Autism-utredning

Hej och välkommen hit - eller välkommen tillbaka.. ????

När våran son var 3 år sa de att de är så pass små än, att de sällan leker så mycket med varandra utan mer för sig själv.

Det tycker jag är fel att säga, för alla barn är individer och helt olika varandra! Man kan inte dra alla över en kam.. Min son satt jämt själv när han var 3 år och plockade med dina saker. Medan min kompis dotter, som gick på samma avdelning, hade en kompis som hon satt fast med typ.. De hittade varandra direkt redan som 1,5-åringar.. De gick efter varandra, om de satt vid olika bord så kikade de alltid på varandra för att liksom ha koll att den andra var där. De satt ihop länge, de var väl i 1:a klass som de började skilja på dig.

Och lillasyster här hemma är likadan, hon och tre barn till har lekt med varandra sedan 1:a dagen på dagis. ???? De är 5 år nu eller ska fylla 5. Så mina barn är helt annorlunda varandra, lillasyrran är social och storebror har kompisar, men det är få. Det är andra barn som kanske är lite blyga, eller pratar lite annorlunda för att de inte är födda i Sverige. Men de har jättekul tillsammans och han har lika kul att leka helt själv på rasterna också - fast kompisarna är där. Alla behöver ju en paus från andra ibland. ???? BVC sa aldrig något om honom heller, vi berättade att han sitter och läser böcker, leker med klossar eller gör andra saker istället för att leka med andra barn. Och hon sa: Ja, det kan ju vara så att han helt enkelt inte är intresserad av att leka. Och så var det för honom, han leker ibland.. Men helst vill han vara på ditt rum och läsa eller pyssla.

Han har autism grad 2 (= asperger, de har bara bytt namn på det) och även ADD.

Nämen oj, vad tråkigt för er... Hade ni märkt av något, eller kom det bara helt plötsligt? Det är såklart en stor omställning för er alla, och såklart vill man ju inte att det ska hända, men det finns mycket bra hjälp att få. Det gäller att fröken, skolsköterskan och alla runt omkring vet om detta - vilket de säkert redan gör, så att allt går så smidigt som möjligt.

Min farmor hade typ 1 och även min farbror har det sedan 15 år ungefär. Min faster har typ 2, min pappa har legat lite på gränsen ibland så han ser verkligen till att äta rätt och röra på sig. Jag tror att om min faster ändrade sin livssituation så kanske hon skulle kunna slippa det. Det kommer säkert vara väldigt ovant nu i början, men sedan kommer ni alla att komma in i alla rutiner och sånt ska du se!!

Hej!

Tack och tack för svar!

Vi får också höra emellanåt att det är först nu vid 3 års ålder som man egentligen ser att de börjar leka med varandra mer. Tycker också som du att det är högst individuellt.

Det som gör mig fundersam om dagarna är att jag försöker tänka tillbaka till hur han var som liten liten. Tog han kontakt med barnen? Hur var han med oss? Osv. Och jo, han tog kontakt med barn på ett adekvat sätt då. Kröp fram. Lekte bredvid osv. Med oss har han alltid gett och tagit i kommunikation med titt ut lekar osv. Han har varit tydlig i sitt sätt att kommunicera till oss vad han vill. Pekat osv.

Jag hade inte minsta lilla tanke på något alls inom AST fram till 2,5 års åldern när förskolan flaggade för att han inte leker med andra barn. Då började jag se det själv med. Och så klart funderar jag ju då på om jag varit ?blind? tidigare? Inte sett eller kanske inte velat se osv. Men det tror jag inte. Tittar ibland tillbaka på videoklipp och ser att jag inte inbillat mig osv.

Hursomhelst, har förstått så mkt iaf ang AST att det brukar bli tydligt först runt 3 års åldern. Kanske är det någon högfungerande variant han har eller drag bara... återstår att se. Får se vad specialpedagogen säger och bvc psykologen.

Får jag fråga vad de första tecknen var för er? Kände ni föräldrar på er något själv? Eller var det fsk som uppmärksammade det?

Han hade mått illa och varit seg ibland på helgerna, vi tänkte att det var för att han åt dåligt. På onsdagen ringde de från skolan och jag hämtade honom för att han inte hade någon ork. Trodde han hade feber för han betedde sig så men det hade han inte. Sedan gick mående upp och ner ända till söndagen då han fortfarande låg och sov när jag klev upp vilket aldrig händer. Gick in och kollade och då hade han svårt att andas, mådde illa och var blek. Märkte åxå då att han gått ner i vikt så jag kollade hans blodsocker (har själv typ 1 diabetes) då låg han på 15,0 så vi fick ställa in födelsedagsfirande och åka till akuten.

17 dagar senare fick vi de efterlängtade diagnoserna.. Adhd och aspergers. Det känns jätteskönt men ingen av oss orkar ta in mer information just nu. De ville skicka oss på föräldrautbildning vid fem tillfällen men vi sa nej, behöver fokusera på hans diabetes nu. Så vi kommer ta det i höst istället.

Att vara 10 år och ha diabetes är ingen katastrof, jag fick det vid 11 och förstod det mesta. Men att ha diabetes och npf är en annan femma...Han måste ju påminnas och kollas hela tiden, kan inte ta ansvar för någonting själv och absolut inte lämnas ensam. Och gör sprutan ont en gång låser det sig och han vågar inte ta den mer. Han hakar upp sig på allt som inte blir som det brukar.. Just nu är det påsken och att han ju inte kommer kunna smälla i sig ett helt ägg med godis. Han är ledsen och arg och är stundvis helt omedgörlig i skolan, vägrar att jobba Samtidigt är han så sjukt duktig och framför allt noggrann med att allt ska göras rätt, han har det jobbigt nu men han kämpar på..

Stackars liten... Och stackars er! Jag förstår att det är massor ni tänker på nu! Men ändå tur i oturen att du också fick det vid nästa samma ålder, då kan du berätta hur det var för dig, även om det inte är riktigt samma. Ni kanske kan fråga om han vill ha något annat istället för godis i påsk, så kanske han blir lite gladare och uppmuntrad. Har han någon assistent i skolan? Hur klarar han idrotten?

Förstår att det är mycket nu.. Men kom ihåg att anmäla allt till ert försäkringsbolag, och att söka vårdbidrag (tror det heter omvårdnadsbidrag sedan 2019). Kram till er!

Hej!

Tack och tack för svar!

Vi får också höra emellanåt att det är först nu vid 3 års ålder som man egentligen ser att de börjar leka med varandra mer. Tycker också som du att det är högst individuellt.

Det som gör mig fundersam om dagarna är att jag försöker tänka tillbaka till hur han var som liten liten. Tog han kontakt med barnen? Hur var han med oss? Osv. Och jo, han tog kontakt med barn på ett adekvat sätt då. Kröp fram. Lekte bredvid osv. Med oss har han alltid gett och tagit i kommunikation med titt ut lekar osv. Han har varit tydlig i sitt sätt att kommunicera till oss vad han vill. Pekat osv.

Jag hade inte minsta lilla tanke på något alls inom AST fram till 2,5 års åldern när förskolan flaggade för att han inte leker med andra barn. Då började jag se det själv med. Och så klart funderar jag ju då på om jag varit ?blind? tidigare? Inte sett eller kanske inte velat se osv. Men det tror jag inte. Tittar ibland tillbaka på videoklipp och ser att jag inte inbillat mig osv.

Hursomhelst, har förstått så mkt iaf ang AST att det brukar bli tydligt först runt 3 års åldern. Kanske är det någon högfungerande variant han har eller drag bara... återstår att se. Får se vad specialpedagogen säger och bvc psykologen.

Får jag fråga vad de första tecknen var för er? Kände ni föräldrar på er något själv? Eller var det fsk som uppmärksammade det?

Det första jag tänkte på var att han inte brydde sig om världen runtomkring.. Barn kunde skrika och bråka men han brydde sig inte alls. Och eftersom han är ett öronbarn så visste jag att det inte var något fel med hörseln, eftersom han hade rör i båda öronen och gick på täta kontrollet. Gå på din magkänsla, vad säger den?

Ska jag vara helt ärlig så fanns det inte den minsta tanke på något som helst inom AST fram till 2-2,5 års ålder då han började fsk. Innan dess tänkte jag aldrig i dom banorna. Tyckte han interagerade åldersadekvat med sina kusiner t ex och vänner. Lekte fint. Visade bra uppmärksamhet. Var först vid dörren när någon plingade på och vill att de skulle komma in och blev jätteglad osv.

Så när fsk sen kom och sa att han inte är intresserad av andra barn i sin omgivning, blev jag jättechockad.

Och sen att han inte leker så mkt med andra barn eller på ett adekvat sätt.

Tog tid för mig att smälta det. Och leken kunde jag se att han inte riktigt kunde utveckla. Men tänkte hela tiden att han är mer en bok pojke. Älskar än idag bäcker och läsa osv. Han vill lära sig saker.

Det med intresse fick jag säga ifrån om. För det tycker jag än idag att han visst har. Han vill vara där saker händer. Däremot kan jag se att han inte alltid vet VAD han ska göra när han väl kommer dit där saker händer.

Nya förskolan håller ju med om att han helt klart är nyfiken och intresserad av andra barn.

Så magkänslan just nu säger att han nog kan ha drag. Men uppfylla diagnos. Det tror jag inte. Men vissa dagar kan jag absolut tänka att han gör o andra dagar tänker jag absolut inte. :-/

Vill understryka att skulle han göra det så är det helt okej det också!

Men ja, jag vet inte vilket ben jag ska stå på ibland.