Hur berätta om otrohet?

För alla er som undrar, så vill jag helst få den där kvällen helt ogjord, ångrade mig direkt efter, och har sedan dess helt brutit kontakten. Det har varit ett uppvaknande för min del, och jag känner ibland ångesten komma krypande för att sedan totalt skölja över mig med några dåliga nätters sömn, och ångest över det svek och vad jag gjort.

Jag skulle så gärna vilja berätta, men är rädd för konsekvenserna. Därav frågeställningen. Jag själv skulle nog förlåta min sambo om han gjorde ett misstag (om det inte var en engångsföreteelse och inte en inledd parallell relation), men det är givetvis lätt för mig att säga, är ju jag som sitter med problemet nu.

Jag har inga tankar på att göra om detta, vill inte må så här dåligt igen, eller riskera min familj och barns trygghet på det här sättet.

Hoppas verkligen att samtalet med terapeuten hjälper, kommer ha mötet på en dag då jag är på kontoret så ingen kommer få reda på det.

Jag vet att jag är en hemsk människa som utsatt min familj för detta.

Jag tycker TS bör hålla detta för sig själv, inte säga något alls.

Givetvis under förutsättning att det var ett engångsmisstag och att det aldrig händer igen och att inga känslor vaknade till liv eller finns där och spökar i bakgrunden. 

Det TS gjort är givetvis dåligt och inte alls bra i en monogam relation, men det är ju faktiskt så att det inte är första eller sista gången något sådant här händer. Det händer dagligen, och kommer fortsätta göra det också. Att fela är mänskligt, och här får TS ta ett sitt ansvar.

Om TS väljer att berätta, så bör hon göra det väldigt snart, ju längre tid som går, ju värre blir sveket på något sätt. Berättar man får man även bära huvudhuvudet inför familjen, släkten, vänner och alla andra som får höra om det. Det kan sluta i en splittrad familj, där både TS och hennes sambo ser sina barn varannan vecka, må dåligt, sen sina barn må dåligt, vara i sorg över relationen, men även sorgen över att barnen faktiskt mister sin trygghet i hemmet, man kanske får flytta från nuvarande hushåll till ett mindre, bli "fattig" då man då skall bära ett helt hushålls kostnader själv. Detta gäller inte bara TS utan även hennes sambo. 

Om TS inte berättar, så får hon faktiskt ta ansvar för sitt snedsteg, och bära denna hemlighet själv, och då framförallt för att skydda familjen och barnen. Att bära hemligheten själv är ett mycket större ansvar än att berätta. Det kräver att man tar denna hemlighet i beaktning i allt som rör familjen och sambon. Hon får helt enkelt vara trevligare, mer kärvänlig, visa mer uppskattning och framförallt komma ihåg vad som höll på att rinna henne ur händerna. 

Med tiden kommer säkerligen ångesten finnas där, men inte bli lika påtaglig och tillslut lägga sig.  

Hoppas verkligen det löser sig för TS, oavsett val hon gör. Personligen hade jag tigit och låtsas som om allt var som vanligt. TS måste se till sina barn, sin sambo och sig själv och får på grund av sitt misstag bära hemligheten för att inte skada resterande familj. 

/RodisDoris 

Det verkar som att de flesta vill veta, men det finns definitivt de som föredrar att aldrig få veta. Och det är den bedragnes åsikt som definierar vad "ta ansvar betyder". Att ta ansvar kan betyda att hantera ångest i tystnad och inte såra men lika mycket att erkänna och konfrontera konsekvenser av sina handlingar.

Om jag var din man skulle jag förlåta dig ett enskilt snedsteg, säkert. Förhållandet kan faktiskt bli bättre och starkare efter det. Och det är inte värt att rasera hela familjen för det. Men, om jag skulle få veta av någon annan (och det är alltid möjligt att ditt ex försöker kontakta dig, eller att han har berättat för någon), då skulle det inte bara innebära svek utan förnedring också. Och det är en helt annan ball game. Jag tycker du ska ta ansvar och berätta, var beredd att svara på alla frågor och ta emot hans besvikelse för att ni ska komma ur det starkare.

Tack för inspelet 

Du tackar alla som säger du ska bra tyst, för att du ska slippa berätta? Andra tex mina svar skiter du i.

Jag läser alla svaren. Men många tycker jag inte har en så trevlig ton, och är väldigt anklagande, som målar upp mig som en hemsk människa som begått ett av de värsta brotten man kan begå.

Majoriteten anse att jag bör berätta, och det är även åt det hållet jag lutar åt. Men ja står som sagt vid ett vägval nu. Jag tror mig kunna behålla denna hemlighet själv, men har just denna ångesten och oron just nu som gör att jag vill berätta, och det är nog mest för att lätta mitt hjärta. Det är jobbigt och svårt att bära denna hemlighet själv.