Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Konflikt med svärmor

    Fre 6 sep 2019 14:16 Läst 0 gånger Totalt 192 svar
    Anonym (Ledse­n)
    Visa endast
    Fre 6 sep 2019 14:16 -1

    Är nu i vecka 30 och fick igår ett samtal från min svärmor som jag mår väldigt dåligt över. Jag har svårt att koncentrera mig och vill bra gråta. Hon verkar dock inte tycka att hon gjort något fel och nu känns det som jag är i ett vacuum med en helt annan svärmor än den jag tidigare tyckte om. Jag vet att jag är full i hormoner men tror att jag kanske skulle kunna reagerat på samma sätt om jag inte var gravid.


    För en vecka sedan fyllde jag 40 år. Eftersom jag är i 7:e månaden orkade jag inte ställa till med något stort utan bjöd de närmsta vännerna med familj vilket ändå blev 20 personer. Då jag fyllde år på en fredag så valde jag att ha festen på lördag för att hinna förbereda. När jag vaknar på min födelsedag på fredagen blir jag inte uppvaktad av min sambo och vår son. Jag är van att man får en liten sång och kanske framdukad frukost och en present. Så har vi alltid gjort i min familj och så har jag alltid firat min sambo och vår son. När jag kommer på jobbet frågar i princip alla hur jag blivit uppvaktad på morgonen. De som ringer och grattar mig frågar samma sak. Tillslut börjar jag gråta då börjar känna mig bortglömd då vi firade min sambo jättestort i två dagar när han 40 år.  Till slut bryter jag ihop och åker hem och gråter. Jag ringer min kompis som  och min sambo som båda fick höra hur ledsen jag var över att inte bli firad på min stora dag. Min sambo säger ?men du ville ju inte göra någon stor sak?. Nä jag ville inte bjuda in 50-60 personer men det betyder väl inte att jag inte vill bli uppvaktad av min familj och få en present?  


    För att trösta min så bjuder min kompis ut mig på middag på kvällen eftersom min sambo inte planerat något för kvällen heller. Min sambo erbjuder därefter samma sak men jag var för ledsen och besviken på honom vid det här laget att jag valde att gå ut med min vän istället.  Under dagen hade min svärmor försökt nå mig men jag hade antingen varit på jobbet eller hemma och gråtit så jag hade inte svarat. Istället fick hon under tiden jag var ute och åt med min vän fått tag i min sambo. Han är då jätteledsen och berättar att jag valt att inte spendera kvällen med honom och min son. Detta lämnade vi dock bakom oss och hade en trevlig fest på lördagen.


    Igår ringer som sagt min svärmor mig och skäller i över 10 min. Hon säger saker som ?hur länge ska XX stå ut med dig?. Att jag förstör hennes son och vårt barn med mitt temperament. Hon menar på att han gör allt hemma och jag gör inget. Att alla andra ser hur jag är men jag verkar inte fatta hur jag är. Hon refererande till att min sambos pappa och hans syster ska tycka samma sak. Jag ringde såklart båda två och svärfar som blev jätteupprörd då han menar på att han tycker jättemycket om mig och att han inte pratat med svärmor på två månader (de är skilda).


    Min sambo friade till mig i aug och säger att han älskar mig mer och mer för varje dag. Han har aldrig sagt till mig eller HENNE att han tycker att jag kör med honom eller är missnöjd med mig, förutom när han var ledsen på min födelsedag. Det jag kan förstå kan ha provocerat henne är att jag i somras bad honom göra mycket då jag hade en utsliten axel så jag fick absolut inte bära något tyngre än ett kilo. Jag sa; kan du lyfta det, kan du snälla packa in den här i bilen etc.


     


    Jag mår jättedåligt av det här. Vet inte hur jag ska förhålla mig till den nyuppkomna situationen eller göra. Jag vet att min sambo älskar sin mamma och vill inte komma emellan dem. Som de känns nu så kommer jag aldrig kunna vara naturlig runt henne eller tycka att det är kul att åka 120 mil för att hälsa på. Hur tänker ni? Är jag överkänslig för att jag är gravid?  Borde jag ta till mig hennes ?feedback? för att bli  en bättre människa och acceptera att bli utskälld.

  • Anonym (Bella­)
    Visa endast
    Sön 8 sep 2019 15:46 #91 +1
    Rudbeckius skrev 2019-09-08 14:55:10 följande:

    Låt den arga personen prata ut. Bäst är om det sker öga mot öga, i andra hand i telefon, absolut inte per sms.

    Jag har märkt att i min vardag har det varit klokt att låta mer eller mindre balanserade närstående tala ut, gräla, ofta i förvirrade långa monologer i affekt - det har varit viktigt för att få dem att komma igenom alla sina starka känslor. De har ibland kommit igenom sitt drama och lugnat ner sig och kunnat resonera till sist. Man måste hålla sig lugn själv och bekräfta dem med positiva ord utan att fjäska. Då blir samtalen ju stärkande för sammanhållningen. Att slänga på luren från min sida hade bara gett dem ännu mer tankar om att jag är dum...

    Inte sällan slänger sådana personer på luren själva. De står liksom inte ur och kan inte hantera sina känslor. De kanske plötsligt skäms.

    Bäst är att vara öppen, vänlig och resonerande om hur man respektfull kan lösa detta tillsammans.

    Googla på hur man hanterar besvärliga människor. Mängden människor med svårigheter avseende inre kompass, tålamod och möjlighet till krishantering minskar.

    Antalet vuxna som beter sig som drastiska tonåringar ökar, vi ser det nog t o m här på FL. Vi behöver vara rädda om varandra inom familj, vänkrets och kärlek. Så många närstående råkar vi inte ut för i livet.


    Själv har jag lärt mig att jag inte behöver höra på dumheter. Vill någon tala med mig får man göra det men att glra som ts svärmor så säger jag stopp. Ber personen återkomma när den kan vara trevlig.

    Jag hsr anvsr för mig och mina barn. Är man vuxen får man ta ansvar för sina handlingar.

    Tänk så olika vi tycker som är rätt väg och att man accepterar av andra.
  • Anonym (sätt gränse­r)
    Visa endast
    Sön 8 sep 2019 16:23 #92
    jrockyracoon skrev 2019-09-08 15:31:07 följande:
    Ja, vi skiljer oss på den här punkten möjligen.

    Jag tycker det är naturligt och till och med bra att vänner, släktingar och bekanta månar om varandra och påpekar orättvisor när en person behandlas på ett uppenbarligen felaktigt sätt.

    Om det t.ex. vore sant att TS behandlade TS man fruktansvärt genom att t.ex. tvinga honom att skura och städa huset, göra hushållssysslor, slita i trädgården,  etc. samtidigt som TS satt i en solstol och njöt av en cola och det hände inte enbart när TS var gravid utan under t.ex. 10 års tid, så skulle hon verkligen ha anledning att lägga sig i, enligt min mening. Eller om hon hade misstankar om att TS man blev misshandlad av TS. Eller om hon hade misstankar om att mannen misshandlade TS, etc...

    Men att skälla ut någon är ju inte rätt sätt. Man kan ju säga: "Jag tycker det är fel att du sitter i en solstol och dricker cola, och att din man varje dag får slita." Då kanske man får svaret att: "Åh, det där är en överenskommelse vi har gjort, det är något vi båda trivs med..." Jaha, då vet man det.

    Om vi inte vågar blåsa i varningspipan när vi ser tecken på att våra nära och kära är i riskzonen för att bli utnyttjade eller psykiskt eller fysiskt misshandlade, då har vi tagit rätten att låta andra vara ifred ett steg för långt.

    Därmed inte sagt att svärmodern på något sätt har rätt att lägga sig i deras arbetsfördelning eller liknande. Men om hon blir allvarligt orolig för att TS psykiskt eller fysiskt utnyttjar och misshandlar hennes man, då är det rimligt att hon uttrycker sin oro.

    När man har ett konfliktsamtal med syfte att hitta en snabb och smidig lösning på konflikten anser jag att det ibland kan vara onödigt att gå in på den andres rätt att blanda sig i. Det bidrar kanske inte till samtalets syfte att gå in på den rättigheten, oavsett hur giltigt det argumentet kan tänkas vara. Att lösa konflikten är det som ska ligga i fokus. Om det kan hjälpa svärmodern att bli lugnare i sinnet, genom att visa henne att hennes oro för sonen är helt obefogad genom en kort saklig argumentation - tycker jag det är fullt rimligt att göra det.Men om det leder till mer obefogade anklagelser och utbrott, kan det också vara bra att försöka klargöra vad som är parets rätt att själva bestämma över och vilka delar, om några, som är rimliga att svärmodern kan få ha synpunkter på.

    Det som avgör hur mycket man kan ta ut svängarna, d.v.s. hur provocerande man kan vara mot den andre genom att säga saker som kan misstänkas accelerera konflikten är olika från situation till situation. Om svärmodern är ångerfull och lugn under samtalet kan TS i större utsträckning definiera var hennes gränser går. Om svärmodern är lynnig, svår att ha att göra med och tydligt känslostyrd - är det strategiskt smart att vänta med de mer potentiellt provocerande delarna till ett annat samtal, om det fortfarande behövs då.

    Jag ser på konfliktsamtal lite som med självmord. Förhindrar man ett självmord, kan det många gånger leda till en positiv utveckling och ett långt lyckligt liv. Vad säger man till den som står på bron och är beredd att hoppa? Säger man att såhär kan man inte göra, att man ska anmäla honom till polisen eftersom det är olagligt att ta självmord från den här bron?  Nej, man passar sig antagligen noga för att sätta gränser eller säga fel ord i den situationen. Varje ord man säger väger man på guldvåg för man vet att minsta felsägning kan få stora negativa konsekvenser för personens liv. Man kan alltså offra både sin egen ev. önskan att vilja påminna om regler, ens egna känslor, ens vrede, tid och kraft för att förhindra ett självmord - den relativt lilla insatsen kan ge stor utdelning. Samma sak med en konflikt med en person. Löser man en konflikt med till exempel en svärmoder som är lite på avstånd, kan detta leda till en livslång konfliktfri närvaro. Genom att hålla tillbaka sin känsla av kränkthet, ilska och lust att rikta hårda anklagelser tillbaka kan man ibland med relativt enkla medel stoppa något som annars hade blivit en jobbig mardröm.

    Det där att hålla gränser är viktigt. Men varför inte ta upp det med personen senare, när relationen har läkt och när läget inte är lika känsligt? Om det ens behövs att ta upp då, för i och med den goda relationen som uppstått kanske svärmoderns gränslöshet har försvunnit helt.

    Samtidigt, om det är viktigare att markera ens gränser än att lösa konflikten, kan man agera på ett annat sätt. Allt handlar om vilket syfte man har med samtalet, och vad man är beredd att offra för att få det man vill ha.
    Jag skulle resonera precis likadant som du när det gäller självmord men jag tycker inte att ett sådant oerhört drastiskt exempel som att en person står på en bro på väg att hoppa på minsta sätt går att likställa med en konflikt av den här typen.

    När det gäller misshandel tycker jag att det är en av få situationer  då en förälder har rätt att lägga sig i sina vuxna barns förhållanden. Allvarligt missbruk hos det vuxna barnets partner  kan också vara en sådan situation, i synnerhet om det är barn inblandade men inget av dessa exempel är ju applicerbara på den situation tråden handlar om.

    Jag reagerar starkt  på att du kallar det att "provocera" att säga helt självklara saker som att om svärmor en ANDRA gång skulle vilja ta upp parets arbetsfördelning med TS vänligt men bestämt säga att man inte vill diskutera sin arbetsfördelning med henne och speciellt inte över telefon. Det är ett väldigt magstarkt ord du använder i sammanhanget. Om du reflekterar ett tag kanske du inser att det kan uppfattas som just väldigt provocerande av dig att använda ordet provocera i just det här sammanhanget.

    Du verkar inne på att det kan bli en god relation med svärmodern framöver om TS håller tillbaka sina känslor av kränkthet och ilska.

    Vad är då en god relation? Är det en god relation om det på ytan går lugnt och konfliktfritt till de  gånger de träffas men om TS genom att hålla de starka känslorna inom sig  och dessutom "går henne till mötes" genom att gå med på att diskutera något svärmodern inte har ett dyft med att göra börjar avsky tanten mer och mer ? Inte är det så jag skulle definiera "en god relation".

    Som jag nämnt tidigare i vår diskussion så påverkas alla som engagerar sig i en diskussion mer eller mindre av sina egna livserfareneter , så även jag.

    Jag ar aldrig haft just några egna svärmorsproblem , men däremot flera exempel i min släkt och i min respektives släkt på personer som åtminstone periodvis förållit sig så som du tycker att TS borde göra till sin svärmor till någon släkting.

    Inte skulle jag beskriva det som att det var frågan om "goda relationer" om jag inte skulle använda uttrycket i uppenbart ironiskt syfte. Snarare skulle jag beskriva det som att "X och Y står till nöds ut med varandras närvaro vid släktsammankomster" eller "Z har hittat en strategi att hantera det bistra faktum att så länge Å lever måste hen träffa denne med jämna mellanrum".
  • Anonym (o)
    Visa endast
    Sön 8 sep 2019 16:23 #93 +1

    DEt är viktigt att ni sätter gränser för svärmor.
    Du ska absolut inte börja förklara dig för svärmor. Ni har ingen redovisningsplikt inför henne. Hon ska inte lägga sig i,
    Börjar hon skälla i telfonen säger att du ska med bussen / laga mat etc.
    ge dig inte in i hennes gränslösa känslostormar.

  • Sön 8 sep 2019 17:14 #94
    Anonym (Bella) skrev 2019-09-08 15:46:04 följande:

    Själv har jag lärt mig att jag inte behöver höra på dumheter. Vill någon tala med mig får man göra det men att glra som ts svärmor så säger jag stopp. Ber personen återkomma när den kan vara trevlig.

    Jag hsr anvsr för mig och mina barn. Är man vuxen får man ta ansvar för sina handlingar.

    Tänk så olika vi tycker som är rätt väg och att man accepterar av andra.


    I en bra värld håller jag helt med dig. Men jag och några till i närståendekretsen är fungerande vanliga människor som försöker visa respekt, sätta gränser och vara konstruktiva.

    Att säga stopp och återkom när du kan vara trevlig fungerar tyvärr inte med några yngre, äldre och jämnåriga som ofta har olika bekymmer (GAD, ADD/ODD med dyslexi, tvångsmässigt kontrollbehov, PA, (värst att hantera av alla), lätt alkoholism, arbetsnarkomani, perfektionism, orörlighet/ensamhet eller dåligt självförtroende)... alla diagnoserna rätt vanliga bland oss vanligt folk..

    Så vi andra får dra ett stort lass. De brukar passa på att ställa till extra drama när vi fungerande ska på resa, flytta eller ha stort kalas. Det är väl nåt behov av uppmärksamhet..

    Jag önskar jag kunde bryta mig fri men det går inte när man har nära band till dessa.
  • Sön 8 sep 2019 18:13 #95
    Anonym (Ledsen) skrev 2019-09-06 14:16:23 följande:

    Är nu i vecka 30 och fick igår ett samtal från min svärmor som jag mår väldigt dåligt över. Jag har svårt att koncentrera mig och vill bra gråta. Hon verkar dock inte tycka att hon gjort något fel och nu känns det som jag är i ett vacuum med en helt annan svärmor än den jag tidigare tyckte om. Jag vet att jag är full i hormoner men tror att jag kanske skulle kunna reagerat på samma sätt om jag inte var gravid.


    För en vecka sedan fyllde jag 40 år. Eftersom jag är i 7:e månaden orkade jag inte ställa till med något stort utan bjöd de närmsta vännerna med familj vilket ändå blev 20 personer. Då jag fyllde år på en fredag så valde jag att ha festen på lördag för att hinna förbereda. När jag vaknar på min födelsedag på fredagen blir jag inte uppvaktad av min sambo och vår son. Jag är van att man får en liten sång och kanske framdukad frukost och en present. Så har vi alltid gjort i min familj och så har jag alltid firat min sambo och vår son. När jag kommer på jobbet frågar i princip alla hur jag blivit uppvaktad på morgonen. De som ringer och grattar mig frågar samma sak. Tillslut börjar jag gråta då börjar känna mig bortglömd då vi firade min sambo jättestort i två dagar när han 40 år.  Till slut bryter jag ihop och åker hem och gråter. Jag ringer min kompis som  och min sambo som båda fick höra hur ledsen jag var över att inte bli firad på min stora dag. Min sambo säger ?men du ville ju inte göra någon stor sak?. Nä jag ville inte bjuda in 50-60 personer men det betyder väl inte att jag inte vill bli uppvaktad av min familj och få en present?  


    För att trösta min så bjuder min kompis ut mig på middag på kvällen eftersom min sambo inte planerat något för kvällen heller. Min sambo erbjuder därefter samma sak men jag var för ledsen och besviken på honom vid det här laget att jag valde att gå ut med min vän istället.  Under dagen hade min svärmor försökt nå mig men jag hade antingen varit på jobbet eller hemma och gråtit så jag hade inte svarat. Istället fick hon under tiden jag var ute och åt med min vän fått tag i min sambo. Han är då jätteledsen och berättar att jag valt att inte spendera kvällen med honom och min son. Detta lämnade vi dock bakom oss och hade en trevlig fest på lördagen.


    Igår ringer som sagt min svärmor mig och skäller i över 10 min. Hon säger saker som ?hur länge ska XX stå ut med dig?. Att jag förstör hennes son och vårt barn med mitt temperament. Hon menar på att han gör allt hemma och jag gör inget. Att alla andra ser hur jag är men jag verkar inte fatta hur jag är. Hon refererande till att min sambos pappa och hans syster ska tycka samma sak. Jag ringde såklart båda två och svärfar som blev jätteupprörd då han menar på att han tycker jättemycket om mig och att han inte pratat med svärmor på två månader (de är skilda).


    Min sambo friade till mig i aug och säger att han älskar mig mer och mer för varje dag. Han har aldrig sagt till mig eller HENNE att han tycker att jag kör med honom eller är missnöjd med mig, förutom när han var ledsen på min födelsedag. Det jag kan förstå kan ha provocerat henne är att jag i somras bad honom göra mycket då jag hade en utsliten axel så jag fick absolut inte bära något tyngre än ett kilo. Jag sa; kan du lyfta det, kan du snälla packa in den här i bilen etc.


     


    Jag mår jättedåligt av det här. Vet inte hur jag ska förhålla mig till den nyuppkomna situationen eller göra. Jag vet att min sambo älskar sin mamma och vill inte komma emellan dem. Som de känns nu så kommer jag aldrig kunna vara naturlig runt henne eller tycka att det är kul att åka 120 mil för att hälsa på. Hur tänker ni? Är jag överkänslig för att jag är gravid?  Borde jag ta till mig hennes ?feedback? för att bli  en bättre människa och acceptera att bli utskälld.


    Jag tycker att du kan ta kontakt med din svärmor igen och tala om för henne att du blev väldigt sårad och ledsen av hennes ord.
    Men du borde också tala om för henne att du inte vill att hon lägger sig i era privata angelägenheter. Det är inte hennes ensak.
    Berätta också för henne om dina problem med din axel och att det är orsaken till att du inte kunnat hjälpa din sambo så mycket som du vill.
    Har du pratat med din sambo om det här? Vad har han sagt om det här?
    Du kanske också ska säga till honom att inte dra in sin mamma i era dispyter.
    Att det är något ni ska lösa själva.
  • Sön 8 sep 2019 18:25 #96
    Anonym (sätt gränser) skrev 2019-09-08 16:23:03 följande:
    Jag skulle resonera precis likadant som du när det gäller självmord men jag tycker inte att ett sådant oerhört drastiskt exempel som att en person står på en bro på väg att hoppa på minsta sätt går att likställa med en konflikt av den här typen.

    När det gäller misshandel tycker jag att det är en av få situationer  då en förälder har rätt att lägga sig i sina vuxna barns förhållanden. Allvarligt missbruk hos det vuxna barnets partner  kan också vara en sådan situation, i synnerhet om det är barn inblandade men inget av dessa exempel är ju applicerbara på den situation tråden handlar om.

    Jag reagerar starkt  på att du kallar det att "provocera" att säga helt självklara saker som att om svärmor en ANDRA gång skulle vilja ta upp parets arbetsfördelning med TS vänligt men bestämt säga att man inte vill diskutera sin arbetsfördelning med henne och speciellt inte över telefon. Det är ett väldigt magstarkt ord du använder i sammanhanget. Om du reflekterar ett tag kanske du inser att det kan uppfattas som just väldigt provocerande av dig att använda ordet provocera i just det här sammanhanget.

    Du verkar inne på att det kan bli en god relation med svärmodern framöver om TS håller tillbaka sina känslor av kränkthet och ilska.

    Vad är då en god relation? Är det en god relation om det på ytan går lugnt och konfliktfritt till de  gånger de träffas men om TS genom att hålla de starka känslorna inom sig  och dessutom "går henne till mötes" genom att gå med på att diskutera något svärmodern inte har ett dyft med att göra börjar avsky tanten mer och mer ? Inte är det så jag skulle definiera "en god relation".

    Som jag nämnt tidigare i vår diskussion så påverkas alla som engagerar sig i en diskussion mer eller mindre av sina egna livserfareneter , så även jag.

    Jag ar aldrig haft just några egna svärmorsproblem , men däremot flera exempel i min släkt och i min respektives släkt på personer som åtminstone periodvis förållit sig så som du tycker att TS borde göra till sin svärmor till någon släkting.

    Inte skulle jag beskriva det som att det var frågan om "goda relationer" om jag inte skulle använda uttrycket i uppenbart ironiskt syfte. Snarare skulle jag beskriva det som att "X och Y står till nöds ut med varandras närvaro vid släktsammankomster" eller "Z har hittat en strategi att hantera det bistra faktum att så länge Å lever måste hen träffa denne med jämna mellanrum".
    Intressanta tankar, du har.

    Jag gillar exemplet med självmord eftersom det gör det tydligt vad jag menar. Jag kunde nog skriva en hel uppsats om vad jag menar utan att lyckas förmedla det bättre än vad den situationen gör.

    Det är givetvis inte lika kritiskt att man säger rätt saker när man har ett konfliktsamtal med sin svärmoder som när man har ett samtal med någon som är på väg att begå självmord i termer av vad som riskerar att hända om man säger fel saker. Men i övrigt ser jag likheter i det genom att man, enligt min åsikt, bör välja sina ord noga och se till att samtalet leder åt det håll man själv önskar. Det är inte något enkelt, utan en konst. Klarar man av en sådan sak bra, då skulle man kanske bli medlare i ett krig eller liknande.

    Jag ser det samtalet inte som ett vanligt samtal, ett sådant som man har med sin partner till frukosten eller sin kollega på jobbet. Utan ett särskilt form av konfliktsamtal som syftar till att överkomma en viss typ av konflikt. Inte vilken konflikt som helst, utan en allvarlig som påverkar ens liv så mycket att det är värt en hel del för att komma tillrätta med den.

    I mina inlägg här på FL, t.ex. Här väger jag inte mina ord på guldvåg. Inte heller försöker jag gå in med en särskilt ödmjuk inställning till andra, eller låter alla nålstick de ger passera. Vad skulle syftet med det vara? En relation med personerna här är helt enkelt inte tillräckligt mycket värt som t.ex relationen till en svärmoder som är farmor till ens barn.

    Kanske därför som jag använde ordet provocera, när jag egentligen menade "ett uttalande som riskerade leda till en utökad konflikt"

    I andra lägen kan det vara bra att tala ut ordentligt när man har en konflikt. I nära relationer, t.ex. Då ska man inte vika ner sig, eller vara rädd för att vara tydlig med sina åsikter och värderingar om saker och ting. Där blir strategin att hålla sina gränser viktiga, för det är viktigt där, inte bara för en själv utan för relationen som blir alldeles omöjlig annars. En svärmoder som bor 100 mil bort kan man antagligen stå ut med några dagar även om den överträder ens gränser då och då. Men i den nära relationen går inte det.

    Jag har upplevt att när man har en stark konflikt med en person och lyckas lösa den konflikten på ett bra sätt, så knyter man ofta ett betydligt närmare band till personen än man hade innan. All den ilska och de starka känslorna man haft mot personen har övergått till vänskap eller till och med kärlek och lust. Så jag skulle inte bli förvånad om TS skriver ett inlägg i tråden om ett eller två år och berättar om en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet.

    Men visst kan det också bli så som du beskriver med vissa personer. Att man har en artig men mycket frostig relation. Men ibland är den typ av relationer den bästa man kan få, och det är bättre att ha en sådan relation än att inte kunna umgås i samma rum - åtminstone om man behöver träffas för barnens eller andra släktingars skull. Jag tänker att man i vissa sådana situationer skulle kunna försöka medla via en neutral och skicklig konfliktlösare.

    Jag säger inte att TS ska övertala svärmodern från att hoppa från bron vid varje konflikt de har. Jag säger att jag tror att just i den här situationen som råder nu, är det lämpligt att göra det. Om svärmoderns beteende fortsätter efter att de löst konflikten, exempelvis, då är det inte läge att övertala henne att inte hoppa. Då får man söka lösningar på annat sätt.

    Samma gäller om konflikten löser sig, men att svärmodern fortsätter att blanda sig i deras privatliv på ett sätt som TS inte tål. Då behöver hon ta upp det problemet i relationen. Men då kanske hon har ett starkare band till svärmodern än hon har nu, så då kanske den saken går lättare.

    Personligen har jag använt mig av "hoppa från en bro"-konflikthantering i mitt jobb som lärare. Ett exempel var när det ringde en arg förälder som klagade på att jag hade en viss fråga på ett prov. Han skällde ut mig, berättade att han hade kunskap om läroplanen eftersom ditten och datten, etc, etc... Min approach var att stryka honom medhårs under hela samtalet. Jag sade saker som: "Vad bra att du är engagerad i ditt barn", "Du har säkert rätt i att den där frågan var olämplig" och "Tack för dina tankar", etc... Det som hände var att luften gick ur honom till slut. Ilskan försvann och vi kunde börja om det verkliga problemet, att hans dotter inte gjorde sina läxor som hon skulle och hur vi skulle kunna lösa det.

    Utifrån den erfarenheten och andra har jag märkt att den här strategin faktiskt fungerar. Får man till slut in lite komplimanger och andra ord, kan man ofta vända en sådan där ilska till att bli något konstruktivt. Ofta blir personerna väldigt paffa. De är så vana vid att alltid bli bemötta med sura miner att de inte vet vad de ska säga. Och ilskan flyger bort när de inte möter motstånd och de saknar incitament till att fortsätta.

    Jag har hört sägas att hjärnan är konstruerad så att man aldrig kan hålla kvar en känslostämning längre än 90 sekunder. Därefter försvinner den. Om den inte matas med nya ilskna tankar som gör att känslan stannar kvar. Det är tänkvärt.

  • Anonym (sätt gränse­r)
    Visa endast
    Sön 8 sep 2019 20:02 #97
    jrockyracoon skrev 2019-09-08 18:25:38 följande:
    Intressanta tankar, du har.

    Jag gillar exemplet med självmord eftersom det gör det tydligt vad jag menar. Jag kunde nog skriva en hel uppsats om vad jag menar utan att lyckas förmedla det bättre än vad den situationen gör.

    Det är givetvis inte lika kritiskt att man säger rätt saker när man har ett konfliktsamtal med sin svärmoder som när man har ett samtal med någon som är på väg att begå självmord i termer av vad som riskerar att hända om man säger fel saker. Men i övrigt ser jag likheter i det genom att man, enligt min åsikt, bör välja sina ord noga och se till att samtalet leder åt det håll man själv önskar. Det är inte något enkelt, utan en konst. Klarar man av en sådan sak bra, då skulle man kanske bli medlare i ett krig eller liknande.

    Jag ser det samtalet inte som ett vanligt samtal, ett sådant som man har med sin partner till frukosten eller sin kollega på jobbet. Utan ett särskilt form av konfliktsamtal som syftar till att överkomma en viss typ av konflikt. Inte vilken konflikt som helst, utan en allvarlig som påverkar ens liv så mycket att det är värt en hel del för att komma tillrätta med den.

    I mina inlägg här på FL, t.ex. Här väger jag inte mina ord på guldvåg. Inte heller försöker jag gå in med en särskilt ödmjuk inställning till andra, eller låter alla nålstick de ger passera. Vad skulle syftet med det vara? En relation med personerna här är helt enkelt inte tillräckligt mycket värt som t.ex relationen till en svärmoder som är farmor till ens barn.

    Kanske därför som jag använde ordet provocera, när jag egentligen menade "ett uttalande som riskerade leda till en utökad konflikt"

    I andra lägen kan det vara bra att tala ut ordentligt när man har en konflikt. I nära relationer, t.ex. Då ska man inte vika ner sig, eller vara rädd för att vara tydlig med sina åsikter och värderingar om saker och ting. Där blir strategin att hålla sina gränser viktiga, för det är viktigt där, inte bara för en själv utan för relationen som blir alldeles omöjlig annars. En svärmoder som bor 100 mil bort kan man antagligen stå ut med några dagar även om den överträder ens gränser då och då. Men i den nära relationen går inte det.

    Jag har upplevt att när man har en stark konflikt med en person och lyckas lösa den konflikten på ett bra sätt, så knyter man ofta ett betydligt närmare band till personen än man hade innan. All den ilska och de starka känslorna man haft mot personen har övergått till vänskap eller till och med kärlek och lust. Så jag skulle inte bli förvånad om TS skriver ett inlägg i tråden om ett eller två år och berättar om en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet.

    Men visst kan det också bli så som du beskriver med vissa personer. Att man har en artig men mycket frostig relation. Men ibland är den typ av relationer den bästa man kan få, och det är bättre att ha en sådan relation än att inte kunna umgås i samma rum - åtminstone om man behöver träffas för barnens eller andra släktingars skull. Jag tänker att man i vissa sådana situationer skulle kunna försöka medla via en neutral och skicklig konfliktlösare.

    Jag säger inte att TS ska övertala svärmodern från att hoppa från bron vid varje konflikt de har. Jag säger att jag tror att just i den här situationen som råder nu, är det lämpligt att göra det. Om svärmoderns beteende fortsätter efter att de löst konflikten, exempelvis, då är det inte läge att övertala henne att inte hoppa. Då får man söka lösningar på annat sätt.

    Samma gäller om konflikten löser sig, men att svärmodern fortsätter att blanda sig i deras privatliv på ett sätt som TS inte tål. Då behöver hon ta upp det problemet i relationen. Men då kanske hon har ett starkare band till svärmodern än hon har nu, så då kanske den saken går lättare.

    Personligen har jag använt mig av "hoppa från en bro"-konflikthantering i mitt jobb som lärare. Ett exempel var när det ringde en arg förälder som klagade på att jag hade en viss fråga på ett prov. Han skällde ut mig, berättade att han hade kunskap om läroplanen eftersom ditten och datten, etc, etc... Min approach var att stryka honom medhårs under hela samtalet. Jag sade saker som: "Vad bra att du är engagerad i ditt barn", "Du har säkert rätt i att den där frågan var olämplig" och "Tack för dina tankar", etc... Det som hände var att luften gick ur honom till slut. Ilskan försvann och vi kunde börja om det verkliga problemet, att hans dotter inte gjorde sina läxor som hon skulle och hur vi skulle kunna lösa det.

    Utifrån den erfarenheten och andra har jag märkt att den här strategin faktiskt fungerar. Får man till slut in lite komplimanger och andra ord, kan man ofta vända en sådan där ilska till att bli något konstruktivt. Ofta blir personerna väldigt paffa. De är så vana vid att alltid bli bemötta med sura miner att de inte vet vad de ska säga. Och ilskan flyger bort när de inte möter motstånd och de saknar incitament till att fortsätta.

    Jag har hört sägas att hjärnan är konstruerad så att man aldrig kan hålla kvar en känslostämning längre än 90 sekunder. Därefter försvinner den. Om den inte matas med nya ilskna tankar som gör att känslan stannar kvar. Det är tänkvärt.
    Först en sak: I flera av dina inlägg har jag känslan av att du missar att TS och hennes blivande make redan har ett gemensamt barn och att svärmodern redan är farmor. Du skriver till exempel om ett hypotetiskt snenario om ett eller två år med "en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet". Du skriver barnet, inte barnen  trots att det snart finns två barn.

    Du verkar också vara ganska inne på att svärmor i och TS pågående graviditet känner att hon förlorar sin son och det bidrar också till att jag får känslan av att du missat att det redan finns ett gemensamt barn. Ett barn till med samma kvinna , som det är frågan om i det här fallet borde ju inte få svärmor  att känna att hon förlorar sin son, ett barn till borde varken göra till eller från när det gäller den aspekten.

    Jag håller absolut med om att en sådan mycket frostig men artig  relation jag beskrev i mitt inlägg ibland är det bästa man kan få och att det ofta är betydligt bätte än att inte kunna vara i samma rum alls. Om inte annat så för tredje parts skull. Det kan betyda väldigt mycket för en person som fyller 70, eller går i pension, eller som konfirmerar sig, eller som gifter sig eller som tar studenten att två personer som bägge betyder mycket för hen kan vara med på samma tillställning trots att de tycker väldigt illa om varandra eller inte alls kommer överrens. Det jag menade var som sagt att en sådan artig, men mycket frostig relation inte kan kallas en god relation även om det är väldigt positivt att personerna kan vistas i samma rum.

    När jag läser TS inlägg får jag intrycket av - men jag kan förstås ha fel- att även om hon  är väldigt ledsen och upprörd så är det kanske inte så väldigt, väldigt viktigt för henne att ha en nära och innerlig relation till sin svärmor utan att det kanske räcker med att hon känner sig trygg och slipper oroa sig för att bli illa behandlad när hon  tillsammans med resten av  familjen åker de 120 milen och hälsa på henne några gånger om året.

    Och det är isåfall, anser jag,  en helt normal inställning till en svärmor som alltid bott 120 mil bort , som man kanske träffar några gånger om året och som man aldrig haft någon regelbunden egen telefonkontakt eller egen regelbunden kontakt överhuvudtaget med.

    Om det är så kanske det egentigen skulle räcka med att TS antingen genom svärmor själv eller indirekt genom sin blivande man efter att han pratat med sin mamma blir förvissad om att svärmor aldrig mer kommer att utsätta TS för dylika påhopp igen?

    Om det rört sig om en höggravid 20-åring  och en 40-årig svärmor som bott fem minuter ifrån varandra och som tidigare varit väldigt goda vänner hade det kanske varit värt att lägga ned mycket tid och kraft på ett samtal av den typen du vill få till. Dels finns det ju betydligt mer att förlora i ett sådant fall , dels kommer personerna i mitt exempel ändå att springa på varandra regelbundet och dels kommer de rent statistiskt att ha ett band till varandra i många, många år till, även om förhållandet skulle spricka i och med barnen /barnbarnen.

    I TS fall är ju omständigheterna helt annorlunda.
  • Sön 8 sep 2019 22:36 #98 -1
    Anonym (sätt gränser) skrev 2019-09-08 20:02:39 följande:
    Först en sak: I flera av dina inlägg har jag känslan av att du missar att TS och hennes blivande make redan har ett gemensamt barn och att svärmodern redan är farmor. Du skriver till exempel om ett hypotetiskt snenario om ett eller två år med "en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet". Du skriver barnet, inte barnen  trots att det snart finns två barn.

    Du verkar också vara ganska inne på att svärmor i och TS pågående graviditet känner att hon förlorar sin son och det bidrar också till att jag får känslan av att du missat att det redan finns ett gemensamt barn. Ett barn till med samma kvinna , som det är frågan om i det här fallet borde ju inte få svärmor  att känna att hon förlorar sin son, ett barn till borde varken göra till eller från när det gäller den aspekten.

    Jag håller absolut med om att en sådan mycket frostig men artig  relation jag beskrev i mitt inlägg ibland är det bästa man kan få och att det ofta är betydligt bätte än att inte kunna vara i samma rum alls. Om inte annat så för tredje parts skull. Det kan betyda väldigt mycket för en person som fyller 70, eller går i pension, eller som konfirmerar sig, eller som gifter sig eller som tar studenten att två personer som bägge betyder mycket för hen kan vara med på samma tillställning trots att de tycker väldigt illa om varandra eller inte alls kommer överrens. Det jag menade var som sagt att en sådan artig, men mycket frostig relation inte kan kallas en god relation även om det är väldigt positivt att personerna kan vistas i samma rum.

    När jag läser TS inlägg får jag intrycket av - men jag kan förstås ha fel- att även om hon  är väldigt ledsen och upprörd så är det kanske inte så väldigt, väldigt viktigt för henne att ha en nära och innerlig relation till sin svärmor utan att det kanske räcker med att hon känner sig trygg och slipper oroa sig för att bli illa behandlad när hon  tillsammans med resten av  familjen åker de 120 milen och hälsa på henne några gånger om året.

    Och det är isåfall, anser jag,  en helt normal inställning till en svärmor som alltid bott 120 mil bort , som man kanske träffar några gånger om året och som man aldrig haft någon regelbunden egen telefonkontakt eller egen regelbunden kontakt överhuvudtaget med.

    Om det är så kanske det egentigen skulle räcka med att TS antingen genom svärmor själv eller indirekt genom sin blivande man efter att han pratat med sin mamma blir förvissad om att svärmor aldrig mer kommer att utsätta TS för dylika påhopp igen?

    Om det rört sig om en höggravid 20-åring  och en 40-årig svärmor som bott fem minuter ifrån varandra och som tidigare varit väldigt goda vänner hade det kanske varit värt att lägga ned mycket tid och kraft på ett samtal av den typen du vill få till. Dels finns det ju betydligt mer att förlora i ett sådant fall , dels kommer personerna i mitt exempel ändå att springa på varandra regelbundet och dels kommer de rent statistiskt att ha ett band till varandra i många, många år till, även om förhållandet skulle spricka i och med barnen /barnbarnen.

    I TS fall är ju omständigheterna helt annorlunda.
    Ja, du har rätt i att TS har två barn. Det första barnet fick svärmoderns pappas namn när det föddes. Det gladde TS, skrev hon. Jag tycker det förstärker bilden av en relativt plötslig omställning i relationen mellan TS och svärmodern. Utifrån TS synvinkel har relationen varit bra tidigare eftersom hon skriver att hon "nu blivit en helt annan svärmor än den jag tidigare tyckte om". Visst kan svärmoderns känslor ha kommit krypande under en tid,utan att hon har visat det - men jag tycker ändå det tyder på att de har haft en fungerande relation ett tag men som nu plötsligt brutits.

    Min tolkning av detta är att möjligheterna till att konflikten ska kunna finna en lösning är positiv. Erfarenheten visar att TS och svärmodern kan ha en fungerande och till och med en varm relation, där svärmodern facetimear och pratar med sonen även om svärmodern inte "är den typ av person som man lätt kommer in på livet".

    Jag vill inte sia om vilken relation TS önskar sig med svärmodern. Så bra som möjligt, antar jag.

    Det kräver inte mycket av TS resurser att ta kontakt direkt med svärmodern bortsett givetvis från den psykiska anspänningen. Hon behöver inte ta reda på telefonnumret. Hon behöver möjligen börja ladda mobilen först ifall det blir ett långt samtal. Sedan behöver hon slå numret. Därefter prata och lyssna. Efter kanske fem minuter, högst tio är det över. Mycket lite jämfört med den vånda och det grubbleri som ofta blir konsekvenserna av olösta konflikter.

    Men är man inte van att ha konfliktsamtal kan det givetvis känna jobbigt att ta steget. Man kan vara konflikträdd och kanske vill undvika alla lösningar som känns potentiellt obehagliga. Svärmodern var ju dessutom extremt otrevlig mot TS vid senaste samtalet.

    Men man ska inte underskatta hur otroligt skönt det brukar kännas när väl samtalet är över och konflikten kanske är helt eller delvis borta. Och om man lär sig att hantera konflikter genom att ta det direkt med personen, så kan man förstås fortsätta använda det i andra relationer som inte fungerar som de ska. Det blir en form av livskunskap som man kan plocka fram när det behövs.

    I TS gravida tillstånd tycker jag att hon skulle ta chansen. När jag läser mellan raderna tycker jag mig känna hur jobbigt det här är för henne och tänker på hur välgörande en direktkonfrontation kunde vara för henne. Inte roligt om hon måste gå omkring och bära på den här konflikten fram till förlossningen och efter den när hon borde få njuta av barnet utan denna skugga fallande över henne.

    I det fall sambon får svärmodern att t.ex. be om ursäkt, så är det jättebra. Vi får hoppas på att det blir så eftersom TS tycks föredra den lösningen. Det finns vissa risker i det, men jag lutar åt att det kommer gå bra ändå. Deras tidigare hållbara relation tillsammans med att svärmodern normalt inte verkar ha en så kort stubin, talar för att situationen kommer lösa sig relativt enkelt. Om sambon nämner detta med TS ryggbesvär t.ex. så kanske svärmodern ändrar uppfattning.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Mån 9 sep 2019 08:49 #99
    jrockyracoon skrev 2019-09-08 15:31:07 följande:
    Ja, vi skiljer oss på den här punkten möjligen.

    Jag tycker det är naturligt och till och med bra att vänner, släktingar och bekanta månar om varandra och påpekar orättvisor när en person behandlas på ett uppenbarligen felaktigt sätt.

    Om det t.ex. vore sant att TS behandlade TS man fruktansvärt genom att t.ex. tvinga honom att skura och städa huset, göra hushållssysslor, slita i trädgården,  etc. samtidigt som TS satt i en solstol och njöt av en cola och det hände inte enbart när TS var gravid utan under t.ex. 10 års tid, så skulle hon verkligen ha anledning att lägga sig i, enligt min mening. Eller om hon hade misstankar om att TS man blev misshandlad av TS. Eller om hon hade misstankar om att mannen misshandlade TS, etc...

    Men att skälla ut någon är ju inte rätt sätt. Man kan ju säga: "Jag tycker det är fel att du sitter i en solstol och dricker cola, och att din man varje dag får slita." Då kanske man får svaret att: "Åh, det där är en överenskommelse vi har gjort, det är något vi båda trivs med..." Jaha, då vet man det.

    Om vi inte vågar blåsa i varningspipan när vi ser tecken på att våra nära och kära är i riskzonen för att bli utnyttjade eller psykiskt eller fysiskt misshandlade, då har vi tagit rätten att låta andra vara ifred ett steg för långt.

    Därmed inte sagt att svärmodern på något sätt har rätt att lägga sig i deras arbetsfördelning eller liknande. Men om hon blir allvarligt orolig för att TS psykiskt eller fysiskt utnyttjar och misshandlar hennes man, då är det rimligt att hon uttrycker sin oro.

    När man har ett konfliktsamtal med syfte att hitta en snabb och smidig lösning på konflikten anser jag att det ibland kan vara onödigt att gå in på den andres rätt att blanda sig i. Det bidrar kanske inte till samtalets syfte att gå in på den rättigheten, oavsett hur giltigt det argumentet kan tänkas vara. Att lösa konflikten är det som ska ligga i fokus. Om det kan hjälpa svärmodern att bli lugnare i sinnet, genom att visa henne att hennes oro för sonen är helt obefogad genom en kort saklig argumentation - tycker jag det är fullt rimligt att göra det.Men om det leder till mer obefogade anklagelser och utbrott, kan det också vara bra att försöka klargöra vad som är parets rätt att själva bestämma över och vilka delar, om några, som är rimliga att svärmodern kan få ha synpunkter på.

    Det som avgör hur mycket man kan ta ut svängarna, d.v.s. hur provocerande man kan vara mot den andre genom att säga saker som kan misstänkas accelerera konflikten är olika från situation till situation. Om svärmodern är ångerfull och lugn under samtalet kan TS i större utsträckning definiera var hennes gränser går. Om svärmodern är lynnig, svår att ha att göra med och tydligt känslostyrd - är det strategiskt smart att vänta med de mer potentiellt provocerande delarna till ett annat samtal, om det fortfarande behövs då.

    Jag ser på konfliktsamtal lite som med självmord. Förhindrar man ett självmord, kan det många gånger leda till en positiv utveckling och ett långt lyckligt liv. Vad säger man till den som står på bron och är beredd att hoppa? Säger man att såhär kan man inte göra, att man ska anmäla honom till polisen eftersom det är olagligt att ta självmord från den här bron?  Nej, man passar sig antagligen noga för att sätta gränser eller säga fel ord i den situationen. Varje ord man säger väger man på guldvåg för man vet att minsta felsägning kan få stora negativa konsekvenser för personens liv. Man kan alltså offra både sin egen ev. önskan att vilja påminna om regler, ens egna känslor, ens vrede, tid och kraft för att förhindra ett självmord - den relativt lilla insatsen kan ge stor utdelning. Samma sak med en konflikt med en person. Löser man en konflikt med till exempel en svärmoder som är lite på avstånd, kan detta leda till en livslång konfliktfri närvaro. Genom att hålla tillbaka sin känsla av kränkthet, ilska och lust att rikta hårda anklagelser tillbaka kan man ibland med relativt enkla medel stoppa något som annars hade blivit en jobbig mardröm.

    Det där att hålla gränser är viktigt. Men varför inte ta upp det med personen senare, när relationen har läkt och när läget inte är lika känsligt? Om det ens behövs att ta upp då, för i och med den goda relationen som uppstått kanske svärmoderns gränslöshet har försvunnit helt.

    Samtidigt, om det är viktigare att markera ens gränser än att lösa konflikten, kan man agera på ett annat sätt. Allt handlar om vilket syfte man har med samtalet, och vad man är beredd att offra för att få det man vill ha.
    Hej, tack för din analys <3 . Jag kan förstå vad du menar och både jag och min sambo försöker förstå vad hon ville med detta samtal. Till saken hör den att jag gör 80 procent av allt hushållsarbeten och största delen tar han om våran son själv. Han klipper oftast gräset medan jag gör övriga, grovstädar, finstädar, håller ordning på kläder och storlekar, köper nytt tvättar och tar hand om trädgården och blommor. Eftersom vi håller på att bygga garage vilket han gör med lite hjälp av hantverkare så finns ingen tid för oss att umgås på fritiden. Jag är därför själv med vår son på kvällar och helger och han jobbar i garaget. Vi är helt överens om denna uppdelning för att få livet att gå runt och frisätta tid för att kunna bygga. En lång och utdragen byggnation som är inne på sitt tredje år nu. Varken jag eller han fattar varför hon tror att han gör allt eller varför hon sa det. Han har aldrig klagat på uppdelningen då han bygger på sitt drömgarage som ska ha plats för alla hans motorintressen. Jag ville inte ha ett sådant stort garage men jag är mån om att han kan utveckla sina intressen men därför har det blivit så att jag gör nästa allt hemma och är själv med sonen.  

    Att hon vräkte ur sig det hon gjorde fattar jag inte och det visar bara att hon inte bor i närheten och ser vår vardag.

    Jag förstår inte syftet med samtalet förutom att jag numera är ledsen. Försöker skaka av mig allt elakt hon sa och tänka att det inte stämmer. Jag vet dock att det är hennes sanning och det hon tycker om mig vilket är tråkigt då man förväntas spendera jul och semestrar ihop. Hon bor som ni vet 120 min ifrån oss så man blir väldigt intim när man är med varandra. Bor under samma tak etc. Det blir intensivt under en kort period. Sen är det flera månader till nästa gång.
  • Mån 9 sep 2019 15:12 #100
    Anonym (Louise) skrev 2019-09-06 23:11:24 följande:

    Du är väldigt snäll mot din sambo TS. Du planerade hans 40-årsdag i veckor innan och notan för det hela slutade på ca 20 000 kr.

    Han å sin sida kan inte ens ge dig en liten uppvaktning på sängen på morgonen, något ni brukar göra för varandra. Inte heller har han planerat något för kvällen.

    Svårt att bortförklara sådan slapphet. Men vet att många män tyvärr är så.

    Hoppas att du hade trevligt med din väninna iallafall, fint av henne att hon bjöd ut dig på middag.


    Jag håller med här. Jag hade blivit väldigt besviken om min man inte uppvaktat mig det minsta när jag fyllde år och speciellt om man fyller jämnt. Slappt, slött och likgiltigt beteende. Speciellt när han själv blev firad riktigt ordentligt. 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll