Barnveckorna kommer att få mig att separera

Jag har också levt med styvbarn. Skulle aldrig kalla det för en bonus, snarare tvärtom.
Det slutade med att jag begärde skilsmässa och att huset fick säljas då det var inköpt gemensamt.

Har aldrig ångrat mitt beslut och bor tusen gånger hellre i en lägenhet utan andras jobbiga ungar än i villa med dem.

Om det är bristande uppfostran som är problemet krävs en rad åtgärder för att lösa det. Om det handlar om ett neutopsykiatriskt funktionshinder så är lösningarna helt andra. Man kan inte blanda ihop dessa. Det kommer inte bli så att barnet får diagnosticerat ett funktionshinder och sen kan ni ta i med hårdhandskarna utan om så sker så krävs enorma mängder tålamod, empati, vilja att läsa på, kompromissa och förstå. Det känns inte som att det är där du är? Och då landar ändå problemet i att du tar ansvar för barn du inte älskar och pappan som älskar barnen tar inte ansvar.

Sedan tror jag att det är rätt ovanligt att barn blir ouppfostrade när de halva tiden lever med regler och uppfostran. Många har idag en väldigt rigid syn på uppfostran och tror liksom att det finns en uppsättning regler som är självklara i alla goda familjer. Så är det inte - något som är enormt viktigt i en familj är oviktigt i en annan. Familjer är olika stökiga, olika högljudda, olika pratsamma. Att tro att barn ska omforma sig helt efter outtalade regler om vad som är självklart samtidigt som deras enda förälder i hemmet (pappan) på alla sätt visar att han inte tycker dessa regler är oviktiga är galenskap.

Frågan jag tror du måste ställa dig är den om du är beredd att lägga mer tid, energi och ömhet på barnet med diagnos. Om så inte är fallet är ert projekt dömt att misslyckas. En diagnos är inte en ursäkt för omgivningen att med gott samvete tycka illa om det udda, jobbiga, svåra barnet. En diagnos är en verktygslåda för alla runt barnet och vill man inte använda verktygen (tålamod, förståelse, empati) så kommer det barnet må oerhört dåligt.

Men varför skylla på ts? Som ts skriver så har ju även skolan reagerat, det måste väl vara bättre och göra en utredning på barnet och sen vad den visar nysta i felet. Varför är alltid bonusbarn så oskylda och felfria?

tack för ditt svar.
Nej jag vet att detta är att kasta sig åt gamarna, men måste ventilera någonstans. Det är ju lite av tabu att inte komma överens med den andres barn. Som vuxen ska man ha överseende med allt och vara den kloke. 
Jag har tidigare levt i bonusfamilj. (Kan låta som om jag är 200 år, och det känns så ibland) De barnen är nu vuxna men är fortf "mina", så det är inte så att jag är helt insnöad av mina biologiska barn. 
Jag har haft tankar på att gå till någon professionell och prata av mig och se om jag kan hitta "rätt svar".

Menar du att ett barn med en diagnos är skyldig och full av fel? Det är så förvirrat många uttalar sig! Om barnet har svårigheter så är ju inte det en ursäkt för att tycka illa om barnet. Ett funktionshinder är ju liksom inte barnets fel utan kommer tvärtom verkligen visa att barnet inte kan trots att det säkert vill. Lite obehagligt med vuxna som blir så hatiska mot barn med problem.

Jag levde tidigare i en lång relation med Bonusbarn. Räknade i år ut att detta var det 21 året i rad jag går på vårfest i lågstadiet med familjens barn. Tycker inte att jag har oerfarenhet av barn. Men ibland orkar man inte riktigt.
Det är inte barnets fel. Det har jag inte menat någonstans.
Meningen med inlägget var helt enkelt att få ventilera något som är högst tabu att prata om - "den andres ungar". Vad jag ville ha för svar vet jag inte heller, så jag får ta de svar jag fått . Tack för uppmärksamheten iaf.
mvh xxx

Du beskriver det som sticker ut mest för dig, och irriterar dig mest, vilket verkar vara ditt bonusbarn. Du lägger all skuld på ett barn. Kanske utagerar han just för att han känner på sig att du inte tycker om honom?

Vad intressant att du tidigare levt med bonusbarn, ursäkta att jag tog för givet att styvfamilj var något nytt för dig. Då har du stor erfarenhet av att leva med andras barn. Vad skulle du säga är skillnaden i denna nya familj? Med bonusbarnen menar jag. Och om både du och skolan har reagerat på ditt styvbarns beteende, varför sätter sig föräldrarna emot tror du?

Att du ens räknar på det...då är det något som inte stämmer, det verkar som om du har pinat dig igenom dessa vårfester. Vet du, jag ser fram emot mitt barns vårfest och har inte ens tänkt tanken på att räkna antalet. 

Ingen fara, har inte skrivit något om det tidigare i tråden.

Skilnaden är? Mig? Föräldrarna? Den ena älskar jag. Den andra förstår jag min absolut inte på.

Mig? Dags att låta mig själv bli fri från yngre barn?

Skulle säga hela situationen. Usel kommunikation mellan alla vuxna.