Krig med bonusdotter....

Och det står jag för. Varför ska en tonåring gå hemma med mig och vara otrevlig när jag inte gjort något, då kan jappa hem till morsa eller så får din farsa vara hemma pappaledig.

För det första är det ingen tonåring utan en 11-åring.

Jag får känslan av att du har små barn och inte har erfarenhet av konflikter med större barn?

Inte ett dugg ängslig men gör inte skillnad på barn och barn pga ett prefix.

Kanske hade du valt att leva med "en mesig pappa som låter sina barn härja fritt", jag gör det inte.. och jag ser inget i TS som tyder på att denna pappa gör det heller.

Han hanterar inte dottern på rätt sätt för hade han gjort det så hade TS inte ens startat tråden.

Min yngsta är 12. Har inte med det att göra men kan finnas kulturella skillnader, i mitt hemland så uppfostrar man barn vilket många curlingföräldrar inte verkar göra här i Sverige.

Kom inte och säg att det inte är skillnad mellan dina egna barn och hans tidigare.

Pappan i ts har i alla fall varit för flat för att gå in och sätta stopp.

Så du menar att alla barn/tonåringar som inte lyssnar och anpassar sig efter sina föräldrar har slappa föräldrar? Föräldrar som inte hanterar dem rätt?

Okeej..

Parentshaming.. sååå trevligt..

Oftast är det ju faktiskt så i trådarna här att barnet tillåts agera hur det vill utan att föräldern/föräldrarna gör något åt det. Även här i ts fall så verkar pappan inte direkt överanstränga sig för att sätta stopp för beteendet.

Prefixet framför spelar faktiskt även det roll när det kommer till barns beteende. Ingen tycker om en unge som beter sig illa, mer än föräldrarna. De dör inte av att få konsekvensen att förälderns partner backar totalt från allt gällande dem, för det är en konsekvens de kommer få från alla utomstående om de beter sig illa.

Jag lever med en man sen drygt 3 år. Han har 2 barn sen tidigare, en 16-årig son och en 11-årig dotter. Vi har ett gemensamt barn som nu är 7 månader.

Det har alltid funkat jättebra mellan mig och den äldre dottern, hon har pratat med mig om sånt hon inte kunnat prata med någon annan om osv.

Sen sisådär 8 månader har dock det ändrats helt. Vi kan knappt prata med varandra längre, allt jag säger möts av negativitet och allmänt tjafs. Hon är likadan mot både sin mamma och pappa, så det är inte bara mot mig. Men extra mycket mot mig. Jag kan inte tex be henne släcka lampan när hon går ur ett rum för då "brinner det till" hos henne och hon hatar att jag säger något åt henne. Hon har talat om för sin pappa att hon tycker väldigt illa om att jag ska säga åt henne vad hon ska göra, hon tycker allt jag gör är kasst.

Både jag och hennes pappa har försökt prata med henne men det går inte.

Hur kan vi komma till rätta med det här?