BF oktober 2019!

Min första kom 1 v innan bf, så räknade med något likande med 2an. Han kom bf +1. Bm trodde inte jag skulle behöva gå över, inte många dagar iaf;). Dock har min kropp riktigt sagt stopp sedan min feber i helgen. Ikväll fick jag mega foglossning, jag som klarat mig hela denna graviditet utan. De andra två hade jag massor. I fre när jag hade konstant sammandragningar och var på förlossningen så såg de värkar var 7-10 min fast jag kände mest en ihållande molande värk. Men sedan dess har jag känt förvärkar flera ggr per dag, ibland två ganska täta men inte jätte smärtsamma, oftast när jag vilar.

Imorgon måste jag gå ca 500 m då jag har en sak inbokat i stan kl 9 och ingen närmare parkering. Vet i tusan Hur det ska gå då jag har så ont bara jag förflyttar mig hemma. Helt sanslöst vad skönt det ska bli när man kan röra sig fritt om ett par v.

Jag har ju två barn som kom efter bf så räknar med att det är planen den här bebisen har också, men kanske blir igångsättning å andra sidan.

Första kom bf+8 och andra bf+14. Så det behöver inte vara så att nummer två kommer tidigare än ettan...

Jag har inte heller varit aktiv i tråden, men har bf 28 oktober så bland de allra sista här. Jag har under hela graviditeten haft en oro som kommit och gått (har 3 missfall som senast v.14 sen tidigare, men känner några som förlorat sina barn i magen senare också).

Jag är 38 år och har en 13-åring (med IVF) sedan tidigare. Har vid flertalet tillfällen försökt bli gravid efter det, men har haft både svårt att bli gravid och när jag sedan äntligen blivit det, få behålla barnet.

Träffade min sambo förra året och hade då gett upp alla tankar på att få fler barn och eftersom han inte ville ha fler, så bokade han in en sterilisering. Fick dock inte tid förrän i mars, så vi skyddade oss lite (jag blir ju typ ändå inte gravid) och bara 3 veckor innan hans sterilisering testade jag positivt!

Lycka och oro har blandats under hela graviditeten och jag har varit livrädd för att t ex köpa saker till bebisen eller gå in och skriva ett inlägg här av rädslan att jag ?tar ut segern i förskott?.

Förra veckan hade jag några dagar med minskade fosterrörelser och fick åka upp till förlossningen där allt dock visade sej vara jättebra! Barnmorskan där sa dock att jag ska säga till min vanliga barnmorska (som inte tar min oro på allvar) att jag nu ska ha tätare kontroller. Har bara fått var 3-e vecka då jag har barn sedan tidigare och allt bara sett bra ut, men tänker nu bli lite ?besvärlig? och kräva kontroll med max 1,5 vecka emellan.

Skönt att komma in på den här sidan och se att jag inte är ensam om att ha kollat upp minskade fosterrörelser. Förstår ju att fler känner oro än jag, men hur tar ni hand om den? Hur lugnar man ner sej?

Nu vet jag inte riktigt vad du gör och inte gör men det som stillar min oro är att jag varje gång jag vaknar och lägger mig för att sova lägger mig först på högersidan och sedan på vänstersidan och känner på magen. När jag ligger på högersidan så har jag hans rygg uppåt och klappar på den och håller handen stadigt emot för att känna om han rör sig eller inte. Oftast brukar han röra lite på sig när jag klappar honom på ryggen, och han gör även andningsrörelser ibland som känns tydligt. Då brukar jag bli lugn. Om han inte rör sig när jag känner och han sover så brukar jag lägga mig på vänstersidan så hans rygg hamnar neråt i madrassen, då protesterar han alltid lite genom att buffa eller sparka med fötterna som ligger på min vänstersida. Jag försöker även ta några stund varje dag då jag sätter mig ner, andas lugnt och varvar ner, och då också känner efter på magen igen om han rör sig och hur han rör sig och detta har medfört att jag kan hans rörelsemönster rätt så exakt och därför vet så fort någon avvikelse sker. Jag vet exakt hur stark han är och hur han brukar röra sig. I helgen kändes han svagare och hans fötter buffade inte när jag la mig på vänstersidan, då visste jag att det var något som inte riktigt stämde och efter ett par timmar med samma svaga svar ringde jag in och fick komma på kontroll men allt såg bra ut. Så fort du känner att magkänslan blir dålig eller om du börjar tvivla lite så ring in! Man känner sig så besvärlig, men tänk på att det är en sån kort tid i ditt liv som du behöver känna både denna oro men också att kanske vara till besvär, och det kan göra en skillnad på liv och död om man kollar upp det eller inte så tänk aldrig att det säkert är lugnt för vad som helst kan ha hänt.

Jag kände och känner också sån sjuk oro. Detta är mitt första graviditet med ett missed abortion i bagaget. Fram till v. 12 var jag rädd för missfallsrisken, och fram till v. 22-23 kröp jag nästan upp på väggarna hemma för att tiden gick så långsamt fram tills den tiden då man räddar för tidigt födda barn. Och nu är jag i v. 38 och är så jäkla rädd för att han helt plötsligt ska dö från mig i magen eller att någonting ska hända på förlossningen. Oron är helt normal och man får känna så!

Det var ju smart ballerinakaka att ha tagit sådana pauser och verkligen känt efter, jag känner att jag inte alls har koll på rörelsemönster vilket jag tror beror på att jag känner av bebisen mest om jag sitter still (eller ligger ner) och mitt jobb består av att jag ibland sitter längre stunder framför datorn/i möte och ibland är mer aktiv och går runt mycket, och det kan se otroligt olika ut från dag till dag. Så jag har känt att det är hopplöst för mig att kunna veta om ett rörelsemönster förändras säg mellan 9-13. Däremot känner jag alltid bebisen någon gång innan jag kommer till jobbet, oftast på 30-minuters bussresan dit då jag sitter still och alltid vid 21-tiden på kvällen när jag ligger i soffan. Och såklart däremellan då och då, men kan inte säga jag upptäckt ngt mönster. Jag har inte åkt in men varit på väg typ 5 ggr, men då alltid druckit kallt vatten och buffat på magen och fått ngn buff tillbaka efter ett tag. Sen känner jag att denna veckan när jag varit hemma känner jag mycket oftare än på jobbet! Så handlar nog mkt om hur mkt uppmärksamhet man ger magen liksom. Men jag oroar mig jättemkt också, känns så hemskt att allt ansvar ligger enbart på mig att kunna bedöma vad som är normalt.

Man känner sig så maktlös i situationen gällande rörelser. Man kan inte göra någonting för att rädda det lilla liv man bär på, mer än att vara uppmärksam och åka in då. Det skulle vara så skönt att föda snart så man iallafall kan se hur den lille mår, känna om han blir varm/kall, hålla koll på andningen och pulsen m.m. Nu vet man ingenting... Att vara gravid ska vara underbart mysigt men jag har nog lidit hela graviditeten av denna ständiga oro 

Igår hade jag sammandragningar som började vid 15, de kom under hela dagen och kvällen med ungefär 5-10 minuters mellanrum. På kvällen tilltog dom i styrka och jag fick mensvärk i samband med sammandragningarna som nu istället kändes som förvärkar. Tänkte att jag kanske är i latensfasen. Ringde förlossningen och bara rådfrågade men han sa att det kan dröja upp till en vecka innan de sätter igång, så jobbigt! Sammandragningarna höll på till 1 på natten och då somnade jag.

Nu när jag vaknade har jag lite mensvärk men sammandragningarna gör inte längre ont.

Åh, men det låter ju ändå som det kan hända när som helst! En vecka låter lång tid tycker jag med så tydliga symtom... Jag hade ju som ihållande mensvärk tidigare i veckan men försvann helt och inte känt något alls sen dess. För dig låter det ju ändå som tydliga förvärkar! Håller tummarna!

Ja, jag håller helt med! Oron är större än glädjen/myset tyvärr...

En uppdatering! Sammandragningarna gör nu ont igen. Kan man ringa sin barnmorska? Be om nån kontroll?