Barnveckorna kommer att få mig att separera

möten och åter möten

Tänker på att du skriver ?Hos mig finns regler?, det är väl förhoppningsvis ERA regler du pratar om? För om inte du och din sambo är på samma linje vad gäller ordning och reda hemma är det ju inte konstigt att det blir kaos. Med eller utan diagnos på barnet.

Som jag svarat andra i tråden, har vi inte samma tröskel vad gäller barn och uppfostran. Inte heller hur det ska se ut i ett hus. Jag har gärna inte jordstampat golv och målningar av pennor på väggarna...Så, ja, jag städar konstant för att själv kunna känna igen mitt hem. Det är något min partner är medveten om, och säger själv att hen inte ser sådant och "kan inte " städa.

Sant som du skriver.  Vi är olika som natt och dag. Men älskar varandra. Det är väl det som kanske är det stora problemet och varför jag överhuvudtaget vågade mig på att ventilera mina tankar här i forumet....

Ja det är ju inte lätt att leva med barn med diagnos men är det så uppenbart att barnet har en diagnos är det ju konstigt att ingen av föräldrarna ser det.
Varken din sambo eller den andra föräldern.
Varför vill din sambo inte ha utredning om det kan hjälpa barnet?
Det är väl bara bra för alla om man kan få hjälp och förståelse om varför barnet beter sig och gör som det gör.

Du skriver ju att det tror att barnet har en diagnos men du skriver att psykisk ohälsa förekommer i familjen, jag tro mer på att det är ett funktionshinder och inte psykisk sjukdom.

Men du skriver också om regler och ordning och reda, är det så att barnet har ett funktionshinder så är det ju troligt att barnet inte klarar av dom kraven speciellt inte om det är under 10 år.
Hur är din sambos andra barn? skiljer det mycket mellan dom hur dom beter sig så borde de vara mer uppenbart det ena kan ha någon diagnos.

Jag förstår att du bli irriterad på barnet men som sagt har det en diagnos hjälper det ju ingen att du blir det för barnet kan ju i så fall inte hjälpa det.
Sen kan man ändå förstå att du blir det men din sambo måste ju ta det på allvar
annars kommer du kanske att lämna honom.

Jag vet att min sambo ser att problem finns, men här kommer en knepig sväng in. Hen känner sig så okunnig att hen inte vet vad att göra. Strutsenmodellen. 

Den psykiska ohälsan kommer från den andre föräldern som både medicinerar och har legat på psykavdelning  för sin hälsa. 

Min erfarenhet säger att om ett barn har någon typ av problem är inte fria tyglar det bästa för att hjälpa, utan rutiner och ordning. Givetvis inte millitäriska regelverk , som det känns som vissa i tråden tycker att jag menar. Mer att man äter mat, inte mackor och godis, lägger sig i tid med borstade tänder, städar efter sig osv. Jag ser inte att det skulle vara vanligt förekommande att ett barn i snart 10årsåldern  ritar på möbler med pennor, och rusar genom köket så ett glas går i backen och väggklockan ramlar ner...
Ja det skiljer sig endel på barnen, båda har tycke om att man får göra vad man vill men den äldre har inga spärrar, sämre motorik, svårare socialt osv

Det tar energi, och ork. Mina äldre barn märker av detta och kan även de ibland vara irriterade på detta barn. Tyvärr är det så som du skriver, det kan komma att bli så..

Låter som om ni borde separera, inte för din skull, men för barnets. Just nu verkar du lägga all skuld och alla problem på barnet och jagar en diagnos för att rättfärdiga din desperation. Så snälla, separera och sluta skyll alla problem på barnet, det är du som har problem!

Tack. Så kan det säkert verka när man skriver fragment från vardagen. Men visst har även solen fläckar.

Tycker du att det är ok om ungar målar på väggarna?
För att det är ju ett baaaaaaaaaaaaaaaaarn?

Hej, du har fått helt fruktansvärda svar här i tråden och jag hoppas att du inte tar åt dig. Det är oftast ingen bra idé att ta upp dom mindre positiva sidorna med en styvfamilj på ett anonymt forum. Folk slaktar dig bakom sina skärmar. Det är lätt att vara kritisk när man inte har erfarenhet av samma situation. En styvfamilj är ett komplicerat projekt att rådda och jag skulle råda dig att vända dig till kommunen för familjerådgivning eller liknande. Gärna vända dig till någon som har erfarenhet av styvfamiljer. Det är du och din man som behöver kunna kommunicera med varann och lämna barnen utanför det hela. Oavsett om ditt styvbarn har en diagnos eller inte så är det er vuxna relation som ska fungera, det är ni som ska skapa en miljö där alla styvbarnen och ni själva trivs och kan slappna av. Det är inte lätt! Många tröttnar just efter ett par år. Jag önskar dig verkligen lycka till, har det inte blivit bättre om ytterligare ett par år är det nog läge att bo isär.