Min mans dotter vill sova i våran säng.

Jag tror jag var 5 eller 6 år när min styvmor passade på när pappa inte var hemma att förklara att pappa älskar henne mer än mig och bara en av oss skall ligga bredvid honom och det är hon. Slutade jag inte lägga mig bredvid pappa på nätterna skulle hon se till att jag fick bo hos min elaka mamma istället.

Det kanske funkar även här?

Jag tror jag var 5 eller 6 år när min styvmor passade på när pappa inte var hemma att förklara att pappa älskar henne mer än mig och bara en av oss skall ligga bredvid honom och det är hon. Slutade jag inte lägga mig bredvid pappa på nätterna skulle hon se till att jag fick bo hos min elaka mamma istället.

Det kanske funkar även här?

Usch va ledsen man blir av att läsa sånt här. Den elaka styvmodern personifierad alltså.  Hur kan man bära sig åt så mot ett barn, övergår mitt förstånd. Det är nog många barn som bär på liknande minnen som du, tyvärr.

Som väl är så verkar det ju inte vara så i det här fallet. TS tycker att det skulle passa henne perfekt med en säng i gästrummet för henne att sova i.

Ts ville ha tips på lösningar av problemet, som typ att hon skulle skaffa en säng till gästrummet även om hennes man bölar över det.

Att bara berätta att jag sätter minsann mina egna barn före min egen sömn, till viken hjälp var det?

Det säger att barnet går först och sen får du ta ansvar för dig själv, tex genom att skita i jättebebisen. Japp, så enkelt är det faktiskt.

En man med det beteendet ska man akta sig för!!!

Man förlöjligar inte den person man älskar. Om han hade älskat dig så hade han tagit ditt sömnproblem på allvar och hjälpt till att hitta en lösning.

Rädda dig själv och dina bar från honom så fort det bara går!

Vi sov alltid i våra egna sängar med vi var små samma med sambon och hennes systrar ,min sambos syster kör ju nån sån där dalta med barnen och låt dom sova i deras säng, båda hennes barn har mardrömmar och kissar på sig på nätterna. Mina och sambos barn är trygga individer som vet att det inte är farligt att sova själv 

Att man går med på det där spär bara på barns rädslor om att det är farligt att sova själv ,skapar mardrömmar barn som kissar på sig och annat nervöst beteende som är skapats av totalt rabiata curlande vuxna 

Detta är den nya typen av uppfostran barn ska få styra dom vuxnas liv ,och säger man ifrån blir man anklagad för att skada barnets trygghet, vilket självfallet är totalt bs.  Alla som har nån form av grundläggande kunskaper inom barnpsykologi vet att sånt här bara spär på barnens rädslor och gör dom osäkrare i stort 

Här sover barnen i sin säng jag och sambo i våran, hundarna sover i deras ,katten ja du vem vet vart han sover .Man ska lära barn att det inte är farlig att sova i sin egen säng det gör barnen tryggare i stort

Säg ifrån på skarpen, sängen är din och din sambos barn hundar föräldrar kackerlackor elefanter hästar och chupacabras kan sova i SINA sängar

Detta är den nya typen av uppfostran som bygger på ny kunskap där barnens behov sätts i centrum. Detta innebär att barnens behov sätts före föräldrarnas i de situationer där barnen annars riskerar att bli otrygga och få trauman, något som kommer sätta spår i deras kommande liv.

Alla som har nån form av grundläggande kunskaper om psykologi känner till t.ex. anknytningsteorin som nu erkänns både av den kognitiva psykologins anhängare men även inom psykodynamisk forskning. Den anses numer belagd. Den motsäger förvånansvärt nog curalandeodaltandes påståenden ovan och kommer med tydliga empiriska data om hur en otrygg anknytning utmejslas från de första barnåren, när t.ex. barnet utsätts för traumatiska händelser.

Barn är inte vuxna, och särskilt småbarn förstår inte lika väl som curalandeodaltande vad moderns eller faderns bortafälle beror på. De förstår inte sammanhanget och tidsbegreppet och vad som kan förväntas hända när det är ensamma. De vet alltså inte om föräldrarna ska komma tillbaka eller ej. Det här handlar inte om rädsla för mörker, utan om ett existentiellt behov av förälderns närvaro. Man har t.ex. mätt pulsen hos barn som lämnas ensamma i sådan situationer och denna stiger snabbt. Man pratar i den forskningen om det inre kaos, som drabbar barnet (som ju är helt beroende av de vuxna i sitt behov av närhet och trygghet) när föräldrarna lämnar det. Det innebär inte att barnet alltid skriker - barnet lär sig ganska snabbt att ge upp försöken att fysiskt visa upp sin frustration när det lämnas ensam utan sin trygga bas, istället formar det sin livsbild utifrån förutsättningen att ingen hjälp finns att nå när det gäller tryggheten ifrån de vuxna. Barnet får en permanent skada (trots annan kärlek som visas det) en brist, eller en inboende otrygghet om du så vill som tar sig olika uttryck under hela barnets liv.

Forskningen är tydlig - sov med era barn, särskilt viktigt är detta de första levnadsåren, det kan alltså innebära psykisk skada att göra annorlunda. 

Vill inte försöka övertala dig curalandeodaltande, mer säga emot dig för att ge andra föräldrar som läser detta en uppmaning att inte tro på de tokerier du presenterat i dina inlägg ovan. 

Du tror förstås mer på dina egna hopsnickrade teorier än de omsorgsfulla empiriska studier som gjorts - så dig har jag inget hopp om att omvända.

Detta är den nya typen av uppfostran som bygger på ny kunskap där barnens behov sätts i centrum. Detta innebär att barnens behov sätts före föräldrarnas i de situationer där barnen annars riskerar att bli otrygga och få trauman, något som kommer sätta spår i deras kommande liv.

Alla som har nån form av grundläggande kunskaper om psykologi känner till t.ex. anknytningsteorin som nu erkänns både av den kognitiva psykologins anhängare men även inom psykodynamisk forskning. Den anses numer belagd. Den motsäger förvånansvärt nog curalandeodaltandes påståenden ovan och kommer med tydliga empiriska data om hur en otrygg anknytning utmejslas från de första barnåren, när t.ex. barnet utsätts för traumatiska händelser.

Barn är inte vuxna, och särskilt småbarn förstår inte lika väl som curalandeodaltande vad moderns eller faderns bortafälle beror på. De förstår inte sammanhanget och tidsbegreppet och vad som kan förväntas hända när det är ensamma. De vet alltså inte om föräldrarna ska komma tillbaka eller ej. Det här handlar inte om rädsla för mörker, utan om ett existentiellt behov av förälderns närvaro. Man har t.ex. mätt pulsen hos barn som lämnas ensamma i sådan situationer och denna stiger snabbt. Man pratar i den forskningen om det inre kaos, som drabbar barnet (som ju är helt beroende av de vuxna i sitt behov av närhet och trygghet) när föräldrarna lämnar det. Det innebär inte att barnet alltid skriker - barnet lär sig ganska snabbt att ge upp försöken att fysiskt visa upp sin frustration när det lämnas ensam utan sin trygga bas, istället formar det sin livsbild utifrån förutsättningen att ingen hjälp finns att nå när det gäller tryggheten ifrån de vuxna. Barnet får en permanent skada (trots annan kärlek som visas det) en brist, eller en inboende otrygghet om du så vill som tar sig olika uttryck under hela barnets liv.

Forskningen är tydlig - sov med era barn, särskilt viktigt är detta de första levnadsåren, det kan alltså innebära psykisk skada att göra annorlunda. 

Vill inte försöka övertala dig curalandeodaltande, mer säga emot dig för att ge andra föräldrar som läser detta en uppmaning att inte tro på de tokerier du presenterat i dina inlägg ovan. 

Du tror förstås mer på dina egna hopsnickrade teorier än de omsorgsfulla empiriska studier som gjorts - så dig har jag inget hopp om att omvända.