Antigone skrev 2022-10-30 20:53:37 följande:
Så fint och sant! Du sprider alltid en sådan glädje omkring dig 😊❤️
Tack, det gör ni alla i den här tråden. I samma anda brukar jag även säga att ingenting är mer bortkastat än en outtalad genuin komplimang. Det synsättet har lett mig till många fina möten.
Ett av de mest minnesvärda gör mig varm inombords varje gång jag tänker på, berättar eller skriver om det.
Jag satt i cafeterian på sjukhuset. Det här var något år efter att min man gick bort, och bara att vara där fick mig att känna mig olustig och nedtyngd. Som om någon slängt en genomblöt grå tung yllefilt över mig.
Vid bordet bredvid mig satt två damer i 80-årsåldern. Jag satt i en sån vinkel att jag diskret kunde snegla på den ena kvinnan, men inte hennes väninna. Och hon var så där vacker på ett sätt som bara äldre människor är. Deras ögon är som djupa brunnar av visdom och erfarenhet, och hon log och hennes ögon glittrade när hon satt där, djupt insjunken i ett samtal.
När jag reste mig för att gå tittade båda upp eftersom jag rumsterade om i ett trångt utrymme med kryckor och ryggsäck. (Min man dog i januari 2009, i oktober bröt jag lårbenshalsen. Den här händelsen utspelade sig våren 2010).
Jag fick ögonkontakt med kvinnan jag hade tittat på, och innan jag hade hunnit tänka efter hörde jag mig själv säga "ursäkta att jag stör, men jag ville bara tala om att du är oerhört vacker." Och efter en titt på väninnan "och du med. Ni är mycket vackra båda två". Den första damen utbrast "kära hjärtanes, tack" och den andra "Tack söta du". Och sedan skildes våra vägar.
Ungefär en månad senare befann jag mig i den smala gången som leder till de offentliga toaletterna på stans köpcenter. Några meter fram ser jag en kvinnas ansikte lysa upp när hon får syn på mig, och jag försöker febrilt komma på var jag sett henne tidigare.
Hon når fram till mig, lägger sin ena hand på min axel och ser mig djupt i ögonen och säger "Jag ser att du känner igen mig, men har svårt att placera mig. Det är ok. Jag är så glad att träffa dig igen, så att jag kan tacka dig ordentligt. Den dagen vi möttes på sjukhuset var en av få gånger jag lämnat mitt hem på länge. Du förstår, jag förlorade min man för 6 månader sedan. Efter det blev jag hemskt deprimerad. Min väninna var orolig och gjorde allt i sin makt för att få mig ur huset. Varje morgon kändes hopplös och jag ville helst ligga kvar i sängen.
Men så mötte vi dig, och när du så där självklart såg något hos oss som vi själva inte såg värmde det våra hjärtan så innerligt. Den senaste månaden har jag fortfarande vaknat ledsen, men sedan kommit att tänka på dina ord och känt hopp. Tack snälla för ditt mod att våga vara den du är. Du förändrade mitt liv". Sedan gick hon förbi mig och försvann, och jag stod kvar och log.
. Det är som att lägga ett pussel och är en av er inte här så går inte pusslet ihop! Ni är en del av mitt livspussel. 