Barnveckorna kommer att få mig att separera

Nu har ingen i min familj den diagnosen iaf. :) Hur fyrkantig jag än må låta. 

Det har anmälts fler än en ggn. 

Vet egentligen inte. Men tanken på att kanske få hjälp att med rätt diagnos hitta bättre verktyg att  hantera problemen känns som en ljusning

Din beskrivna situation påminner mycket om den som min syster har. Med hennes påtryckning fick de till slut en diagnos på barnet, som har lett till ökade resurser i skolan och bättre förståelse hos föräldrar och bonusföräldrar. Det är fortfarande påfrestande för min syster, men något bättre. Så ge inte upp för snabbt.

Eloge till dig också som svarar lugnt och sakligt till de i tråden som inte kan uppföra sig

Jag reagerar på att du städar, tvättar och vaktar hemmet åt/från din sambos barn. Gör du allt sånt? Vad gör barnens far?

Jaha, och vad har hänt med det då?

Vad är det diagnos du misstänker på bonusbarnet?
Visst kan barnet få viss hjälp om det får en diagnos men
barnet kommer ju inte att ändra sig och bli "normalt"
det kommer troligtvis inte bli lugnare fören det blir äldre 
och din redan uppbyggda irritation kommer inte ändras
på många år. Om det blir utredning är det kö till det, om barnet
får diagnos så tar det ju också tid innan hjälp fås och lång tid 
innan hjälpen märks.
Skulle det ändra din inställning om barnet får sin diagnos även om
ingen förändring sker på länge?
Om inte så är det nog kanske bäst att ni flyttar isär och blir särbos, ni måste ju inte göra slut men bo på varsitt ställe och umgås dom veckorna han inte har barnen.
Barnet kan ju ha en diagnos men det kanske också är så att du och din sambo inte har samma inställning till föräldraskapet. 
Har ni både olika inställning och barnet diagnos kan det vara svårt för er att bo ihop.
Om barnet har en diagnos hjälper det ju inte att bli irriterad även om det är förståeligt. 
Men det är ju inte bra om du inte mår bra i hemma och det märker säkert både dina och hans barn.

Inget svar på vad som menas med att din partner är nollställd och inte ser problemen?

Tack. Det är inte lät att skriva ett sånt här inlägg. Det är mest i desperation då jag inte vet var jag ska prata om det någonstans, då kritik av bonusbarn är tabu. 

Vad jag menar i korta drag är att min partner inte ser att det går sönder saker, att barnen inte , (ja enligt mina och många andras normer), kan uppföra sig i sociala situationer osv. Påtalar jag det för hen blir det inte några gräl, utan mer att hen försöker att vi hittar lösningar. Det gäller dock att vid lösningar vara konsekvent. Inte glömma vad man sagt straxt senare. 
Ja som många kommentarer tidigare har vi inte riktigt lika syn på barn och uppfostran. Det har ju oxå sina grunder i hur vi levt tidigare, och hur detaljrikt jag behöver gå in i detta är ju en tråd i sig.