Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Maken är äntligen lugnare! Vi kan äntligen kommunicera mer normalt och han är till och med medgörlig på vissa plan. Helt otroligt. Tar ett glas vin och försöker njuta av lugnet.

Kära dagbok - 4.2.2022.

Vaknade med ett ryck av väckarklockan. Svär tyst inombords för att inte väcka frugan som är ledig.
Sträcker ut armen och stänger av klockan på sängbordet.
Biffar upp kudden och sjunker ner i under täcket igen. Klockan är 0510, inte helt vaken ännu.
Plötsligt hör jag ett bekant ljud från sidan av sängen, ett ljud som jag alltför väl känner igen.
Suckar djupt och svänger överkroppen över sängkanten, för att se vad som hänt och hur illa det är.
Det tar ett par sekunder innan ögonen kan fokusera, där och då stirrar jag in i ett par olyckliga ögon omgivna av ljusgul päls, en duktig nos trycks hastigt mot min kind innan jag vänder huvudet mot platsen som ljudet kommit ifrån.
Där mitt på golvet står en liten satt och brun Fransk Bulldog och skakar olyckligt. Hinner inte titta på henne mer än en sekund innan hon vänder ned sitt ihoptryckta lilla tryne mot golvet och börjar låta igen...
Stegar trörr ut till badrummet, tänder taklampan då spegelns infällda lampor ger ett så hysteriskt kallt ljus.
Sträcker mig ner mellan toalettstolen och handfatet, greppar tag i en rulle trelagers toalettpapper och sophinken.
Suckar än en gång, högt och tydligt för att markera hur fruktansvärt jobbigt det är att vara mig just nu, idag!
Smyger in i det mellan sovrummet igen och stannar upp vid sängens fotända. Frun sover fortfarande, andas lugnt och stilla. På andra sidan sängen rör sig hundarna oroligt och vill bli utsläppta.
Flyttar försiktigt det gröna kompostgaller som agerar "grind" för hundarna och släpper ut dem i hallen på ovanvåningen.
Suckar återigen, denna gång väldigt försiktigt för att inte väcka frun. 
Sätter mig försiktigt ner på knä och placerar sophinken framför nattduksbordet. Försöker fokusera blicken i mörkret, allt ser ut som mörka skuggor till en början. Efter tjugo sekunder börjar ögonen vänja sig och jag ser äntligen mitt mål!
Där mitt på golvet, mellan sängen och spegelgarderoben ligger en prydlig liten gyllengul cirkel av finaste kräks...
Torka, torka! Får kräks på fingrarna, fortfarande varmt och luktar surt. Svär tyst för mig själv!

Så började min fantastiska fredag :)

En lugn fredag

Kära dagbok lördag den 5 mars 2022 kl 18.40

Skit också, börjar bli förkyld. Nyser och nyser. Har inte lust att bli sjuk igen. På måndag ska jag ha medarbetarsamtal med chefen och det har blivit uppskjutet flera gånger pga att jag varit sjuk.
Han kommer att tro att jag undviker honom om jag ställer in igen pga sjukdom. Faan. En del sanning finns i det resonemanget. Jag har inte förtroende för chefen. Lynnig, ljuger, kan inte lyssna, egocentrisk. Jag vill inte hamna i konflikt med chefen. Ska försöka hålla mig lugn. Får se hur det känns imorgon. Hoppas att jag är friskare. Jag ska försöka hitta ett annat jobb, men det är inte lätt. När jag började arbeta på den här arbetsplatsen, fanns det en kompetent, kunnig, erfaren chef som tyvärr flyttade från staden och fick nytt jobb. Valde jobbet lite pga att chefen gav ett så bra intryck. Sen så får man den här inkompetenta människan. Undrar verkligen om rekryteringen gick rätt till!
Vad har jag gjort idag? Ingenting, snorat och kollat på tv. Känslan av overklighet ligger och lurar. Krig! Vad kommer att ske? Jag kan inte oroa mig hela tiden. Det hjälper inte.
Ikväll blir det att zappa på tv och snyta mig. Mello och andra program.
Ha en trevlig kväll.
Slut för nu Kl 18.50

Kära dagbok

Har fortsatt översätta de medicinska papperen från norskan. Blev dock inte så mycket gjort, p.g.a. att jag har så svårt att koncentrera mig nu. Vill bara läsa om kriget eller diskutera kriget. Det går inte att låta bli. Men det är kanske också viktigt? Att förbereda sig mentalt, ifall kriget faktiskt skulle sprida sig hit. 

Detta med att man inte får ta med sig djur till skyddsrummen, som jag fick veta idag, gav mig lite ångest. Jag älskar min katt, jag kan inte lämna henne ensam i lägenheten, att kanske bombas ihjäl! Eller ännu värre bli instängd i bråtet och dö långsamt... För att inte tala om hur dåligt min dotter skulle må av det. 

Kära dagbok

En vän som bor i Litauen, bad mig att språkgranska en text han skrivit på svenska. Det tog nästan två timmar (ha borde plugga mer svenska först, innan han ger sig på att försöka skriva formella texter...), så där gick den kvällen... Jag är för snäll. Eller har för svårt att säga ifrån. Det första låter bra, det andra låter dåligt!

Kära dagbok Tisdag den 8 mars 2022 kl 18.40

Denna dag intet nytt. Snörvlat i två dagar och jag ska vara hemma imorgon också. Tråkigt men jag är faktiskt tacksam över att jag sitter här i mitt trygga hem och kan snörvla. Det kunde vara värre! Jag påminner mig själv om att jag är född i rätt land i rätt tidsperiod och att jag behöver uppskatta det jag har. Inte bara sukta efter det jag inte har.
Det är en lyx att kunna duscha i varmt vatten, ha tak över huvudet, och mat i magen. Det är inte självklart. Annars så är jag expert på att gnälla över allt och alla. Nä känner inte för att skriva mer, det skulle bara bli gnäll. Och jag är trött på mitt gnäll. 
Så slut för nu. Kl 18.47.
Ha en fin kväll.

Hej igen dagbok,

Nu har jag varit på utflykt igen. Liten väska packad. På Arlanda lämnade jag alla måsten och landade i en grå storstad full med bruset jag älskar. Pirret i magen av att inte ha någon aning hur helgen skulle sluta. Stay-ups, glitter i ansiktet och små blommor i håret. Dansade i nästan ett dygn. Njöt varje minut. Fötterna så lätta. Vindarna av mina rörelser smekte min hud. Samspelet med alla som var där, kärleken, rörelsen. Landa i vita lakan mot naken hud. Underbart. 

Handlat på bokrean idag, nöjd.

Kära dagbok

Min crush har lajkat ett par inlägg av mig igen på FB, de senaste dagarna. Det gör mig lycklig och exalterad, upprörd och skärrad. Jag låg vaken i natt och grubblade över varför han gör så. Om han VERKLIGEN inte skulle vilja ha NÅGOT att göra med mig, så skulle han väl inte ge mig minsta lilla uppmärksamhet. Eller? Han måste väl förstå att jag ser det som uppmuntran. 

Fast ibland undrar jag, om det kan vara så att han faktiskt inte förstår sådant? Han är väldigt intelligent, väldigt duktig på fysik, matte, ingenjörsvetenskap. Det KAN vara (men måste inte vara) kopplat till högfungerande autism (Asperger). Och det är ju inte så hett, i så fall. OM det är så, eller om jag skulle kunna hitta fler belägg för det, så att jag kan tro det, så skulle jag kanske kunna komma över min hopplösa begeistring?

För han ÄR en gift man och har en dotter (och eventuellt en son, fast ibland får jag uppfattningen att pojken "bara" är en styvson). Det absolut bästa, skulle vara om jag skulle komma över mina känslor, och bara se honom som något slags vän. Men förlora honom helt vill jag inte för allt i världen! Det är inte ofta man träffar på en så intelligent, allmänbildad, rolig och intressant person, och lyckas knyta honom/henne till sig!