Kärlek vid otrohet

Glömde tillägga att han varken gick tillbaka till sitt ex eller stannade med väninnan. Han blev singel ett tag och sen vet jag inte vad som hände tyvärr.

Exakt, vore trevligt om man kunde förklara vad man menar med "nyansera".
Mycket floskler om nyanser och ägarskap hit och dit men man verkar ha svårt för att förklara vad de innebär i praktiken.

Ah, de vanliga konspirationsteorierna för att slippa komma med sakliga argument.
Jodå, snabelmannen och "man med erfarenhet" är lite specialister på det där, man skulle nästan kunna tro att de är en och samma person.... 

Väldigt många har i åratal försökt prata sig till en förändring i relationen, men det slutar oftast med att det blir den som inte vill ha närhet som får som den vill. Helt rätt och riktigt, ingen kan eller ska pressas till intimitet. Men för den som behöver det? Varför fortsätter aldrig samtalet där? Varför är det inte ok att älska sin partner, vilja spendera resten av livet med denne OCH få fylla sitt behov av närhet och intimitet?

Den som är otrogen har nog svårt att se och förstå sveket, eftersom känslan främst är glädje och lust. Jag är inte otrogen själv, men när jag träffar min andra blir jag så oerhört mycket mer förälskad i min partner. Jag ser det som en bra grej för vår relation att vi träffar andra, men normer och osäkerhet gör att de flesta (?) inte kan föreställa sig att det är så det fungerar.

Jag är inte det minsta orolig för att min partner ska förälska sig i någon annan, det gör vi människor titt som tätt oavsett om vi har ?lov? att njuta av det eller inte, det är ju hur härligt som helst. Och det här är det enda sättet jag kan acceptera devisen ?lust föder lust?. I den mening det annars används, ?ställ upp på något du inte alls är sugen på så kanske du blir sugen sen? är ju helt åt helvete sjukt. Lusten finns överallt, gäller att våga ta den tillvara bara. Jag tror att det är där det brister för så många, som förväntar sig att det ska fungera med en och samma person varje gång. ALLA vet hur det känns i början. Varför ska det vara så tabu att gilla den känslan?

När vi känner så för andra - det blir helt magiskt hemma, för vi är inte bara förälskade med alla de kemiska reaktioner det innebär i kroppen (de är verkliga!) - vi älskar dessutom varandra.

Jag VET att det inte är samma sak, jag bedrar inte min partner, och jag är ärlig med de andra jag träffar. Men det är en beskrivning av vad det där ?extra? ger till min relation, och jag tror att många otrogna försvarar sig så, att det blir bättre hemma, och att den där hemma inte tvunget måste veta varför. De flesta sparkar bakut bara vid tanken på att inte vara allt för sin partner, den otrogna är rädd att det ska ta slut redan där, och det är inte vad hen vill, hen älskar och vill ha sin partner framför allt. Men inte i meningen ?min partner är allt?. Därför den fega utvägen, säg inget och hoppas på det bästa. För oerhört många fungerar det.

Givetvis sorgligt att hamna i den belägenheten, även om jag inte tror att den gäller alla som väljer att vänstra.Visst är det OK med flera partners (tycker jag). Så länge det sker ärligt åt alla håll. 

Den som är öppen med sina känslor och vad han/hon tänker söka sig på annat håll ger den "bristfälliga" partnern en chans att veta premisserna och att lämna relationen eller att stanna kvar i den. Grund"kontraktet" i en relation brukar vara trohet så detta är vad man normalt räknar med om ingen säger något annat.

Likaså får en tänkbar älskare/älskarinna/extrapartner en chans att välja att gå in i en relation på klara premisser, att hon är ett komplement/en extra person i en etablerad relation, med större eller mindre utrymme i den, och inte lurad att partnern vill lämna sin nuvarande relation, "om inte om hade varit", och att hon själv är den själsfrände/stora kärlek han i själva verket vill leva med.

TS, jag kom på två exempel till ur bekantskapskretsen av den typ du efterlyste där älskarinnan blir ny partner.
En kompis sambo vänstrade under en period när hon var förtvivlad över en förälders svåra sjukdom vilket han inte orkade ta. När hon kom på honom köpte hon inga böner om förlåtelse utan han fick flytta direkt, trots tjugo år och två barn (ärlighet var väldigt viktigt för henne, bränd av tidigare erfarenhet). Hennes ex är fortfarande ihop med sin älskarinna, nuvarande flickvän, efter tolv år, särbor.

En annan kompis blev lämnad av sin sambo sedan många år och fick veta att han träffat en annan för några månader sedan. (Hon hade föreslagit parterapi i åratal när det gnisslat under småbarnsåren, fast det tyckte han var onödigt.)  Han flyttade ut och till älskarinnan. (Sedan tröttnade den andra på honom efter en månad så han stod utan någon alls, men han ville i alla fall ha den andra.)

Varför tror du inte det och vad tror du är en vanligare anledning? Det är vad otrogna brukar beskriva för mig, det var det enda jag baserade det på.

I övrigt så ville jag inte ge mig in i någon diskussion om rätt eller fel, utan att försöka nyansera valet att bedra sin partner, ?rätt eller fel? är inte nyanser, så det får du ta med någon annan som faktiskt har en åsikt i frågan. (Jag tycker att monogami överhuvudtaget är en märklig tanke och fascineras över att de överväldigande bevisen för att det inte fungerar ändå inte har tagit kål på alla försök :) )

Hur skall man nyansera "ljuga, bedra och gå bakom ryggen"?
Otrohet i sig har ju liksom på sätt och vis inbyggt lite "svartvitt" i det hela.

Felet många par gör är att de inte pratar med varandra, utan bägge part liksom utgår från att "hen delar samma åsikt", om otrohet som en själv. Sedan så har man detta fenomen med. Om någon i en relation är missnöjd med situationen så tar de upp det med sin partner och anser att det är partnern som "skall göra jobbet för att få förändring".  Det är sällan den som är missnöjde ställer sig frågan "vad kan 'jag' göra för att det skall bli bättre". 

Mycket av problemen i ett förhållande skulle lösas om folk lärde sig att kommunicera med varandra, och att den som är "missnöjd med exempelvis sexlivet", kanske skulle ställa sig frågan till sig själv  "vad kan JAG göra för att få förändring" i stället för att lägga över huvudansvaret på sin partner.

Nu är jag inte verklighetsfrämmande för varken öppet förhållande och/eller polyamori förhållande, det får folk ha om de vill. Så länge de inblandade partnerna är öppet överens om det och är ärliga med att de vill ha öppet förhållande eller ett fullgott polyamori förhållande.  Fast detta är ju knappast något som har med otrohet att göra vilket typ av förhållande man väljer att ha. För även i "öppet förhållande" och inom polyamori förhållande så kan otrohet förekomma. Då otrohet i grunden alltid handlar om "ljuga, bedra och gå bakom ryggen". Fast jag tror att otrohet förekommer i mindre utsträckning i "öppet förhållande" och i polyamori förhållande då de är liksom vana att prata med sin partner på ett helt annat sätt än de som har monogama förhållande.

Japp. Pinsamt.