Hur berätta om otrohet?

Hej Molly, nu var det inte mig du citerade...

Jag förstår precis allt du skriver och jag förstår dina känslor, särskilt mot den bakgrund att du faktiskt har fått uppleva att bli sårad, lögnerna och sveket. Den du litade på mest gick bakom din rygg med lögner och svek vilket givetvis ledde till tappat förtroende och förlorad kärlek.
Alltså de känslor som detta medför är självfallet fruktansvärda och påverkar en livslångt. Det förstår jag och det vet jag.

Men inget av allt detta hade ju hänt, inga svåra känslor alls, överhuvudtaget inga följder alls, inte ens den allra lilla minsta gnutta påverkan,
om man (du) slipper få reda på det.

Jag förstår att det är känslomässigt svårt att ta in.
Men om man ser till de faktiska omständigheterna så är det ju sant. Om man slipper veta, om man inte anar något, om kärleken och hela livet fortsätter precis lika som innan otroheten utan att man vet något annat, så finns det ju inga som helst svåra känslor att förhålla sig till.

Då kommer jag osökt att t ex tänka på detta med barnen. De vet absolut ingenting och kommer aldrig i livet att tvingas förhålla sig till det här problemet överhuvudtaget. Om de slipper få reda på det så fortsätter deras liv helt utan påverkan.

Jag vet att du och andra brukar prata om misstankar, om att man kanske kan känna något, eller att det finns risk att det kan komma fram så småningom, eller några andra hypotetiska argument och resonemang.
Men om det faktiskt förhåller sig så att man överhuvudtaget inte vet något alls, inte misstänker, inte känner något, om det faktiskt aldrig blir avslöjat, om det inte finns några påhittade och försvårande omständigheter överhuvudtaget, utan att det faktiskt förhåller sig så att man inget vet,
ja då är man ju helt opåverkad!

Inga känslor överhuvudtaget omkring det svåra som du räknar upp, inga lögner, inget svek, inga brister i förtroende, ingen påverkan alls på kärleksrelationen, inga följder. Ingenting.

Men om man i stället väljer att berätta så blir det ju alltid svåra följder, och i många fall katastrofala följder för många av de inblandade och för all framtid. T ex för barnen.

Frågan är snarare hur man lägger fram det. Hur berättar man? Vad  bör man tänka på? Vill inte att barnen skall vara hemma och höra allt när man berättar, vilket gör det svårt då de ofta är hemma. 

Överväger faktiskt att ringa en psykolog eller terapeut för att få råd och ramar för hur jag skall göra.  

Jo,men hur vanligt är det egentligen att det aldrig någonsin kommer fram?
Mycket vanligt.
Med en rimlig sannolikhetsbedömning är det fler fall där det INTE kommer fram än tvärtom.
Det är väldigt lätt att vi lurar oss själva och att vi får intryck av att det kommer fram förr eller senare. Det är en helt naturlig reaktion. Men det bygger enbart på att alla fall som vi pratar om, som vi skriver om, som vi hör talas om och som debatteras är självfallet endast de fall som kommer fram.
De fall som inte kommer fram hör vi ju aldrig talas om. Vi får ingen uppfattning alls om alla dessa fall, vi bygger inte upp någon vetskap eller någon kunskapsbank alls om alla de fall som aldrig blir kända. Eller hur?
Det har ju sin naturliga och helt rimliga förklaring.

Det kan ju komma fram på andra sätt också än genom t ex den som varit otrogen.
Och det är mycket värre än att få reda på sanningen på en gång,av sin partner.
Tro mig!
Självfallet kan det komma fram på alla möjliga sätt. Men fortfarande gäller att sannolikt finns ännu fler fall där det aldrig kommer fram. Självfallet är det känslomässigt värre att det blir avslöjat på annat sätt än att man får reda på det av sin partner. Jag tror dig.
Men sanningen är ju trots det att känslomässigt påverkas man inte alls om man inte får någon som helst vetskap om det. Tro mig!

Ja,man kan ha misstankar,en konstig magkänsla osv.
För många gånger så beter sig den otrogne på ett märkligt sätt.
Eller som i mitt fall,den han bedrog mig med.
Så det här med att "det man inte vet mår man inte dåligt av"-resonemanget köper inte jag.
Vi är alla olika och många av oss (de flesta?) föredrar ärlighet framför lögner och svek.
Då får man åtminstone en chans att ta ställning och själv få bestämma hur man ska gå vidare.
Jag har även hört (bl a här på FL) om barn vars föräldrar gått skilda vägar,som sedan,flera år senare,fått reda på att den ena föräldern varit otrogen.
Och som mått dåligt av att de blivit undanhållna sanningen.
Det är ju inte heller rätt,i så fall.
Jag förstår att du fattade misstankar i ditt fall och att det är förskräckliga omständigheter som du beskriver.
Men i alla de fall där man inte vet något och inte misstänker något överhuvudtaget så gäller ju fortfarande den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.
Jag förstår att du rent känslomässigt inte vill köpa det i ditt fall. Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.
Det spelar ingen roll att du försöker ändra på förutsättningarna och att du pratar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad du eller jag tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.
Sanningen går ändå inte att rucka på.

...
Sen undrar jag vart respekten för ens partner,och barn,finns om man med gott samvete kan gå omkring och bära på en stor livslögn som hela tiden riskerar att brisera och göra saken mycket värre än om man berättat sanningen på en gång.
Det skulle i alla fall jag inte kunna leva med.
Och jag respekterar min man så pass mycket att jag vill ge honom chansen att själv få välja hur han vill leva sitt liv.
Väljer man att undanhålla att man varit otrogen så är det ju inte ens partner eller barn man skyddar,utan sig själv. För att slippa ta konsekvenserna.
Och det är bara egoistiskt.
Allt i sista stycket vet jag inte varför du har med i det du citerar mig.
Jag förstår dig, jag vet och jag fattar hur du känner och vad du tycker. Jag har egentligen inte sagt något, har inte gett uttryck för någon egen åsikt, som motsäger det du säger. Rent känslomässigt kan jag hålla med dig i det mesta.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt. Om man får reda på det.
Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.

Sannolikhet i all ära, men det är väl fortfarande extremt dumt att basera sitt förhållandes framtid på att en lögn alltid kommer fram?

Vad är det för slags lösning?

Oavsett om det kommer fram eller ej så är det väl fortfarande extremt jäkla vidrigt att lura sin partner att vara kvar i ett förhållande som personen kanske inte hade varit kvar i om hen vetat sanningen? Vafan är det för förhållande? TS kommer för alltid veta att enda anledningen till sambon är kvar är enbart för att han inte vet sanningen. Grunden till förhållandet blir då inte längre kärlek eller ömsesidig respekt utan en stor fet lögn som täckts över. I mina ögon är det inte ett friskt förhållande utan ett genomruttet förhållande som bygger på svek och manipulation.

Att sitta och diskutera sannolikhet utan att ta hänsyn till de moraliska aspekterna bli ju helt fel, för ska vi skita i de moraliska aspekterna kan väl TS glatt fortsätta ligga runt med hur många som helst hur länge som helst och det är helt ok så länge det inte kommer fram?

Att inte berätta är detsamma som att manipulera sin partner att vara kvar i förhållande är inte ett hypotetiskt resonemang, det är ett faktiskt resonemang.
TS fråga är i grunden en moralisk fråga, inte en sannolikhetsfråga.

Med ett stänk av samvetsfråga...Hon har ångest för vad hon gjort??
Risken är att om hon talar om det, så är det av rent egoistiske själ.
I.o.f.s. inget fel så länge partnern får reda på, och kan ta sitt eget beslut.

Men förstår inte i ts...Barn inblandade...???
Är det gemensamma barn eller barn någondera parter tagit med sig?

Sannolikhet i all ära, men det är väl fortfarande extremt dumt att basera sitt förhållandes framtid på att en lögn alltid kommer fram?

Vad är det för slags lösning?

Oavsett om det kommer fram eller ej så är det väl fortfarande extremt jäkla vidrigt att lura sin partner att vara kvar i ett förhållande som personen kanske inte hade varit kvar i om hen vetat sanningen? Vafan är det för förhållande? TS kommer för alltid veta att enda anledningen till sambon är kvar är enbart för att han inte vet sanningen. Grunden till förhållandet blir då inte längre kärlek eller ömsesidig respekt utan en stor fet lögn som täckts över. I mina ögon är det inte ett friskt förhållande utan ett genomruttet förhållande som bygger på svek och manipulation.

Att sitta och diskutera sannolikhet utan att ta hänsyn till de moraliska aspekterna bli ju helt fel, för ska vi skita i de moraliska aspekterna kan väl TS glatt fortsätta ligga runt med hur många som helst hur länge som helst och det är helt ok så länge det inte kommer fram?

Att inte berätta är detsamma som att manipulera sin partner att vara kvar i förhållande är inte ett hypotetiskt resonemang, det är ett faktiskt resonemang.
TS fråga är i grunden en moralisk fråga, inte en sannolikhetsfråga.

Ta ansvar och ta tag i dina egna personliga problem.T ex sök professionell hjälp.

Dina egna personliga problem måste du själv ta ansvar för och sluta skylla ifrån dig och sluta tro att du kan glömma det du har gjort.

Att skyffla över dina problem på någon annan och kanske förstöra den personens och barnens liv är en mycket dålig lösning och visar på mycket svagt ansvarstagande.

Du känner och du tycker att du själv kan inte leva med att hålla det inom dig.

Men det är fruktansvärt egoistiskt att riskera förstöra en annan persons liv och riskera förstöra för barn och familj och kanske andra nära personer för att du själv har problem.Du har gjort fel genom att vara otrogen.Men du rättar inte ett fel genom att göra ett ännu värre fel och genom att ännu värre skada andra människor.

Sök professionell hjälp.