Otrogen igen?

Som någon skrev här ovan så kan man inte rå för om man blir attraherad av någon annan.
Det är vad man väljer att göra av de känslorna som räknas.
Väljer man att inte agera på de känslorna så kan jag inte kalla det otrohet. Och,som tur är,så har min man samma åsikt i den frågan.
Sen får väl du känna dig besviken för det,om du vill. Men den åsikten har jag alltid haft.

Exakt så!  Tack! 

Tjejen i den tråden hade väl kontakt med sin kollega i form av meddelanden,bokade möten och chattade efter arbetstid,om jag inte minns fel.
Då har hon agerat på sina känslor.
Det är en annan sak än att bara känna attraktion till någon utan att agera på det.

Ta det inte som en kritik eller påhopp. Blev som sagt förvånad/intresserad, i sammanhanget, att du är så öppen med den otroheten du själv drabbades av...
Det har gett mig uppfattningen att du har nolltolerans mot allt som kan hänvisa till otrohet. Vad jag förstått tar du också avstånd till uttalandet "Det man inte vet, har man inte ont av..."

Därav min fundering...

Jag är bara intresserad av jämförelsen och att du skrev som du gjorde i det inlägget jag hänvisade till.

Nja, tycker egentligen skillnaden är marginell. Ts i den tråden har gått några steg närmre gränsen, men insett felet och är på väg tillbaka. (Om man får tro henne) 
Att tillåta sig att känna attraktion och pirr, är ju samma hos dig och ts i tråden.

De två i andra tråden är kollegor. Kan vara svårt att undvika varandra på jobbet
då dom var engagerade i samma projekt (Bara dom två). Sen gick dom längre, inget uttalat, men med fantasieggande spellistor, träff/frukost utanför arbetsplatsen, instasnack. Men det började med att den ts kände attraktion och pirr...
Grejen är...dom lät det (om vi fått sanningen) stanna där...inget fysiskt, inget uttalat dom emellan...Bara hennes känsla hon berättar om.
Hans vet vi inget om säkert. Bara antaganden. Även om dom är välgrundade. 

Det finns trådar här där ts frågar om dom är otrogna när dom känner attraktion till någon.
Osäkerheten är stor och åsikterna är många. Så min fundering är ju inte konstig, eller?

Förlåt, att jag tar mig friheten att svara trots att jag inte är Molly. 

Det är omöjligt att styra känslor och attraktion, men det går att välja om man vill nära och göda det eller strypa känslorna. Om en person gör det rätta valet att avstå från att göda sina känslor, så är det inte känslomässig otrohet. Varenda litet steg eller ursäkt en person gör inför sig själv för att närma sig personen den känner intresse/ attraktion för är däremot stegen mot känslomässig otrohet.

Då är det ju inget, och då skulle man kunna tala om det för sin partner.
Vet inte om vi snackar om samma saker.
Jag kan tycka andra människor som jag möter på gatan är snygga/trevliga. Är jag attraherad då?
Om jag känner pirr...är kåt, på en annan? Är jag inte känslomässigt otrogen då?
Kan jag tala om det för min partner?
Fall ett...ja
Fall två... Nja, inte gärna. Men inget har ju hänt.

Spånar för jag tycker det är intressant.

Jag håller med. Om man inte är känslomässigt otrogen så kan man med gott samvete tala om hur man känner till sin partner. Men å andra sidan är det onödigt att göra det då det kan vara jobbigt för den att veta, och särskilt när man ändå inte tänker göra något av saken. 

Jag kan tycka att andra är snygga och trevliga, utan att känna minsta lilla mer än så. Men om jag därifrån övergår till att vilja känna eller närma mig personen så är jag ute på hal is.

Att känna pirr eller kåthet är inte heller otrohet. För det kan i stort sett hända hur som helst och av vad som helst. Då kan man i stort sett vara otrogen för att man tänkt en tanke eller kollat på en erotisk film. Samma sak borde gälla där, att ta steget från tanke till handling. Ett annat faktum är att man till och med kan tända på saker som man absolut inte skulle vilja göra, eller en person man aldrig skulle vilja ha. Kåthet är inte alltid rationellt.

Fast detta är som sagt bara min egna definition av känslomässig otrohet, och alla har sina egna gränser. 

Skummade bara delar av tråden men fastnade vid ovan citerade inlägg.

Jag har sett flera som i olika otrohetstrådar har använt uttrycket, eller liknande uttryck "Det man inte vet mår man inte ont av".
Jag är en av dem.

Nu vet jag inte om du refererade till mig?
Men för min egen personliga del är det mycket viktigt att hålla isär olika saker.

Jag har aldrig sagt att otrohet är bra, det är inget som jag stödjer eller rekommenderar. Jag anser inte att det är bra att svika sin partner, att svika förtroenden eller att vara respektlös mot sin partner. Jag anser inte att otrohet kan bortförklaras eftersom jag är absolut säker på att alla har ett val. Alla har även valet att avstå från att vara otrogen.
Men trots detta måste jag alltid påpeka att det faktiskt är en absolut sanning att "Det man inte vet har man inte ont av".

Jag vet att denna sanning svider får många och att den svider mer för vissa. Men den gäller alltjämt och jag ställer den lite i relation även till att man kan aldrig förhindra sin partner från att vara otrogen.

Om TS, eller någon annan, kan sköta sin otrohet på sådant sätt att ingen får reda på det och att det inte på något negativt sätt påverkar något annat i sitt eget eller andras liv så är det ju ingen som behöver ha något ont av det.
Faktum är att det självfallet också är möjligt att det kan ha positiva effekter på ens egen person, på hennes förhållande och därmed även ha positiva effekter för hennes sambo och för familjen.

Men det tål att upprepas; otrohet är inget som jag rekommenderar.

Tycker du och jag har avhandlat just den diskussionen om det man inte vet...
färdigt.