Barnveckorna kommer att få mig att separera

Klart jag kan det. Men nu var det inte vad ämnet handlade om. TS klagar på styvbarnen men har likväl ingått en relation med styvpappan fullt medveten om att denne hade barn. Take it or leave it! Fördelsaktigt är det ju om människor som ingår sådana relationer är förberedda på vad dom tar sig an. Det är ganska uppenbart att det kommer att bli problematiskt. 

Ja, hon visste att han hade barn men det kanske inte alltid är så lätt att veta hur det kommer att fungera att bo ihop med barnet och hur samarbetet med barnets andra förälder kommer att fungera. Att acceptera att det finns barn sen tidigare betyder inte heller att barnet ska få bete sig hur som helst hemma. Som sagt, det är så tydligt i dessa trådar att bonusföräldrar bara har en massa skyldigheter men inga rättigheter att bestämma hur de vill ha det i sitt eget hem. Inte underligt att många barn beter sig så illa idag om de inte får några gränser i hemmet.

Fast nu är det väl ändå du som inte läser ordentligt, jag skriver i mina inlägg att jag har full förståelse för att ts har det jobbigt speciellt då pappan inte vill ta in att barnet kanske måste få en utredning och att ts får ta allt ansvar.
Jag skrev att i många trådar uppstår just det här och det har varit många trådar om bonusbarn med olika behov där just bonusmammorna får ta allt ansvar då papporna är som en struts och sticker huvudet i sanden.

I många trådar och jag skrev just det och inte att det var just ts det gällde skriver bonusmammorna att dom inte orkar och blir irriterade på sina bonusbarn, du kan leta upp flera trådar där det står, just för att papporna inte tar sitt ansvar.
Ingen som inte levt med ett barn med speciella behov vet hur jobbigt det är.
Jag lever själv ihop med ett barn med autism och ja man blir stressad och irriterad på barnet eftersom det händer mycket runt det som inte sker med "normala" barn och man är inte mer än människa men jag inser ju också att det är inte hjälper att bli irriterad på ett barn med autism även fast jag blir det ibland 
för barnet kan ju inte hjälpa att det inte klarar av vissa situationer men
det är som sagt väldigt lätt att irriterad och då riktar man ofta sin ilska mot barnet istället för mot den andra föräldern för den kanske inte är det just då.

Det har varit många trådar om det här problemet och det är så ofta som det verkar som pappan inte vill ta in att barnet är i behov av stöd även om pappan är en bra förälder annars, men jag tror att det är just för att man inte vill att det ska vara så. Men så många bonusmammor får ta konsekvenserna av det och får ta stort ansvar för mannens barn plus kanske sina egna och ibland även gemensamma.
Har man då även störst ansvar för hemmet blir det ofta för mycket och ja många har skrivit om att dom irriterar sig på bonusbarnen, det står det ofta i början av trådarna men sen skriver man att det är för att mannen inte tar sitt ansvar och man har pratat om men inget händer och gör det inte det kan jag lova att man blir mer och mer irriterad på barnet när  det inte blir någon förändring just för att man får ta jobbiga situationer med barnet och är som sagt pappan inte närvarande när en situation uppstår blir det ju barnet man blir irriterad på fast irritationen egentligen skulle riktas på mot pappan för att han inte velat ta tag i situationen.

Ja. Man kan undra varför pappan inte var mer beredd på vad han tog sig an när han ville ingå en ny relation. Eller hur?

Nu är ju det väldigt långt ifrån samma sak. Det handlar väl snarare om att som singelförälder sätta sina barn först och därmed välja en partner som förstår att barnen är en förälders största ansvar och därmed accepterar att inte få vara nr 1 för denna personen. Det är rätt sjukt beteende att konkurrera med ett barn.

Likaså att som singel utan barn avstå sina känslor för en person som är förälder om om jag inte gillar barn eller inte kan acceptera det faktum att partnerns barn kommer att vara en stor del av förhållandet, om partnern är en ansvarstagande förälder vill säga.

En bra förälder skyddar sina barn från att leva i en dysfunktionell familj oavsett om det är med barnets andra förälder eller någon ny partner.

Jag förstår helt o fullt hur du känner. Har själv bott med en man och hans två barn i 2,5 år nu. Den älsta är 12 har add men är mer som en typ 5 åring i sitt beteende och tankar. Hans lögner o påhitt står mig upp i halsen och alla vi andra kan när som helst bli anklagade för att ha varit elaka o dumma. Ett enda ord i fel tonläge o ungen pressar fram tårarna som hans pappa sväljer med hull o hår. O vad vill jag säga med detta då? Jo att du måste tänka allra först på dig och dina barn! Jag har själv sedan vi blev sambos gått på knäna av allt med hans båda barn bara kastat över mig från pappan o mamman. Men för 1 månad sen fick jag nog o sa att vi måste bli särbos igen för jag måste sätta mig och mitt barn först. Det är inte ett lätt steg att ta men du nämner huset tex. Tänk efter hur livet skulle vara

om du stannade jämfört med hur livet skulle bli om du gick. Spiken i kistan för mig var att tänka att när jag e gammal så vill jag inte se tillbaka på livet som en instängd burfågel som slitit häcken av sig o ända bara fått skit. Ett hus är bara ett hus o det finns det miljoner fler av. Men du har bara ett enda liv så gör det du skulle må bäst av??

Jag förstår mig inte på folk, man ska acceptera barnen (well, duh) men får inte ha några som helst synpunkter om ungen beter sig som ett as, bara för att man är styvförälder så ska man inte acceptera vilken skit som helst, så bli särbo ts för det du beskriver låter som ett rent helvete.

Du är så långt ute och cyklar så du anar inte. Du förstår nog verkligen inte bättre. Du har rätt i att föräldern har ansvar för sitt barn. Så långt har du rätt, men sen begriper du inte mycket. Jag var singel och gillade barn. Jag har aldrig konkurrerat med ett barn, däremot har barnet trott att det konkurrerade med mig. Det har inte gjort mig mindre barnkör däremot har jag förstått hur komplext svårt det är i styvkonstellationen. Och nej, jag tar inte en föräldraroll. Barnets mamma lever och barnet vill vara med sin pappa när hen är hos oss, varken barn eller dess föräldrar har önskat att jag blir som dess förälder. Det här är samma för så många fler än mig. Det är så mycket i ditt vokabulär som visar att du har fastnat i att en styvkonstellation ska se ut på ett visst sätt och därutöver är det nog svårt för dig att se de komplexa problem som uppstår skulle kunna bero på nåt annat än att det måste vara en kvinna som hatar barn och som vill konkurrera ut sin nya pojkväns barn. Du kravlar i gamla fördomars gyttja.

Jag vet inte om du citerar fel inlägg nu. Är det rätt tror jag inte du läst mitt inlägg alls, eller iaf inte förstått ett dugg av det enkla jag menar.

Har jag någonsin sagt att styvföräldrar har en föräldraroll? Nej men de måste acceptera att de är tillsammans med en förälder och är den föräldern en ansvarstagande förälder så är barnet/n en stor del i deras liv, det måste ny partner acceptera.

Likaså skrev jag att en förälder borde väja en partner med omsorg som inte har något emot att vara tillsammans med en förälder med allt vad det innebär.

Vad finns det att ifrågasätta med det ens. Det är väl självklarheter? Det du svarade på har du läst in av vad du tror står mellan raderna!

Just det, sist skrev jag också att en bra förälder skyddar sitt barn från att leva i en dysfunktionell familj oavsett om det är med andra föräldern eller med en ny partner. Frågor eller åsikter på det?

(Men är alldeles övertygad om att du citerat helt fel eftersom det väldigt lite förankrar i vad jag skrev..)

Det här är dina ord. Du kanske vill revidera orden något så det inte går att missförstå dig?