Hur berätta om otrohet?

Nu var det inte mig du citerade.

Men för mig är inte otroheten i sig det som sårar mest. Utan det är lögnerna och sveket.

Att den man älskar och litar på mest kan gå bakom ens rygg och ljuga och svika.

Kanske under en lång tid.

Har man gjort ett engångsmisstag,som TS,och verkligen ångrar sig så kan det vara lättare att förlåta än om det pågått systematiskt under en längre tid.

Det handlar inte om äganderätt utan om att tilliten får sig en törn.

Och den kan vara svår att bygga upp igen. Om det ens går.

Att otrohet inte är ett brott gör det ju inte mer rätt.

Har man svårt att leva monogamt så kanske man ska prata med sin partner om det och ge partnern samma chans att ligga med andra.

Dvs föreslå en öppen relation.

Eller prata med varandra och försöka lösa de problem man upplever sig ha i relationen.

En bra kommunikation är A och O för att ett förhållande ska fungera bra.

Tack för svaret. Kändes som ett rakt och konkret svar. Tack

Jo,men hur vanligt är det egentligen att det aldrig någonsin kommer fram?
Mycket vanligt.
Med en rimlig sannolikhetsbedömning är det fler fall där det INTE kommer fram än tvärtom.
Det är väldigt lätt att vi lurar oss själva och att vi får intryck av att det kommer fram förr eller senare. Det är en helt naturlig reaktion. Men det bygger enbart på att alla fall som vi pratar om, som vi skriver om, som vi hör talas om och som debatteras är självfallet endast de fall som kommer fram.
De fall som inte kommer fram hör vi ju aldrig talas om. Vi får ingen uppfattning alls om alla dessa fall, vi bygger inte upp någon vetskap eller någon kunskapsbank alls om alla de fall som aldrig blir kända. Eller hur?
Det har ju sin naturliga och helt rimliga förklaring.

Det kan ju komma fram på andra sätt också än genom t ex den som varit otrogen.
Och det är mycket värre än att få reda på sanningen på en gång,av sin partner.
Tro mig!
Självfallet kan det komma fram på alla möjliga sätt. Men fortfarande gäller att sannolikt finns ännu fler fall där det aldrig kommer fram. Självfallet är det känslomässigt värre att det blir avslöjat på annat sätt än att man får reda på det av sin partner. Jag tror dig.
Men sanningen är ju trots det att känslomässigt påverkas man inte alls om man inte får någon som helst vetskap om det. Tro mig!

Ja,man kan ha misstankar,en konstig magkänsla osv.
För många gånger så beter sig den otrogne på ett märkligt sätt.
Eller som i mitt fall,den han bedrog mig med.
Så det här med att "det man inte vet mår man inte dåligt av"-resonemanget köper inte jag.
Vi är alla olika och många av oss (de flesta?) föredrar ärlighet framför lögner och svek.
Då får man åtminstone en chans att ta ställning och själv få bestämma hur man ska gå vidare.
Jag har även hört (bl a här på FL) om barn vars föräldrar gått skilda vägar,som sedan,flera år senare,fått reda på att den ena föräldern varit otrogen.
Och som mått dåligt av att de blivit undanhållna sanningen.
Det är ju inte heller rätt,i så fall.
Jag förstår att du fattade misstankar i ditt fall och att det är förskräckliga omständigheter som du beskriver.
Men i alla de fall där man inte vet något och inte misstänker något överhuvudtaget så gäller ju fortfarande den självklara sanningen att det man inte vet mår man inte ont av.
Jag förstår att du rent känslomässigt inte vill köpa det i ditt fall. Men det blir ändå inte mindre sant bara för det.
Det spelar ingen roll att du försöker ändra på förutsättningarna och att du pratar om okända faktorer, sannolikheter och hypotetiska resonemang om olika scenario som skulle kunna uppstå. Det spelar ingen roll vad du eller jag tycker, spelar ingen roll vilka olika uppfattningar vi har.
Sanningen går ändå inte att rucka på.

...
Sen undrar jag vart respekten för ens partner,och barn,finns om man med gott samvete kan gå omkring och bära på en stor livslögn som hela tiden riskerar att brisera och göra saken mycket värre än om man berättat sanningen på en gång.
Det skulle i alla fall jag inte kunna leva med.
Och jag respekterar min man så pass mycket att jag vill ge honom chansen att själv få välja hur han vill leva sitt liv.
Väljer man att undanhålla att man varit otrogen så är det ju inte ens partner eller barn man skyddar,utan sig själv. För att slippa ta konsekvenserna.
Och det är bara egoistiskt.
Allt i sista stycket vet jag inte varför du har med i det du citerar mig.
Jag förstår dig, jag vet och jag fattar hur du känner och vad du tycker. Jag har egentligen inte sagt något, har inte gett uttryck för någon egen åsikt, som motsäger det du säger. Rent känslomässigt kan jag hålla med dig i det mesta.

Allt som har att göra med otrohet, lögner, svek osv upplever man känslomässigt som förskräckligt. Om man får reda på det.
Men om jag slipper få veta något om det alls så får jag heller inga som helst känslor, vare sig bra eller dåliga, och jag förblir helt och hållet opåverkad.

Jag skulle snarare vilja fråga varför du går i defensiven på en gång?. Detta är en öppen tråd för diskussioner där ALLT alla skriver kan kommenteras och ifrågasättas och skriver man i en sån tråd så får man räkna med att andra kommer ha åsikter om det. Klarar man inte av det så ska man inte skriva i öppna trådar.

Så mitt tips är TAGGA NER. Det vi diskuterar är hur var och en av oss tycker TS ska hantera situationen och varför vi tycker som vi gör, det är en DISKUSSION, inte en rättegång. Ingen här kommer hamna i fängelse för att vi skriver vad vi tycker.

Jag tar upp moraliska aspekter för att hela tråden ÄR en enda stor moralisk fråga. Hela problemet har uppstått eftersom TS som tur är verkar vara bestyckad med ett samvete. Hade hon inte haft ett samvete så hade tråden inte existerat. Att ta bort moralen i frågeställningen och göra det till en fråga om sannolikhet är detsamma som att i stort sett fimpa hela frågeställningen. För om det inte finns några moraliska problem med att svika sin partner och därefter dölja det för personen så blir hela frågeställningen irrelevant, då kvittar det i stort sett vad TS gör, allt är lika ok ändå. TS kan lika väl fortsätta ligga med andra för även det är ju en lösning, rent praktiskt.. 

Precis.

En jag var med ett tag var otrogen med mig mot sin tjej. Jag visste inte om det. Men, han var öppen och ärlig och sa det. Både till mig och henne. Jag uppskattar fortfarande det han gjorde. Ser faktiskt upp till sådana som vågar vara ärliga o säga att dom gjorde fel, varför osv. Han är fortf med sin tjej och de har flera barn nu.

Bra att han var ärlig mot er båda.

Det visar ju att det inte alltid är fel att vara ärlig heller.

Att du kommer med helt grundlösa och otrevliga påståenden om vad TS lika väl kan göra, i samband med att du citerar mig, faller bara tillbaka på dig själv och har inget med mig att göra. Du är självfallet fri att häva ur dig vilka otrevligheter du vill men jag förstår jag fortfarande inte varför du väljer att citera mig när det inte finns något samband överhuvudtaget. Så TAGGA NER.

Ja verkligen. Hoppas bara att han inte gör om det.

Andra som varit otrogna mot mig, som kom fram bakvägen är jag fortfarande arg och ledsen på. Det är flera år sedan. Det kommer jag aldrig sluta tänka på.

Så, ärlighet är bäst.

Ja,det håller jag med om.

Jag fick själv veta på omvägar när mitt ex bedrog mig.

Och även om jag är tacksam gentemot de som berättade så gjorde det mer ont än om jag fått veta,på en gång,av min dåvarande partner.

Ärlighet varar längst.

För att svara på den ursprungliga frågan i TS är det två aspekter som gör berättandet extra problematiskt.

Det första är tidsaspekten, iom att det har gått nästan ett halvår sedan snedsteget. Det andra är att snedsteget både verkar vara spontant men samtidigt rätt så planlagt. Det var ju varken en fyllegrej, eller en riktig affär med stora känslor inblandade. Bara något som hände vid ett kort möte.

När det gäller tidsaspekten så kunde du kanske använda halvårsmarkeringen som ett slags förklaring på att du nu känner att du måste förklara varför du mått så dålig sista halvåret. 

När det gäller spontanitet/planlagt möte aspekten så finns nog ingen bra förklaring. Där är det nog bäst att spela ut terapeut kortet. Säga något istil med "jag förstår inte själv hur jag kunde agera som jag gjorde, därför har jag bokat tid hos terapeut för att få hjälp".