Anonym (FYI) skrev 2020-03-09 15:32:47 följande:
Ta det inte som en kritik eller påhopp. Blev som sagt förvånad/intresserad, i sammanhanget, att du är så öppen med den otroheten du själv drabbades av...
Det har gett mig uppfattningen att du har nolltolerans mot allt som kan hänvisa till otrohet. Vad jag förstått tar du också avstånd till uttalandet "Det man inte vet, har man inte ont av..."
Därav min fundering...
Jag är bara intresserad av jämförelsen och att du skrev som du gjorde i det inlägget jag hänvisade till.
Nja, tycker egentligen skillnaden är marginell. Ts i den tråden har gått några steg närmre gränsen, men insett felet och är på väg tillbaka. (Om man får tro henne)
Att tillåta sig att känna attraktion och pirr, är ju samma hos dig och ts i tråden.
De två i andra tråden är kollegor. Kan vara svårt att undvika varandra på jobbet
då dom var engagerade i samma projekt (Bara dom två). Sen gick dom längre, inget uttalat, men med fantasieggande spellistor, träff/frukost utanför arbetsplatsen, instasnack. Men det började med att den ts kände attraktion och pirr...
Grejen är...dom lät det (om vi fått sanningen) stanna där...inget fysiskt, inget uttalat dom emellan...Bara hennes känsla hon berättar om.
Hans vet vi inget om säkert. Bara antaganden. Även om dom är välgrundade.
Det finns trådar här där ts frågar om dom är otrogna när dom känner attraktion till någon.
Osäkerheten är stor och åsikterna är många. Så min fundering är ju inte konstig, eller?
Nej,jag tycker inte att din fundering är konstig. Tvärtom så kan jag förstå den.
Men när det gäller känslor så kan man inte rå för det.
Om man börjar känna attraktion och pirr för någon annan så är det ju inget man tillåtit sig utan det bara uppstår.
Men om man sen väljer att agera på de känslorna så har man ju gått längre.
Det är då man har tillåtit sig att känna det man gör.
Och då tycker jag att det är otrohet.
Det är ju vad man väljer att göra av sina känslor som är det viktiga,tycker jag.
Min man och jag pratar med varandra om allt så jag undanhåller inget för honom.
Och inte han för mig heller.
Det där med "de man inte vet..." har jag inte så mycket till övers för.
Av egen erfarenhet så vet jag att man kan känna att något inte stämmer. Att något pågår bakom ens rygg.
Och när man försöker ta reda på sanningen så blir man mer eller mindre idiotförklarad och får bara förnekanden till svar.
Och den oroskänslan man bär på kan man må dåligt av.
Så jag tycker mest att det känns som ett dåligt argument för att försöka skydda sig själv.