxen kan man tänka att man faktiskt har rätt till att sova fredat utan barnen, att barnen mår bra av det och att det är toppen att sätta gränser el. liknande. Men i själva verket är barn i en utsatt situation eftersom de är beroende av vuxna i sitt behov av att känna trygghet i tillvaron. De vuxna känner sig trygga utan barnen. Barnen (särskilt de små) känner sig inte trygga utan de vuxna eftersom de saknar förmågor som vuxna tar som självklara. Tidsbegrepp, rumslig förmåga, känsloreglering, förmåga till reflektion, etc. Dessa begränsningar gör t.ex. att ett barn kanske inte ens förstår att föräldern någonsin kommer komma tillbaka till rummet eller att de inte vet om det har gått en timme eller 7 timmar. Därtill har även lite större barn svårt att uttrycka dessa känslor och på så sätt bearbeta dem, som vuxna (de flesta) kan.
Trygga, sunda barn visar dock (som tur är) sin frustration genom att skrika i dessa situationer och därmed får de (förhoppningsvis) snart den trygghet de behöver och kräver (Trygga barn kräver omvårdnad, för att de är vana vid att få den. De kan t.ex. därför uppfattas som krävande av föräldrar och dagispersonal). Men har barnet utsatts tillräckligt för dessa situationer kan det anta vissa andra strategier än att skrika för att kunna stå ut. Vissa barn slutar demonstrera sina inre behov för att de har lärt sig (av de vuxna) att det inte är någon idé att vara ledsen/skrika, etc. Så i barnets inre råder kaos och oro, men det visar inte det utåt. Föräldrarna kanske skryter över hur välfungerande deras barn är som inte alls visar någon ledsnad och som utan problem sover i sin säng. Men i själva verket kanske barnet har lärt sig att stänga av alla känslor och inte vara lyhörd för dess egna inre behov. När barnen växer upp minns de inte mycket av sin barndom, men om man frågar säger de att de var trygga och att de minsann inte har tagit skada av att ha blivit lämnade ensamma.
Råd som att små barn mår bra av att sova ensamma, är därför väldigt farliga . Det är lätt att föreställa sig vad det kan åstadkomma för skador hos barn med föräldrar som tar dessa tankar på allvar.
Supernanny-tips om hur man kan få ett barn att sova utan föräldern, kan vara väldigt effektiva. Samtidigt riskerar de att kväsa barnets egna behov i förmån för den vuxnes. När ett litet barns behov står mot den vuxnes behöver alltid barnets behov gå först. Detta är grundläggande för de föräldrar som önskar ge sina barn en trygg uppväxt. Det gör det samtidigt väldigt tufft att uppfostra små barn - men det handlar om en relativ kort tid av barnens liv när de är extra känsliga och behöver ta särskilt stor del av förälderns kärlek och trygghet. Klarar man inte det ska man inte bli förälder.
Eftersom jag har väldigt svårt att sova med andra tätt inpå mig, så hade jag inte fixat det med andra barn än mitt eget (nej, jag vill inte sova tätt med sambon heller, vi sover faktiskt i olika rum i vardagen). Men det är en väldigt stor skillnad att sova med en som man har varit med om från dag ett, än två rätt främmande personer (det tar rätt lång tid innan man börjar bli bekväm).
Sonen är nog den enda jag kunnat samsova med och det gjorde han väldigt länge
Nu var sambons barn så stora att de inte sov hos sina föräldrar när jag träffade min sambo, så för oss var det ett icke-problem.
Och så en sak till
Mina syskon var nattspringande barn, de kom ofta över till mina föräldrars säng, jag gjorde det aldrig. Så alla barn har inte behovet av att sova tillsammans med en vuxen. Jag har bekanta som varit besvikna över att deras barn inte velat samsova, men självklart respekterat detta.
Men jag håller med dig fullständigt, man kan inte ställa högre krav på barnet än en vuxen, så om en vuxen inte kan sova själv, då måste de acceptera att även barnet vill det.
I ts fall, så respekterade hon att barnet vill sova med pappan och kunde mycket väl sova själv, men pappan accepterade det inte.
