Otrogen igen?

Jag vet inte helt och fullt varför man väljer att avge ett sådant löfte. Jag har dock själv gjort det och hittills hållit det. Men som jag skrev tidigare så är det väl för att man känner kärlek och att man vill visa och intyga sin kärlek för varandra?

Jag förutsätter dock att det inte har undgått dig att det är ganska (mycket?) vanligt att trohetslöften någon gång under långa förhållanden bryts? Otrohet är ju trots allt inte så ovanligt och särskilt om det stämmer så som det ofta påstås att de flesta otroheter aldrig avslöjas.

Jag tror absolut inte att du och din man har för avsikt att bryta era löften, åtminstone inte vid den tidpunkt när ni avgav era löften. Jag vågar dock inte tro något om era avsikter långt in i framtiden och om omständigheter och ert förhållande ändras på något radikalt sätt.
Jag skrev också att jag tror att alla har goda avsikter när de avger och mottager ett trohetslöfte.

Jag tror att vi är överens om att otrohet inte är så himla ovanligt.
Men jag är övertygad att de allra flesta håller med om att ett trohetslöfte går att hålla om man bara vill. Även de som senare kommer att begå otrohet tror jag en gång skulle ha hållit med om att de hade för avsikt att hålla sitt trohetslöfte och att det går att hålla om man bara vill.
Ändå förekommer otrohet.

Återigen kan det vara värt notera att båda individerna nästan aldrig upplever ett trohetslöfte på exakt samma sätt.
ETT EXEMPEL: 
Den ena individen (hon) kanske inom sig inte tar det lika bokstavligt, upplever inte riktigt samma djupa tyngd i löftet, men är väldigt kär och hamnar då i den situationen att han kräver ett trohetslöfte för att de ska kunna bli tillsammans på riktigt. Om hon då är kär på riktigt, och upp över öronen förälskad, och inget hellre önskar än att vara tillsammans på riktigt, så ligger det väl nära till hands att hon uttalar det önskade/krävda trohetslöftet, eller hur?

När tiden har gått, när blixtförälskelsen har gått över, när han bara spelar dataspel, har fått ölmage, ständigt lämnar kalsongerna på golvet, han porrsurfar och runkar i stället för att älska med henne, så kanske hennes trohetslöfte inte längre har riktigt samma tyngd? Eller vad tror du???

Det enda jag sade var:
Svartsjuka anges ofta som en pådrivande faktor som direkt kan leda till otrohet. (Studera gärna ämnet om du inte vill tro på mig!)

Ofta = inte alltid
kan leda till  = det är möjligt att det leder till.

Jag tror inte att du tycker att jag har direkt fel här?

Det har förklarats sakligt för dig 174234234234 ggr. Det är liksom grunden till oändliga bisarra debatter där du älskar att försöka göra allt så abstrakt som möjligt. Har inte funkat då och kommer inte funka nu heller. 

Du behöver inte lova något, det är ingen tävling i vem har mest rätt. Att ingen håller med dig om dina sanningar är liksom bevis nog.

Jag är 50år och har aldrig varit otrogen (trots möjligheter). Förstår inte varför jag skulle börja ägna mig åt sådant nu, eller för den delen någonsin. Har alltid brutit upp förhållanden på ett ärligt sätt. Ja, både i långa och korta förhållanden.Om jag är unik så är människor kort och gott tragiska.
Däremot tror jag inte alls att jag på något vis är unik, enligt de undersökningar jag har hört har minst 50% förblivit trogna. Det är långtifrån alla.

Det är möjligt. Men jag förstår fortfarande inte varför man då inte hellre väljer att göra slut på ett ärligt sätt istället för att vara otrogen.
Att blixtförälskelsen har gått över och ens partner kanske inte är densamma som när man träffades är ingen ursäkt för att vara otrogen.
Jag tror att kommunikationen många gånger är det som brister när ett förhållande börjar knaka i fogarna.

Det är klart att det händer. Men inte alltid.
Och det är väl mitt ex ett bevis på.

Ditt språkbruk är förkastligt eftersom det är avsett att förminska och förolämpa mottagaren. I princip ingen är otrogen i avsikt att skada någon annan. Om du inte förstår skillnaden i avsikter så är det helt enkelt inte lönt att ha ett vidare samtal med dig. Du är ju otrevlig bara för att vara otrevlig, vilket jag tycker är mycket mer ruttet än att (i de flesta fall) helt utan att göra någon illa ha sex med en annan person än sin partner.

Det är klart den håller i det vi diskuterade - jag är ok med att allt i livet inte är perfekt och trevligt och bra och exakt som jag vill ha det, för det finns andra människor vars viljor och behov väger lika tungt, oavsett om de berättar för mig om sina innersta tankar eller ej.

På vilket sätt blir du påpackad något av att din partner har det gott utan att berätta det för dig? Jag förstår verkligen inte på vilket sätt det gör ont på dig om du varken vet eller någonsin får veta. Det påverkar enbart din partner, inte dig.

Jag har levt hedersamt troget monogamt med en person i tjugo år, och vi lever lyckligt tillsammans nu också. Båda har (bla sexuella) relationer utöver det sen några år. Hur lever du själv?

Naturligtvis. Men kunde du inte ens formulera en så kort och enkel mening utan att slänga in en svordom?

Det går att stå på sig utan att vara elak eller fördömande.