Otrogen igen?

Återigen så förstår jag inte varför du väljer att citera mig.
Du pratar massor av otrevligt strunt och du väljer medvetet göra påhopp och använda förklenande uttryck om andra människor.
Allt detta säger mycket mera om dig själv än om någon annan.

Inget av det strunt du skriver har någon som helst anknytning till något som jag har skrivit, så jag förstår inte varför du citerar mig.

Jag har alltså erfarenhet att tidigare ha varit utsatt för otrohet. 
Men jag betraktar henne som absolut normalt funtad, tom inom många områden förutsätter jag att hon var och är betydligt mera intelligent än du. 
Jag har aldrig trott att hon fullkomligt struntade i ("sket i" = ditt uttryck) vilka konsekvenser hennes handlande fick för mig och andra. Men hon valde ändå att ta ett felaktigt beslut som hon senare kom att ångra för resten av sitt liv.
Jag har aldrig förlåtit hennes handling men jag skulle aldrig fördöma henne som människa.

Jag vet att det är din åsikt och den respekterar jag.

Men min åsikt är att om man inget vet så misstänker man heller inget och man är alltså helt opåverkad.
Då gäller sanningen absolut till 100% att det man inte vet mår man heller inte dåligt av.
Glöm inte att jag också har uttalat mitt tydliga ställningstagande; om min partner skulle vara otrogen mot mig, och hon sköter det på sådant sätt att jag aldrig behöver får reda på det, alltså inte ens misstänka, så vill jag absolut inte veta något om hennes otrohet.
Jag är helt övertygad om att jag inte alls är ensam om detta och liknande ställningstaganden.
I så fall är ju otrohet något helt oskyldigt som överhuvudtaget inte påverkar mig på minsta lilla vis.
Tvärtom kan det ju faktiskt hända att det positivt påverkar min partner och därmed också medför positiva följder i vårt förhållande. Alltså en ren win-win situation.
Jag vet att många kanske inte direkt gillar tanken, men rent objektivt så är det likväl fullt möjligt!

Jag är övertygad om att de flesta som blir upptäckta anser sig ha skött otroheten på ett sånt sätt att den inte ska komma fram. Till exempel ansåg säkert mannen i tråden om kvinnan som blev bedragen som nygift att han skötte det snyggt, men ändå kom det fram och orsakade katastrof.

Jag är övertygad om att de flesta otrogna som blivit påkomna anser sig ha försökt sköta det snyggt.
Ändå så har det kommit fram och orsakat lidande för den som blivit bedragen.
Jag är dessutom en sådan som vill veta om min man skulle vara otrogen så jag också får en chans att välja hur jag vill leva mitt liv.
Det ska inte bara vara förbehållet den som bedrar.

Du säger dig vara övertygad, men det baserar du bara på din egen åsikt, och sannolikt i huvudsak rent känslobaserat.
Men det finns ett mycket tydligt faktum som talar emot att din övertygelse skulle stämma med verkligheten, nämligen att många undersökningar (kanske alla?), intervjuer och liknande visar att med allra största sannolikhet så kommer de flesta otroheter aldrig fram.
Du baserar din övertygelse och dina känslor på de otroheter som avslöjas.
Men det är ställt utom allt rimligt tvivel att det är vanligt förekommande med otrohet som aldrig avslöjas, mycket pekar alltså på att en majoritet av alla otroheter aldrig kommer fram.

Då ställs din och andras övertygelse, dina och andras känslomässiga antaganden, i ett helt annat perspektiv!

Nej jag kan inte hålla med dig. Baserat på egen erfarenhet, på massor av studier och att ha pratat med många människor som har egna erfarenheter, så tror jag att de flesta som avslöjas VILL bli avslöjade eller har medvetet STRUNTAT i att försöka sköta det på sådant sätt att de inte ska bli avslöjade.
Jag är helt övertygad att många vill bli avslöjade, medvetet eller omedvetet, eller helt enkelt struntar i vilket.

De flesta jag kommit i kontakt med, och i studier, har jag fått lära mig att de som verkligen lägger sig vinning om att sköta sin otrohet på sådant sätt att de verkligen gör allt för att säkerställa att inte bli avslöjade, blir heller aldrig avslöjade (nästan aldrig?).
Jag förstår att detta är obekväma tankar och rent känslomässigt svårt för många, men om man ser lite objektivt på det så finner jag det som ganska självklart.

Jag respekterar att du vill veta.
De flesta uppger sig vilja veta, men jag tror också att det finns många som tror sig vilja veta men som i verkligheten nog skulle föredra att slippa veta.

Jag hoppas att du och andra också ska ha förmåga respektera att jag, och sannolikt många andra, INTE vill veta.
Om jag inte vet något så är jag helt opåverkad, det kan inte störa eller påverka mig eller mitt liv på minsta lilla vis, jag kan inte känna av något svek eller känna av något negativt överhuvudtaget.
För mig är det ett enkelt val att föredra detta framför att jag skulle vilja veta.
Det måste du kunna förstå?

Men om man som du drabbas av misstankar, möts av förnekande, så kommer självfallet saken i en helt annan dager.
Men jag hoppas att du kan se den fundamentala skillnaden mellan dessa två motsatta scenarier?

Att otrohet ofta inte kommer fram motsäger inte mitt påstående att de flesta som trots allt blir upptäckta förmodligen trott sig sköta otroheten snyggt. Jag tror till exempel att mannen som var otrogen när han precis gift sig inte räknade med att han skulle bli påkommen.

Ja, du har självfallet rätt till din åsikt.
Men min åsikt är att jag är helt övertygad att många vill bli avslöjade, medvetet eller omedvetet, eller helt enkelt struntar i vilket.

De som verkligen lägger sig vinning om att sköta sin otrohet på sådant sätt att de verkligen gör allt för att säkerställa att inte bli avslöjade, blir heller aldrig avslöjade (nästan aldrig?).

Vad har denna diskussion med ts att göra??

Men om man nu vill bli avslöjad så är det väl bättre att själv berätta om sin otrohet istället för att blåneka och ljuga sin partner rakt upp i ansiktet när de blir ställda mot väggen?
Min erfarenhet är att de som är otrogna inte vill att sanningen ska komma fram.
I annat fall skulle de inte ljuga.

Självklart respekterar jag att du inte vill veta. Jag har bara lite svårt att förstå hur man inte kan vilja att själv få chansen att välja hur man vill leva sitt liv.
Och hur man kan vilja leva med någon som inte respekterar en mer än så.
Men vi är alla olika.