EnAnonumius skrev 2019-06-08 10:19:53 följande:
Hur skall man nyansera "ljuga, bedra och gå bakom ryggen"?
Otrohet i sig har ju liksom på sätt och vis inbyggt lite "svartvitt" i det hela.
Felet många par gör är att de inte pratar med varandra, utan bägge part liksom utgår från att "hen delar samma åsikt", om otrohet som en själv. Sedan så har man detta fenomen med. Om någon i en relation är missnöjd med situationen så tar de upp det med sin partner och anser att det är partnern som "skall göra jobbet för att få förändring". Det är sällan den som är missnöjde ställer sig frågan "vad kan 'jag' göra för att det skall bli bättre".
Mycket av problemen i ett förhållande skulle lösas om folk lärde sig att kommunicera med varandra, och att den som är "missnöjd med exempelvis sexlivet", kanske skulle ställa sig frågan till sig själv "vad kan JAG göra för att få förändring" i stället för att lägga över huvudansvaret på sin partner.
Nu är jag inte verklighetsfrämmande för varken öppet förhållande och/eller polyamori förhållande, det får folk ha om de vill. Så länge de inblandade partnerna är öppet överens om det och är ärliga med att de vill ha öppet förhållande eller ett fullgott polyamori förhållande. Fast detta är ju knappast något som har med otrohet att göra vilket typ av förhållande man väljer att ha. För även i "öppet förhållande" och inom polyamori förhållande så kan otrohet förekomma. Då otrohet i grunden alltid handlar om "ljuga, bedra och gå bakom ryggen". Fast jag tror att otrohet förekommer i mindre utsträckning i "öppet förhållande" och i polyamori förhållande då de är liksom vana att prata med sin partner på ett helt annat sätt än de som har monogama förhållande.
Nej, det är du som väljer att dra det dit hela tiden. Det är ganska befängt att efterlysa nyanser och samtidigt bergfast vägra vara öppen för att de kan existera.
Jag tror inte alls som du, jag tror att de flesta pratar med varandra, och försöker prata med varandra. Det svåra i en relation är inte att prata, det är att lyssna, imo.
Jag tror ju inte heller att särskilt många är otrogna som en första lösning, i stort sett alla relationer har ju inslag av missnöje och arbete med att komma överens på bådas villkor. Vad får dig att tänka att den som är missnöjd i en relation sällan ställer sig frågan vad hen själv kan göra för att förändra?
Det går inte alls ihop med min syn på människor i allmänhet, jag friar alltid hellre än fäller, och söker förklaringar mycket hellre än dömer. Det brukar finnas goda skäl till att någon gör ett val, som faktiskt sällan är ren och skär egoism.
Jag var också nyfiken på varför du inte tror att det är vanligt att folk har försökt i åratal innan de ser otrohet som en ??lösning??, och vad du tror är en vanligare anledning.
Nu, om du fortsätter att undvika mina frågeställningar och ännu en gång drar en harang med onyanserade föreställningar om icke-kommunikation i relationer så är jag färdig här, det blir en sjukt tråkigt samtal om du inte ens läser vad jag skriver :-*
